Pelle på Skansen.

Imorgon åker jag och mina peers till Stockholm och går på spektaklet som är Allsång på Skansen. Jävligt spontant bokat, det måste erkännas. Jag tror inte jag riktigt förstått vad jag gett mig in på än faktiskt. Sen är det lite delad meningar om huruvida vi ska sitta och paxa en parkbänk från arla morgonstund eller om vi ska gå runt och utforska Skansen och resten av Djurgården.
 
Jag är mer för det senare alternativet - att gå runt lite. Leka med älgarna, kela med aporna i terrariet och äta lite glass. Fint väder ska vi få också, dra på trissor.
 
Kanske att vi kompromissar, jag vet inte? Jag skulle kunna tänka mig att "köa" från fyrasnåret på eftermiddagen. Det borde vara lagom för att se Mums-mums Zelmerlöw med blotta ögat och tillräckligt långt bort för att kameran inte ska kunna urskilja ens face i havet av människor.
 
Någon här som varit på Allsång på Skansen? Är det roligare om man är full? #packarnertrevinare


KATEGORI: Musik / Resa
TAGGAR: Allsång på Skansen / Mums-mums / Måns Zelmerlöw / onani

White trash och en trashad dörr.

Fy fan vad jag fick lite sömn i natt. Och jag som var så jävla trött efter helgens festande och spelningar. Who's to blame? The white trash junkie-familjen i lägenheten här i huset.
 
Låt oss ta allt från början. Steg för steg.
 
- Jag sover, så som sig bör under natten och småtimmarna.
- Vaknar för att någon vrålar "MAAAAAAAAAMMA!" nere på innergården. Kikar ut genom fönstret och ser att det är en av glinen (som bör över tjugo bast) som bor i här i huset. Full som fan och utelåst.
- Han fortsätter ett tag till och jag försöker ignorera röven av jäveln som väckte mig.
- Precis när jag bestämt mig för att kasta ned min nyckel, så att han kan komma in i trapphuset, så öppnar en granne i husporten bredvid och frågar vad problemet är. Jag hör inte vad som händer, men de försvinner in och det nämns samtidigt något om misshandel.
- Jag somnar om.
- "MAAAAAAAAAAAAAMMA!". Jag vaknar igen. Tar på mig tröjan, redo att gå och öppna dörren åt satans avkomma. Kikar ut genom köksfönsret och ser att han försvunnit. Tänkte att han gick väl iväg.
- Sätter mig på sängkanten och hör hur någon laddar två sparkar mot porten på andra sidan huset. Han hade alltså traskat runt kåken och försöker ta sig igenom den vägen.
- Dörren, som i stort sett bara består av glas, får en rutan sönderkickad. Låt mig försäkra er om en sak, en ruta som krossas i ett trapphuset mitt i natten - den rutan låter ordentligt högt.
- Ungen häver sig in. Jag hör hur andra grannar reagerar. Grabben börjar nu ett maraton av knacka på dörrar (vi har två dörrar i det här huset på vissa lägenheter, en hallentré och en balkongdörr som alla kommer åt).
- Han går mellan dörrarna, skriker på mor (som jag antog däckat av något rödtjut hon tippat i sig) och bankar som fan.
- Det är nu jag förstår att morsan ignorerat ungen sin (schysst mot oss andra dödliga), för hon sa något om att hon "inte orkade hör på honom mer och undrade vad fan han ville".
- Han ville ha sina kläder som låg på sängen. Det var därför som han väckt alla inom en mils radie och sparkat sönder en dörr - han behövde sina kläder. Morsan kastar ut skiten och säger något (det är svårt att uppfatta varje ord genom ett brevinkast) elakt och smäller igen dörren.
 
Sen vet jag inte vad som händer. Puckot försvinner en sväng, men återkommer senara igen. Gapandet på morsan börjar igen (den trashade dörren har vi visst förträngt). Någon ringer polisen som snart dyker upp och jag förstår att han hamnat i slagsmål på grund av sin "nationalsocialistiska tro".
 
"LITA ALDRIG PÅ EN JUDE!". Okej. Noterat.
 
Det dumma är att den enda känsla jag känner inför "det som skett" är skam. Jag är inte ett dugg arg, utan jag skäms bara åt den här familjens vägnar. Det är ju bra, för någon måste ju uppenbarligen göra det.
 
En bra sak dock: plötsligt känns mina planer om en lägenhetsfest inte helt uteslutet.


TAGGAR: en mor öppnar dörren åt sina full avkommor / white trash

Bruce Springsteen @ Ullevi, 27/7 2012.

Då var helgens västkustbesök till ända. Liseberg är avbetat, västkustklipporna är klättrade och Bruce Springsteen har fått äran att möta undertecknad en fjärde gång. Han är en lyckans ost.
 
Det är nu som jag sammanfattar gårdagens spelning. Till mångas förtret.
 
Låt oss börja med vädret. Det var kanon. Lite för varmt kanske, om får man säga så? Är det att be om en smäll på käften? Men plus fyrtio grader i en kilometerlång kö, det var inte jättekul. Det har rapporterats att minst fyra personer drunknade i den samlade mängd ryggsvett som producerades i kön. Och som det var folk i kö in på planen! Vi tyckte vi var smarta som var där en halvtimma innan insläppet (och fyra timmar innan konsertstart). Tji fick vi.
 
Och på grund av den enorma mängd Bruce-dyrkare, så fick vi se våra chanser att stå innanför kravallstaketet gå upp i rök mitt framför ögonen på oss. Det var tydligen lättare idag, på kvällens spelning, att komma närmre scenen. Det var tydligen inte lika många som ville köa i spöregn. Jag tröstar mig med att vi hade ständig sol, klarblå himmel och nära till ölen.
 
Men vi såg ganska bra ändå, får jag lov att säga. I alla fall jag och Steven. Syrran och hennes snut, som båda belönats med många fina egenskaper, men inte riktigt fått till det med längden, hade väl inte värst bra utsikt. Det är ju det som suger med ståplats. Hamnar man inte nära scenen eller väljer att stå långt bak, så är ju chanser att man ser något som kort individ rätt minimala. Helst bör man vara ett huvud längre än genomsnittet.
 
Vidare till musiken, så vad tyckte vi om den? Jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte njöt vidare värst under de första nittio minuterna. Det var för mycket av "superfansens stund". Misstolka mig rätt, jag gillar Springsteen som fan. Jag äger alla plattorna (utom de två senaste, dumt nog) och har sett karln många gånger nu, men mitt musikkartotek sträcker sig längre än "bossens" verk. Alltså kunde jag inte så många låtar just där och då. Jag kände igen de flesta och hade ändå trevligt, men det blir till slut ganska lökigt att tvingas lyssna på låtar man bara känner till på ett "nynnande plan".
 
Jag ville ju vråla med till låtar som kom före Magic-albumet.
 
Sen, efter många Wrecking Ball-spår, så kom ju tillställningen igång ordentligt under de resterande två timmarna. Bruce Springsteen var som Bruce Springsteen alltid är: förjävla underhållande och publikvänlig. Under Dancing In The Dark så tog han upp en tjej på scenen som fick dansa med honom. Jävligt fräckt! Ullevis egna Courtney Cox.
 
Snacka om att ha något att leva på länge.
 
Nu ska jag gå Markus Larsson on your ass.
Sämst: Den sega starten och att vi inte lyckades klämma oss fram mot scenen. En bra spelning är, i min mening, en spelning där man kan skåda artisten på nära håll.
Bäst: Äntligen, äntligen, äntligen fick jag höra "the stadium wrecker", Twist & Shout! WOOT! Har alltid tajmat in fel dag och missat skiten förr, men nu jävlar!
Fråga: Varför är jag inte där idag med?
Betyg: FEM RYKANDE SUSHIBITAR!


KATEGORI: Fest och fylla / Musik
TAGGAR: 27 juli 2012 / bra spelning / bruce springsteen / mer öl / twist and shout / ullevi