Så det blev en ganska halvkass start på semestern här i Närke. Först ägnade jag hela måndagen åt att kolla på allt Utöya-material som tv visat dagen innan och som jag missade på grund av jobbet. Den där minneskonserten bröt ju ned en både fysiskt och själsligt. Lalehs och Springsteens framträdanden var speciellt jobbiga/fina/bra.

 

Inte kunde jag förmå mig själv att inte kolla heller. Hoppas det är en empatisk läggning som spökar. Antagligen är det väl så, för annars hade man väl inte mått piss.

 

Sen fick jag ett telefonsamtal igår som också det var lite svårsmält. Jag ska dela mig av kontentan av samtalet, men innan vill jag bara säga att jag inte menar att "rida på vågen" av det som hänt eller att jag försöker vinna medlidande. Ni vet vad jag menar, alla känner vi någon som "är jätteledsen för att en före detta väns moster dött och buhu". På Facebook förekommer detta framförallt. Jag nämner det här nu och aldrig igen. Av respekt.

 

En av mina bästa vänner ringde igår och meddelade att en av dennes absolut bästa vänner gått bort. Väldigt plötsligt och oväntat, blott 29 år gammal. Jag har träffat den här personen flera, flera gånger på diverse fester, festivaler och andra tillställningar. Utan tvekan en av de trevligaste individer som man kunde få äran att talas vid med. Jag lider verkligen med alla närstående.

 

Det är ju inte för intet som man börjat se över sin egen dödlighet.