Psalmsöndagarna är här.


Idag är Vanilla Ice lite mer chocolate chip. Yo. Giddyup. Biatch.

"Sorgesöndag" har nått sitt öde och malts ner till färs. Det var svårare än vad jag väntat mig, att hålla på att blogga om saker som skulle dra ned folks humör till semidepression. Sen är ju mina söndagar jävligt bra dagar. Antingen är det sista dagen på en jobbvecka eller så är man ledig. Finns så mycket annat göra, än att hålla på att negga.

Som att älta musik. Speciellt musik som irriterar en.

Entering "psalmsöndag" - er nya söndagskategori. Ordet "psalm" får alltså representera den musikaliska biten här. Men också visa på det heliga som kommer med söndagar. Det kristna. Det kyrkliga. Det svenska. Det självklara.

Jimmie Åkesson approves.

Först ut i psalmsöndag så har listat 90-talets tio sämsta hits [Spotify-länk].


KATEGORI:

Ode to Linda Skugge.


VARNING! EXTREM RANTING FÖRÖVER!

Har ni sett Min Sanning SVT2? Nä, det har ni inte, jag vet. Vem ser frivilligt på SVT2? Inte jag. Fram tills för några dagar sedan, då jag sprang på just Min Sanning. Grymt program! Äntligen en bra produktion signerat public service.

Intervjun med Linda Skugge har jag sett fem gånger nu. Vilket är fyra gånger för mycket för någon som inte har en fastställd bokstavsdiagnos, visst? Men vilken kvinna. Kan inte påstå att jag var något direkt fan av henne innan. Jag ogillade henne visserligen inte heller, utan hon var bara "en av alla mediamänniskor" där ute.

Men sättet hon pratar på, hur hon för sig och att hon vågar/vågade skriva jävligt bitska texter (utan att för den delen mena något illa) är så jävla fränt. Den som ändå hade samma stake att göra det.

Vid ett tillfälle så säger hon något i stil med "att hon räknar med sura reaktioner" och menar att det alltid är någon som blir grinig. Oavsett vad hon skriver om. Nu menar jag inte att jämföra den här lilla skitbloggen, som snittar på 600 (ish) läsare, med Skugges storhetstid på Expressen och över miljonen läsare, men jag känner igen det där. Förr hade jag en mycket, mycket drygare framtoning här på bloggen. För att jag tycker det är kul med ironiska, bitska texter. Inte elaka texter, utan bitska. Skillnaden är enorm.

Men eftersom allt för många föds utan förmågan att uppfatta ironi (på riktigt, jag läste en avhandling om det en gång) och/eller att folk prompt vill ta illa vid sig, så har jag blivit lite mildare. Nu driver jag mest med mig själv. Vilket jag hatar som fan - att en låtit sig censureras! Och det är inte det att jag inte vill få reaktioner, snarare tvärtom. Men efter ett tag blev det förjävla tröttsamt att få mejl från arga idioter.

Jag minns en gång när jag bloggade om Blondinbella, när hon blev tvungen att betala en fotograf då hon använt hans bilder från en intervju som hon själv var med i. Jag skrev något i stil med att upphovsrättslagen borde ses över och att det var larvigt gjort. Vilket jag fortfarande kan tycka, och då är jag själv fotointresserad. Då trillade det i alla fall in något surt mejl som menade att jag "dum i huvudet, borde köra huvudet i sanden och hålla häften". Ytterst konstruktivt.

Eller en annan gång, när jag skrev om George W Bush vid senaste presidentvalet i USA och menade att han gjort världen till en sämre plats på många sätt. Något som jag inte trodde någon skulle säga emot. Men då fick jag veta att jag var en "äcklig fascist bög". Särskrivet, ja.

...

Jag vet inte vad jag vill ha sagt här egentligen. Mer än att Linda Skugge har ett par riktiga balls som vågade skriva vad fan hon ville. Hon är en av de ytterst få personer som jag någonsin inspirerats av. Grattis till henne för det. Typ.

SE INTERVJUN HÄR


KATEGORI: Okategoriserbart

Vilken ska bort?


Låt oss leka en sexig lek så här fräcka fredag till ära. Vilken av de fem bilderna ska bort och varför? Rätt svar belönas med livet i behåll.

Ledtråd: sex.


KATEGORI:

Hur du överlever oljud.


Klippet är filmat innanför fönstret.

Nödvändig bakgrundsinfo: min lägenheten har lite udda planlösning, så den "delar" utrymme/våning med ett fik som ligger vägg-i-vägg? Låter det begripligt? Vi kan ta lägenheten ovan mig som ett tydligare exempel. Den sträcker sig den över hela huset, medan min bara vetter mot bakgården. Ni fattar vad jag menar. I korta drag: jag bor i idiotformat kyffe. Ett kyffe som (enligt osäkra källor) en gång användes åt tjänstefolket i huset.

ARBETARKLASSPOWER!

Hur som helst, på denna bakgård så låg en gång i tiden (tills för bara några dagar sedan) en förruttnad före detta möbelaffär. Skiten revs hastigt för att lämna plats åt ett nytt lägenhetshus. Något som ska bli bra mycket mer underhållande att blicka ut över än Tibromöblers grönmögliga fasad.

Och efter ett par veckor att rivningsarbete: introducing det non-stop borrandet. I runda slängar så ska fem gånger tjugo meter betong pulvriseras. Jag blir galen! Inte kan jag stänga in mig i ett annat rum heller, för vartenda jävla fönster ligger mot bakgården.

Så (och här kommer tordagen "how to" in) för att inte förgås av detta konstanta oljud, så har jag lärt att två grejer funkar för skingra tankarna:
- 90-talspop
- onani.

Varsågoda.


KATEGORI: Mäster lär ut