Då var helgens västkustbesök till ända. Liseberg är avbetat, västkustklipporna är klättrade och Bruce Springsteen har fått äran att möta undertecknad en fjärde gång. Han är en lyckans ost.

 

Det är nu som jag sammanfattar gårdagens spelning. Till mångas förtret.

 

Låt oss börja med vädret. Det var kanon. Lite för varmt kanske, om får man säga så? Är det att be om en smäll på käften? Men plus fyrtio grader i en kilometerlång kö, det var inte jättekul. Det har rapporterats att minst fyra personer drunknade i den samlade mängd ryggsvett som producerades i kön. Och som det var folk i kö in på planen! Vi tyckte vi var smarta som var där en halvtimma innan insläppet (och fyra timmar innan konsertstart). Tji fick vi.

 

Och på grund av den enorma mängd Bruce-dyrkare, så fick vi se våra chanser att stå innanför kravallstaketet gå upp i rök mitt framför ögonen på oss. Det var tydligen lättare idag, på kvällens spelning, att komma närmre scenen. Det var tydligen inte lika många som ville köa i spöregn. Jag tröstar mig med att vi hade ständig sol, klarblå himmel och nära till ölen.

 

Men vi såg ganska bra ändå, får jag lov att säga. I alla fall jag och Steven. Syrran och hennes snut, som båda belönats med många fina egenskaper, men inte riktigt fått till det med längden, hade väl inte värst bra utsikt. Det är ju det som suger med ståplats. Hamnar man inte nära scenen eller väljer att stå långt bak, så är ju chanser att man ser något som kort individ rätt minimala. Helst bör man vara ett huvud längre än genomsnittet.

 

Vidare till musiken, så vad tyckte vi om den? Jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte njöt vidare värst under de första nittio minuterna. Det var för mycket av "superfansens stund". Misstolka mig rätt, jag gillar Springsteen som fan. Jag äger alla plattorna (utom de två senaste, dumt nog) och har sett karln många gånger nu, men mitt musikkartotek sträcker sig längre än "bossens" verk. Alltså kunde jag inte så många låtar just där och då. Jag kände igen de flesta och hade ändå trevligt, men det blir till slut ganska lökigt att tvingas lyssna på låtar man bara känner till på ett "nynnande plan".

 

Jag ville ju vråla med till låtar som kom före Magic-albumet.

 

Sen, efter många Wrecking Ball-spår, så kom ju tillställningen igång ordentligt under de resterande två timmarna. Bruce Springsteen var som Bruce Springsteen alltid är: förjävla underhållande och publikvänlig. Under Dancing In The Dark så tog han upp en tjej på scenen som fick dansa med honom. Jävligt fräckt! Ullevis egna Courtney Cox.

 

Snacka om att ha något att leva på länge.

 

Nu ska jag gå Markus Larsson on your ass.
Sämst: Den sega starten och att vi inte lyckades klämma oss fram mot scenen. En bra spelning är, i min mening, en spelning där man kan skåda artisten på nära håll.

Bäst: Äntligen, äntligen, äntligen fick jag höra "the stadium wrecker", Twist & Shout! WOOT! Har alltid tajmat in fel dag och missat skiten förr, men nu jävlar!

Fråga: Varför är jag inte där idag med?

Betyg: FEM RYKANDE SUSHIBITAR!