Storken har varit framme.

Blondinbella är preggers. Har en bulle i ugnen. På smällen. Uppknockad. Så nu har kvinnan alltså sjutusen egna företag och snart en fullfjädrad kärnfamilj. Om en annan har panik? Nej då. Nej. Nej fan. Nej. Inte alls.
 
...
 
Flämt åsido. Av alla bloggbebisar som någonsin fötts ute i landet, så är den här den första som väcker ett uns av intresse hos undertecknad (#manlyman). För jag tycker i regel att "mammabloggar" inte är värst underhållande. Eller barn överhuvudtaget. Ofta blir/är kidz online så onyanserat framställda med "rosaskimmer" och carpe jävla diem. Och så tvingar päronen sina glin att posera med nystoppad korv iklädda kockmössor samtidigt som blogginläggen får etiketter som "pysseldag" och "mys med familjen".
 
Örk.
 
Undantaget (så här på rak arm) vore väl Lady Dahmer, som skriver både om föräldraskapets bra och "mindre bra" stunder. Jag, partisk? Kanske det. Vi är ju trots allt bästa vänner, jag och LD (även om bara en av oss är medveten om detta för tillfället). Men jag gillar när man skriver om livets sura stunder.
 
Det säger väl mer om mig, antar jag.
 
I alla fall, jag hamnar på sidospår. Det jag skulle säga var ju grattis till Blondinballe och Odd Molly. Fan vad kul! Lite kul kuriosa är ju också att BB var den första blogg jag började läsa. Då var hon endast 16 år gammal. Syndigt ung med andra ord. Syndigt. Ung. Graow.
Taggar: blondinbebis, forever alone talar ut, framtida entreprenör

Skjutjärnsjournalistik.

Min Twitter-buddy, MoaMarie, uppmärksammade mig OM en artikel i Dagens Nyheters Stockholms-del. Den handlade om reaktionerna på det tredje omklädningsrum som Södra Latin-gymnasiet valt att resa för bland annat intersexuella personer. Artikeln avslutades med reaktionerna från "sociala medier" och undertecknads ytterst kloka ord blev citerade.
 
Inklämd mellan niotillfem-Sandra, Ina Bäckström och Isabella Löwengrip.

Jomensåatte.... eliten har talat! Hamnar inte alla mina tweet i gammelmedia från och med nu så lägger jag ned internet. Okej? Bra. Tack. Hej.
Publicerat i: Pelles vardag, På tapeten
Taggar: jag, en högaktad tyckare?

Rage och enkätundersökning.

Har spenderat halva dagen på Ikea. För det är så man gör på sina lediga dygn, hänger på "blågult" och köper tv-möbeln Eslöv och mattan Signhild. Fast helst inte. Överlag så tycker jag det är rätt så lökigt att vandrar runt på Ikea. Men jag behövde mig en tv-bänk och ville inte vänta till imorgon, den stora löningens dag, för att köpa skiten.
 
Alltså blev det idag. Och varuhuset ekade tomt jävlar. Helt i min smak.
 
Och jag var så äckligt trevlig hela eftermiddagen också. Hade det som mål. Försöker självklart vara trevliga alla dagar om året, men just idag var jag inställd på att vara exceptionellt svärmorsdrömmig. Succé. Gick igång på mig själv rent utav. "Tack så mycket för hjälpen", "schysst, jättetack för all hjälp" och så vidare och så vidare.
 
Sen hann jag bara komma hem till parkeringen utanför huset här, i denna dödens ort, så fick jag sneryck på någon random pensionär. Det hålls ju på med århundradets husbygge utanför fönstret, så därför är det lite knapert på parkeringsplatser till och från. Småsurt, ja, men man kan leva med det. Och eftersom jag hade bilen full av Ikea-kollin så kände jag att "ey, jag ställer mig här i två minuter, lastar ur bilen och kör iväg så snart jag är färdig". Som man får. Enligt lag och allt.
 
Så jag ställde bilen på första bästa ställe. Fick se att det kom en man i en bil bakom mig, ställde sig bredvid min blå Peugeot och spände ögonen i undertecknad. "Jaha, och nu kommer jag att få höra". Jag suckade.
 
- "Du! Vad bor du någonstans egentligen?"
- "Där" pekade jag, snett bort.
- "VÄCK!"
- "Ursäkta?"
- "Ja, väck med dig! Här får inte du stå!"
- "Nä, jag vet det, jag tänkte bara lasta ur min bil och åka igen", varpå jag visade innehållet i bagaget.
- "Ni har inget här att göra, ni som bor där".
- "Kanske det, men nu håller de ju på att bygger om, så det är lite snålt på..." (försökte fortfarande vara trevlig, men blev avbruten)
- "Får jag se dig här igen så kommer du få problem"
 
[Rage mode on]
 
- "MEN SKÖT DIG SJÄLV, GUBBE!"
- "Du får väl faktiskt ringa till ditt fastighetsbolag och be de fixa parkeringspla..."
- "FUUUUUUCK YOU! GÅ OCH SJÄLVDÖ!"
 
Och för första gången på tjugofem år så kände jag så äntligen närvaron av mina testiklar. Kanske var det onödigt sagt av mig, jag vet inte? Men omöjliga jävel, jag försökte ju förklara läget. Men en annan är väl per automatik en "sådan där jobbig ungdom som bara förstör och slåss".
 
Alltså: enkätundersökning nudå. Vems sida är ni på, mäster Pelle eller surgubben? Vem gjorde fel?
Taggar: kick some aaaass

Mens! Mens överallt!

Men så mycket mens det blev i förra inlägget. Stön! Det kan man ju inte relatera till alls. Men visst fan, det om något måste ju vara världsomvälvande, att äntra kvinnostadiet med en skvätt blodvite och fortfarande hålla sig i liv.
 
...
 
Men som sagt, jag kan inte relatera så överdrivet mycket. Faktum är att det inte finns något jag vet så lite om som just mens. Alla minnen och tankar om fenomenet kan jag bara härröra till mellanstadiet och alla tjejers (hej mansgris 2.0) fascination över sin egen och andras mens. Jag minns att vid ett tillfälle så stapplade de in och ställde sig på rad framför alla oss killar i klassen. Någon harklade sig och halvskriker "så här ser en binda med mens ut" och en annan, likt en flygvärdinna, vecklade ut en blodig Libresse. Bara så där. Hastigt och lustigt.
 
Just då kändes det onödigt, för jag vill minnas att ingen av oss "grabbar" undrat över saken. Men nu, med enlightened genusbloggögon, så var det faktiskt jävligt badass gjort. #mensterapi
 
Femton år innan Lady Dahmers mensbinda var de ju också, bara en sådan sak.
Taggar: blod, mens, spill, vampyr

Pubertala milstoplar.

På grund av att Gillette "plug-ar" arslet av sitt företag på Facebook, så råkade jag hamna på deras tidslinje. Samtliga män var eniga om att "vi som gillar rakning"-statusen var onödig och att rakning snarare är ett nödvändigt ont och så vidare.
 
Men skit i det, det jag ville tala om var att jag, när jag slank in på Gillettes sida, kom att dra mig till minnes alla kroppsliga förändringar man upplevt under sin uppväxt och hur jobbiga de var i början. För mig åtminstone. Som hela den här grejen med rakning till exempel, det var allt annat än kul i starten.
 
Låt mig lista alla pubertala milstolpar:
 
SVETT
Jo, svetten var väl alltid med en, jag vet. Men själva löklukten i armhålorna kom ju först senare, när hormonerna kickat igång körtlar and what not. Och jag minns att jag skämdes som fan när päronen kom hem med ens första deo. "Här har du, stinkis" var sensmoralen i den historien.
 
SKÄGG
Samma dag som undertecknad fyllde myndig, så var jag en av de utvalda att få en gåva av Gillette (nä, jag är inte sponsrad, men hit me för all del up med lite rakblad) bestående av hyvel och fyra rakblad. Score. Plus att tvillingen inte fick någon. Dubbelscore. Fast mest blev det ett ångestladdat "now you've entered manhood"-ögonblick. Och jag som gjort allt för att dölja mina fjun ända sedan åttonde klass. "Hade jag velat haft hår i nyllet, så hade jag väl fötts med skiten" brukar jag filosofera medan jag snodde farsans rakhyvel i smyg. Nu gillar jag mitt femdagarsstubb. Som också är det enda jag pallar att bära upp ordentligt. Men det där tar sig väl med tiden det också.
 
HÅR
Det nya håret som uppstod på alla nya ställen (förutom skägget då) i och med puberteten - fy fan! Pubisfjuna fick man visserligen hyfsat tidigt, så det hann man med att bearbeta i god tid. Värst var armhålehårets uppkomst, som sprunget ur tomma intet och vars eviga uppgift var att alltid hålla höger håla lite, lite fuktig. Värst var när syrran gjorde narr av det en gång när vi var och badade en sommar, omringade av bekanta. Jag kan med säkerhet säga att hon, där och då, för all framtid sjönk i mina ögon. Hehe. Först fem år senare kom jag på att det går bra att trimma allt lite och på så sätt minska syndafloderna. Eftersom, ja, ingen jävla deo på hela vår jord hjälper.
 
RÖST
iooooIeeeeeeöööööo [målbrott för 'hej']. Jag klev in i målbrottet någon gång i femman och väntar fortfarande på att skiten ska verka klart. Typ. Närå, jag har mina målbrottsmoments än idag, men nu är det mest kul. Då: mardröm. Jag ansträngde mig som fan att tala monotont, inte bli exalterad i onödan och harkla så fort några ofrivilliga vokaler gjorde sina svängningar i luften. "Jag är inte i målbrottet, jag är förkyld". Fortsätter det så här så har jag hörhoppningsvis min djupa basröst (tänk er Liam Neeson eller Emma Stone) när jag är runt femtio bast. *LäNGtAhR*
 
SATS
Första gången alltså, den går inte att komma över. "Fan vad skönt att det är över" blandades med "men hur gjorde jag nu egentligen" och hjärnan gick på högvarv. Nä, det är få gånger man får uppleva lusta lika stark som när man knäcker Pythagoras sats för första gången.
 
HAHAHAHA! BUUUUUURN!
 
Vad är ert värsta pubertala minne rent kroppsmässigt? Ingen som började powerrodna eller något?
Publicerat i: Okategoriserbart
Taggar: varför är matteboken så kletig?

"Ångest" - let's get filosofiska.

Min favoritlåt för tillfället är den där med Pink och han, den dära från Fun. Och jag orkar inte ens bry mig hur ocoolt detta erkännande är. Men den svider i mig. Sviiiiiiiiider. Ångesten. Riktigt minner om svunna kärlekar och tuffa tider.
 
Rolig kuriosa: jag har aldrig varit kär. Tror jag. Fast vad är kärlek egentligen? #djupatankar What. Is. Love?

Baby don't hurt me.
 
...
 
På tal om ångest förresten. I helgen är jag ledig och ska ge mig an "projekt obesvarade kommentarer". Hur är man ens heltidsbloggare? På riktigt fan, hur hinner de med? Och hur ska jag hinna med jobbet, mitt liv och alla kommentarer? Lämna tips nedan. Fast låt gärna bli. Som sagt; ångest.

Publicerat i: Pelles vardag
Taggar: ångest

Anne Bieber.

Jag var ju, som tidigare nämnt, hemma hos päronen och vaktade deras hus i förra veckan när de var i Amsterdam och förlustade sig. Över telefon fick jag sen en summering över allt de hunnit med att göra och se, samt den enda sak de inte hann med.
 
Morsan: "Men vi hann inte med Anne Franks hus, för det var skitmycket folk utanför. Vi hade blivit tvungna att stå där i flera, flera timmar".
Jag: "JUSTIN BIEBER! HAHAHA!".
 
Jag hade precis sett på YouTube att Biebs varit på besök i Franks gömställe och signat gästboken med ett par väl valda. Eller inte. Inte kopplade jag då att delar av ens egna stamtavla befunnit sig i samma stad.
 
Mor: "Jaha, men då kanske man har sett han då? Inte för att jag vet hur han ser ut".
 
Ryktet säger att folk i kön blev tvungna att citera minst två rader från valfri Bieber-låt, annars blev man eskorterad till red-light district för att tänka över vad man misslyckats med. Hundra personer med extra mycket "swag" fick också möjligheten att mötas uppe på husets vind, där Justin och hans entourage skickade runt en bong och lärde ut koreografin till Baby-videon.
 
I believe that. Eller "belieber that" menade jag ju så klart.
Publicerat i: På tapeten
Taggar: Biebs och Frank, varför vara jude, när du kan vara en belieber?

Min dag, en GIF-tig saga.

På grund av sjukdom och andra rådande omständigheter, så fick jag jobba halva natten igår och tvinga mig upp i den arla morgonstunden. När jag fick se min egen nuna i badrumsspegeln, så undrade jag förfärat vem som egentligen glodde tillbaka på mig.
 
 
 
Så jag svepte en kopp kaffe, mådde genast bättre och satte på mig mitt välbekanta spegelfejs.
 
 
 
Jag skulle iväg på ett par timmars kurs. En praktiskt sådan. Något som alltid är lite otäckt, då man är teoretiker i första hand och behandlar obekant handarbete som något livsfarligt.
 
 
 
Men det var väldigt lätt. Faktum var att det gick som en dans.
 
 
 
Det enda jobbiga var att jag, bara för att jag prioriterade sömn, inte hann äta innan jag for. Magen skrek efter käk. Jag hade kunnat äta hur mycket som helst av vad som helst.
 
 
 
Dessutom var magen i uppror och störde samtliga arbetskamrater med sitt mullrande.
 
 
Sen kunde jag inte hålla mig längre. "MAAAAAAAAAT! GE MIG MAAAAAAAT!" utropade jag.
 
 
 
Jag fick mat efter många om och men. Och så blev det också dags att åka hemåt igen. Det firade vi med en segerdans.
 
 
Slut.
Publicerat i: Okategoriserbart
Taggar: GIF

The day before yesterday.

Försök nummer 47.
 
Först: vilken filmtitel spelar titeln i detta inlägg på? Klapp i knävecket till alla som får rätt. 
 
Sen: päronens internet valde akut lägga av och remain obrukbart fram tills dess att jag for hemåt igår kväll. Ironiskt, visst är det? Så förlåt för att ni inte fick er dagliga fix PP. Men det finns visst en gräns för hur mycket surf ett mobilt bredband pallar ute på landsbygden.
 
Vad jag försökte säga var att Närke drabbades av plötslig vinter. Igen. Jag vaknade upp yrvaken natten till lördag (ja, undertecknad kliver upp mitt i natten när det ska jobbas) och ser bara att det är vitt ute. "oh, grusvägen har torkat upp riktigt ordentligt nu". För vi vet alla att en ljus grusväg är en torr grusväg och en torr grusväg är synonymt med "vår".

Låt oss säga så här: min tygskor höll inte måttet för den decimeter av blötsnö som väntade utanför. Halkade gjorde jag också.
 
Men nu är töväder igen. Så ja, så var det med den saken. Tänk vad kul det hade varit om jag fått upp det här inlägget i lördags! Aktuellt och fucked up. Nu: mest 'meeeh'.
Publicerat i: Pelles vardag
Taggar: inte längre aktuellt, men ändå snö

Mamma, pappa och så jag.

Ellet, en av mina homies här i sfären, undrade följande: "Om en seriekaraktär skaffade barn med en annan seriekaraktär och det barnet blev du, vilka karaktärer hade det varit?".
 
Som ni kan se på det skrala släktträdet ovan (kanske en av mina bästa illustrationer), så föll modern på Veronica Mars och fadersrollen på agent Dale Cooper från Twin Peaks. Det kanske inte verkar så överraskande till en början, något av valen. Minst av allt drömscenariot att ha en detektivmorsa. Men låt oss gå in lite mer på djupet hur jag tänkt.
 
MAMMA VERONICA
1) Kan hantera en fine ass kamera. Bra att rådslå med vid tillfällen då man inte vet hur man bäst tilt-shiftar en skål med plommon.
2) Säger ifrån. Ofta och väl. För vidare det till mig, sin son.
3) Har den rätta "allmänna" jargongen. Kaxar med sin farsa, drar populärkulturella referenser utan att förklara och har humor.
4) Låt oss vara ärliga, hon har utseende för sig. Människans fejs blandat med Coopers längd och jag vore ett kap.
 
PAPPA DALE
1) Har högst troligen testat alla droger som finns, eftersom det dansar dvärgar i ögonvrån och allt möjligt skit. Då kan han, med vetskapen av vad knark innebär, avråda sin son att låta bli och varför. Anti-drog-coach.
2) Hänger med en transa som om det "vore vem som helst". Lär på så sätt ut om alla människors lika värde.
3) Har koll på tekniken. Diktafonen hade idag följt teknikevolutionen och blivit till en skivstudio, ett förstklassigt hemmabiosystem och en fotostudio (där mamma Veronica förevigar diverse ting).
4) Bott på mycket hotell. Hotels.com personifierad.
 
Ja, här har man minsann tänkt efter noga. Läxa över helgen: gör er egen mamma-pappa-barn-fantasi och länka här nedan! Kom igen, det är kul! Det behöver ju inte vara tv-seriekaraktärer heller. Kanske att en liten blandning av Hitler och Hillary Clinton ligger och väntar? Vad vet jag, vad vet jag?
Publicerat i: Film och tv, Okategoriserbart
Taggar: Veronica Mars, agent, dale cooper, knulla, twin peaks

Spökhundar och brunstiga rådjur.

Päronen är och förlustar sig bland tulpaner, träskor och braja i Holland. Passar därför på att vara lite husvakt. Förr var det ju första gradens hundvaktning som gällde så fort föräldrarna drog någonstans. Men eftersom vår schäfer valde att kola här om månaden (av hög ålder, vila i frid etcetera), så har ens relevans här i huset minskat drastiskt.
 
Så vad gör jag med tiden? Jo, jag dricker kaffe i datarums-biblioteket där "app-app-app, inga drycker"-regeln gäller. För ingen ska säga till mig vad jag ska göra. Inte när jag går i godo att vakta detta mansion helt på egen hand.
 
På tal om död hund förresten. Innan jag skulle sova igår så tyckte jag mig hör skall utifrån verandan och gick per automatik för att öppna upp för hunden som ville in. Står och ropar, visslar och tjoar för att kalla till mig djuret, innan jag kommer på att "fan, hundskrället är ju inte längre med oss". Sket knäck.
 
"Allting haur en naturrrlig faurklauring" som pappa Leif uttryckte det i Greveholm. Spontan gissning: brunstigt rådjur. Du har inte levt förrän du hört avgrundsvrålet av ett rådjur. Tro mig.
Taggar: kaffe där kaffe inte bör vara, kåta rådjur, skall i natten, spöhundar

Teenage dirtbag.

Jag bad ju er om förslag på blogginlägg häromdagen. En viss Nina kanin undrade hur jag var som tonåring. Och oj, oj, oj - det var ju inte igår man var tonåring. Ska försöka sammanfatta skiten efter bästa förmåga.
 
Visst äntrar man högstadiet och tonåren i samma veva? För i så fall vill jag minnas att jag hatade hela min existens under de tre år som högstadiet varade. Ganska förväntat ändå, med tanke på alla hormoner (skrev först hemorrojder, freudian slip much?) som sägs kriga i kroppen.
 
Jag ska inte säga att jag var mobbad, för det vore orättvist mot alla som upplevt mobbning på riktigt. Jag var bara illa omtyckt. Åtminstone så kände jag mig illa omtyckt. Och jag tror det berodde på tvillingen och att jag inte var som honom. Vilket inte ska beskyllas på någon, minst av allt oss två. Men här har vi tvilling A som var social(are), högljudd(are) och rolig(are) än tvilling B. Självklart blev ju jag den "sämre" av tvillingarna Nilsson, eftersom folk med delad genuppsättning förväntas vara likadana och allt det där. Sen var jag ganska bra vän med en tjej också (idag hockeyspelare i landslaget, woot!) och det kan jag tänka mig säkert stack nog i ögonen på många. En ska ju veta sin plats.
 
Nä, jag hatade hela högstadiet och jag förstår att många mår dåligt under den perioden. Jag tänker inte gå på något jävla 10-årsjubileum. Vi ses på Facebook.
 
Men hur var jag nu då, det var ju det Ninis kaninis ville veta? Pluggbarn, lagom pratsam på lektionerna, ensam, ofta glad, ofta ledsen, hängde hela dagarna på Lunarstorm, hatade idrottslektionerna och idrottsläraren. Lyssnade på väldigt mycket musik på min Philips mp3-spelare (512 mb!) och kom av en slump att införskaffa The Cardigans mästerverk, Long Gone Before Daylight. Det albumet är nog mitt bästa minne från högstadietiden, jag lyssnade skivan repig. Har inte hänt många gånger efter det.
 
Vidare mot gymnasietiden. Hur gammal är man då? Varför minns man inte sådan här skit? Men visst, Pelle är sexton (ish) bast nu och drar till grannkommun för att plugga med nytt folk i en helt ny stad. Lyckades lära känna lite fräna peeps (som jag är god vän med än idag). Jag tjatade med mig folk på festival och började sakta att utvecklas till det under man är idag.
 
Jag valde ju ett väldigt praktiskt program i gymnasiet. Inte det smartaste draget i historien, nej, då jag är teoretiker in i märgen. Men det var kul att gå kockskola. Servera, hacka och shit. Det enda som sög var idrottslektionerna (igen). Under de två första åren så hade vi den mest sexistiska jäveln man kan tänka sig. Så här löd hans lektionsbeskrivningar vissa gånger: "så alla killar spelar fotboll här till höger, så spelar alla tjejer och fjollor bandy på den här sidan". Rövhål.
 
Valde alltid innebandyn. #rebell
 
Men hur vaaaar jag då, det är ju det Kaninis Ninis innerst inne vill veta? Hennes absolut högst önskan är min lag. I gymnasiet var jag glad. Ibland lite smådryg (har blivit mer ödmjuk). Kirrade MVG på många prov (typ alla) och folk stönade missnöjt att man var en "plugghäst". Något som jag efter ett tag parerade med ett "men vi har ett prov varannan vecka, det krävs inte mycket hjärna att klara av skiten". Host. Jag tyckte det var befogat då.
 
Var också stor musiknörd. Något som jag kan sakna som fan nu idag. Jag hade stenkoll på skitbra musik, lusläste musiktidningen Sonic och ville stå längst fram på diverse popsnörens spelningar. Förtydligade hela mitt indiepop-intresse med ett fint hårsvall (idag känt som Bieber-frippan).
 
Jag ska gräva fram en bild från den tiden.
 
Ja, sen blev man nitton. Året som var en enda inkörningssträcka till tjugoårsfesten. En fest som var det mest episka mänskligheten skådat. Vi dansade till Thriller och Shitneys Piece of Me. Men det är ju en historia för en annan dag.
Taggar: har pelle varit tonåring? på riktigt?

Pelle Ramsay.

Senast av raden paradrätter här hemma är en blandning av isbergssallad, fiskpinnar och Felix vitlöksdressing.  Eller som jag kallar den: panerad omega 3 på en spröd salladsbädd, omsvept av en kryddig vitlöksmarinad.
 
Ju flashigare ord och stora superlativ, desto fantasilösare mat. Tänk på det när ni går på restaurang nästa gång och läser menyerna. I skolan fick vi lära oss att allt låter bättre om man skriver halstra istället för grilla, brässera istället för koka och så vidare.
 
Andra tidigare paradrätter här hemma:
- Gyllenrostad formfranska med smakrikt smör och saftig gouda. Serveras tillsammans med en stor kopp varm kakoadryck (O'boy och rostat bröd).
- Kycklingsymfoni med smakrik currysky och färsk pasta (diverse rester och kyckling kokta i cremé fraiche som överkryddats med curry och serveras tillsammans Ica Basic Spagetti).
 
Jävla random blogginlägg det här.
Publicerat i: Pelles vardag
Taggar: maaaaaaat

Till alla småbarnsföräldrar där ute.

Okej, så här kommer ett inlägg to salute all the pärons i världen. Nej, ni har inte hamnat fel. Det här händer.
 
Innan syskonen började yngla av sig så hade jag inte någon direkt relation till barn. Om man nu kan uttrycka sig så, jag vet inte? Jag är ju som bekant familjens sistfödde, utsprungen hela minuten efter tvillingbrorsan, och hade därför inga småsyskon att bygga upp en "småbarnsvana" med. Något som i sin tur fick mig att hålla mer än armlängs avstånd till andras glin. "Hur ska jag behandla dig egentligen, skitmaskin på två ben?" frågade jag mig själv i tysthet.
 
Men så kom 2010 och storebror kläckte sitt barn. Och året efter kom syrrans knodd. Två individer som nu börjat odla sig lite personlighet och åsikter. Och som jag leker och stojar med när tillfälle ges.
 
Därför har jag nu, efter egna erfarenheter, gjort en topp-tre-lista över tillfällen då jag tycker det är extra beundransvärt att man pallar att vara förälder. Från en morbrors/farbrors point of view.
 
3. Eviga repriser av tecknat på tv. Personligen finns det en gräns för hur många gånger jag pallar att se/höra en Bamse-dvd tryckas på om och om och om och om igen. För att inte tala om hur kort tid jag kan se på Yoko! Jakamoko! Toto! innan jag får lust att slita ur mig ögonen. Det går så mycket dåligt på Barnkanalen, ni anar inte. Skit som småbarnsföräldrar klarar av att ha på i bakgrunden en hel dag.
 
2. "Min leksak! Min! Min! Denna är min!". MEN MAN KAN VÄL FÖR FAN SAMSAS OM VARANDRAS LEKSAKER!? Så vill man skrika. Till undsättning kommer istället den pedagogiska föräldern som, med lugn röst, förklarar hur saker och ting ligger till. Två minuter senare så går kidsen återigen och claimar sin ägodel och gömmer den bakom närmsta gardin.
 
1. Humörsvängningarna från helvetet. "Haha, vad kul det är att leka med ballongen! Åh nej, nu tog den långa Pelle den ifrån mig i en sekund! Bäst jag illvrålar och hulkgråter tills jag får tillbaka den! Nu fick jag tillbaka den! Det här var ju kul! Jag vill att Pelle tar den igen! Nu gömde han den, bäst att börja gråta!".
 
Sen har vi också knytnäven out of the blue (sikta på ansiktet!), samt långt kast med närmsta föremål.
 
....
 
En eloge till alla småbarnsföräldrar.
Taggar: barn, glin, kids, slagsmål över plastgrillar och soffdynor, ungar

KARLSTADSHAUL.

Så jag vilade precis upp mig i soffan efter helgens eskapader i Värmland. Jag slog igång YouTube och kom, som så många gånger förr, att fastna för det här klippet. När MissLisibell åker till Ullared så shoppas det jävlar i mig och när hon kommer hem så ser hon till att varenda liten pinal hamnar på band. Och människan gör det med bravur.
 
Förlöst av inspiration och rik på diverse nya ting, så kommer därför här en KARLSTADSHAUL. Y'all. Honey Boo Boo. Monaaay.
 
Torkarblad till bilens framruta. 'Cause fri sikt ligger helt rätt i tiden. Just dessa är från Biltemas egna kollektion och heter Vattenavvisande/Vannavvisende/Vettähylkivät/Vandafvisende. Jag tror priset var 90 kronor/bladet och det var ju bara ett så schysst pris alltså. Dumt att låta bli.
 
Torkarblad till bilens bakruta. 'Cause en ren bakdel är att föredra för andras trevnad. Likaså en ren bakruta. Kostade cirka 50 spänn på Biltema och är av märket Biltema Standard Wipers. Jag tyckte den bara var så söt, med sina ynka 35 centimeter. Kunde bara inte låta bli att köpa.
 
Nästa stopp blev Apoteket. Och låt mig säga detta, oss emellan, att har ni möjlighet att besöka Apoteket i centrala Karlstad - gör det. Världens i särklass mysigaste boutique. Hitta lite ibuprofenpiller (för baksmällan) och Flux för tänderna. För det spelar inte längre någon roll att "bara" ackompanjera tandborstningen med tandtråd, här behövs flytande fluor som räddar en från hitte-på-sjukan som är "tandsten". Kanske att man har flax med Flux? Priset blev cirka 120 kronor för båda.
 
Ett nytta lakanset från Ikea. 'Cause det finns en gräns för mycket torrjuck dina lakan klarar av Jag behövde verkligen nya lakan och jag behöver det genast! Hitta dessa som såg ut som sådant där krossat porslin som folk gömde i skogen på 50-talet. Awesome i kvadrat. Pris? Cirka 150 kronor.
 
DAGENS NYHETER! Woot! Woot! På vägens hem så kunde jag bara inte motstå Pressbyråns frukostkombo med bagel (ej med på bild), kaffe (ej med på bild) och en rykande färsk DN (se bild). Har ej läst den, men ser fram emot att avnjuta den på dass sen, samtidigt som jag medvetet hoppar över Hellström-artikeln med en föraktfull fnysning. Pris för kaffe (ej med på bild), bagel (ej med på bild) och dagstidning (se bild)? 35 YNKA RIKSDALER! I went cray cray, y'all. Totz cray cray.
 
Sammanfattning: jag rekommenderar verkligen Karlstad om ni vill ha bra shopping. Och blir ni lunchsugna, se till att prova thairestaurangen i city. De färgar sina nudlarna med gurkmeja, vilket gör att man går runt färgstänkt om både skägg och kinder. Så värt det.
 
PUZZ ^^,
Publicerat i: Okategoriserbart
Taggar: haul, ironi, verkligen?, karlstad

Det är något med sola i Karlstad.

Det senaste dygnet har jag:
- försökt lära mig imitera Robert De Niro. Bara för att det är det yttersta av partytrick. Some might say i alla fall. Äntligen har jag funnit nytta av de bulldoggkinder som DNA-dammen var vänlig nog att tilldela en.
- åkt till Karlstad och till syrran. Här kan man spegla sig samtidigt som man slår en stråle (se Instagram för bildbevis).
- ätit sushi till förbannelse.
- köpt nya torkarblad till den blå Peugeoten. Fri sikt vid spöregn - here I come.
- blivit lite bakis.
- spelat Donkey Kong och svurit något så in i. Vi har gett oss fan på att vi ska ta alla mynt och pusselbitar. Som de kapitalistsvin vi är.  
 
Oj, det är svårt att vara fyndig så här i Värmland, det måste vara "sola i Karlstad" som spökar. Eller gårdagens alkohol. Ni kan väl önska blogginlägg här nedan. "Önska en titel" som vi storbloggare kallar det (när vi druckit bort för många små grå).
Publicerat i: iPhoneinlägg
Taggar: dålig fantasi due to heavy drinking, iPad-inlägg, karlstad

Everybody do the chicken dance.

Igår så såg jag nyheterna ovan, att världens mest skruvade tv-serie, Arrested Development, är tillbaka i etern 26 maj. Och hela min kropp vrålar av glädje! Hur mycket bra tv ska man egentligen väcka upp detta år? Först beslutas en Veronica Mars-rulle och så detta, en helt ny säsong av ännu en favoritserie.
 
För er som inte sätt AD, eller Firma Ruffel & Båg som något asstard valde att kalla skiten på svenska, så handlar det om familjen Bluth och deras familjföretag. Fadern i familjen är en bedragare och hans familj är en skock höns. Alla utom Jason Batemans karaktär, en av sönerna, som gör allt för att rädda skiten. Ja, det är en komediserie. Se den, så jävla bra!
 
Han, Bateman, har en son som han döpt till George Michael. Bara där vinner den ju pluspoäng.
 
Som vanligt när det kommer till bra serier (Veronica Mars, Twin Peaks, My So-called Life, Freaks & Geeks, Firefly, Pushing Daisies osv osv osv) i kombination med USA, så fick Arrested Development inga höga tittarsiffror och blev tvungen att läggas ned för tidigt. Tänk bara om det hade varit tvärtom, så mycket Bones, Two and a half men, CSI, Law and order och Desperate Housewives världen sluppit genomlida i onödan.
 
#önsketänkande
Publicerat i: Film och tv
Taggar: Arrested Development, Firma Ruffel & Båg, bra tv, dålig tv, hata Bones

Min bakgård ett minne blott?

MEEH. STÖÖÖN.
 
Mycket capslock-action i början av varje blogginlägg idag. Ha överseende.
 
Så en "lustig" sak har hänt här i krokarna de senaste två dagarna. Som ni ser på bilden ovan så har jag fotat betongdjungeln som är min bakgård. Här parkerar jag min bil. Plötsligt så var hela det som kan betraktas som "allmän parkering" omringat av stängsel. Stängsel som prytts med "TILLTRÄDE FÖRBJUDET FÖR OBEHÖRIGA"-skyltar. Jag fann, efter många om och men, ett hål (läs: en vidöppen grind) och kunde komma åt min blå Peugeot. Fastkilad under ett av torkarbladen fanns ett ihopvikt A4-ark.
 
Men tack för the heads up, kommun! Och 48 lägenheter?! Fatta hur många lägenhetshus som egentligen krävs för det. Mitt otränade öga försökte tolka "skissen" och jag fick det till sex stycken nya hus, varav ett placerat på det som en gång var en mästerlig parkering. Men så ju en annan ingen mästare på planritningar, det kanske blir ännu fler?
 
Och allt ska vara färdigt i augusti 2014. 2014! Det är ett och ett halvt år tills dess. Jag är nästan trettio bast (nåja) när skiten är färdigställt. Vad värre är - alla mina rum vetter mot denna bakgård och här är sjukligt lyhörda fönster. Förra våren så filmade jag det här för att visa på hur högt det låter genom skiten. Då hade man precis rivit en möglig möbelbutik. Inte anade jag att här skulle ges plats åt monstruösa husplaner.
 
Men visst, jag är för en bättre vy från fönstret, den här DDR-utsikten började ändå kännas old. Får sova med klockradion på. Eller stoppa sovrumsfönstret med en skumgummimadrass. Det löser sig.
Taggar: gamla fönster är lyhörda fönster

#dödstrött

WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!
 
Min kropp är helt död, hjärnan är kortsluten och jag är trött hela tiden. Hela. Tiden. Mars månad blev något sjukligt intensiv för min egen del, rent jobbmässigt. Väldigt många sena kvällar, sömn långt in på eftermiddagen och inga som helst drägliga rutiner. Och när man väl är inne i det så funkar det hyfsat smärtfritt. Men som nu, när jag fixat ledigt i dagarna sex, så kommer allt ikapp en likt en blixtsnabb pungspark och undertecknad säckar ihop.
 
En av sakerna som jag såg mest fram emot över att vara ledig i nästan en vecka, var att vara själv. Missuppfatta mig inte, det är ju gött att vara omringad av folk och en är ju social av naturen. Och man ska ju skatta sig lycklig som har ett social umgänge och så vidare och så vidare och såodvvdvsjfnsiufvdnfasjdnsdijnsfdjksnf. Host. Men just den här månaden har det fan varit folk vid ens sida 24-7.
 
Därför har jag nu har jag äntrat stadiet som jag väljer kalla: "KAN INTE ALLA BARA HÅLLA KÄFTEN OCH GÅ SJÄLVDÖ!?".
 
Vilket så klart betyder att folk plötsligt hör av sig SKITMYCKET och vill ses på en fika eller gå ut på krogen eller se på film eller [infoga vanlig vänskapsaktivitet här]. Säger man "nej" till inviterna? Nej. Eller jo. Till en början försöker man backa. Men så låter man sig övertalas, tvingar sig att vara social och sköljer bort utmattningen med ett par liter kaffe.
 
Men så kom idag: jag har svarat allt umgänge, sexuellt som vänskapligt, med ett "jag orkar inte, jävla apa", stängt av telefonen och låst in skiten i ett skåp. Utifall den nu skulle välja att brisera ut i ljud ändå.
 
Vänligen bekräfta att jag inte är ensam om att vilja vara själv mellan varven. Dämpa rösterna inne i huvudet. Gör det med en kommentar.
Taggar: #dödstrött