Här om dagen när det var åska i luften så vaknade jag upp i det kvavaste rum jag någon upplevt. Kudden var dungsur av svett. Jag har svett. Svett är det äckligaste som finns och ändå slutar jag inte producera det. Det är som en kackerlacka, lagom tills man tror att man blivit av med den så är återkomsten snart ett faktum. Halv odödlig med andra ord. Sen så finns det svett och svett, just huvudsvett är väl inte det äckligaste som finns. Armhålesvett eller fotsvett däremot. Ett knep mot fotsvettiga skor är att lägga de i frysen så att lukten... ja, dämpas kanske man kan säga? Så jag tog min svettiga kudde under armen, gick ut till kylvboxen i uthuset och slängde ned den där. Det är nu sex dagar sedan. Den ligger där bland revbensspjäll och ungspizzor. Kanske att jag hämtar den någon dag snart, kanske inte.