Mindre pärlmusslor och mer Dexter.

Såg precis Extreme Home Makeover. Fan vad barnrummen inte är att leka med i det programmet.
 
"Eftersom Jonte sa att hans favoritfärg är havsblå, så har vi byggt en stor pärlmussla som han ska få sova i. Till höger ser vi en klätterställning i form av Titanics vrak och här uppe i taket har vi gjort en takkrona gjord av riktigt sjögräs. För den lite mer sensuella känslan så har vi gjort en replika av sjöjungfrun Ariels snäckskals-BH. Boys will be boys och så vidare".
 
Tänk om något glin bara kunde haspla ur sig att hen gillar Jack the Ripper eller något annat mordbit.
 
"Eftersom Ulla sa att hennes idol är Dexter Morgan, så lätt vi klä in hela rummet i plast. Väggarna är nedstänkta med grisblod för att ge den där genuina känslan. Vi slängde ut hennes säng och bytte ut den mot en brits, så kan hon ligga under sin attackbelysning och kolla på porträtten av alla de som hon bragt på livet".
 
#bratv
Publicerat i: Film och tv, Okategoriserbart
Taggar: Dexter, Ullared, adhd-programledare, jonte

Svar på kommentarer.

 sara: du får härmed en personlig inbjudan av mig, till ett av sveriges mest hemsökta "hotell" i sommar. om du känner för "gratissemester". i den byn där jag har landställe så ligger ett spökhus som even the famous "det okända" samt några amerikanska program varit och undersökt.
Jag har ju som regel att inte röra något eller någon som varit med i "Det okända", inte ens med tång. Men jag kollade i alla fall på det klipp du länkade. Blev cirka noll procent övertygad eller rädd. Förlåt alla, men jag väljer att spela religions- och trosfrihetskortet här. Inte helt säker på att det gäller i sammanhang som dessa, men så ligger det till.  
 
maria: vi fick bo på borgvattnets spökprästgård i sexan. jag har alldeles för bra fantasi för att klara av en sån grej. herre gud, jag hade ju kunnat avlida av alla föreställningar bara.
Men det är ju samma hus som Sara pratade om här ovan? Är ni släkt, eller? Det HÄR var kusligt om något. Tillfällighet? I think not.
 
anna: men vilka elaka föräldrar du har som tvingade med dig på det! skrämmer ju skiten ur en! min största rädsla är typ att bli indragen på det där gastenliseberg.
Men hur kan jag känna så många som inte vågar Hotell Gasten? Det är ju bara på skoj!? Samma folk (inte just du, Anna) sitter istället och lekar anden i glaset, går på seanser och ropar på Lucifer. Men för alla del, jag ska inte tvinga er att uppleva en attraktion på ett nöjesfält. Gud förbjude.
 
 
 
Vi lämnar spökmarkerna. Jag har varit och hetsat på dessa åkrar förr och det slutar aldrig bra.
 
 
 
klara: jag drömde ju om dig när du fyllde år! jag skulle på din fest, men när jag kom dit sa du bara: "den var i går" och gick. TREVLIGT PELLE.
:D vassegod.
 
viktor: jävlar i helvete vad skicklig du är på att skriva. har du funderat på att "göra nåt" med det? besides att ha en blogg, om du ursäktar.
Sank yo, Vicky! Jag vet int' de' ja'. Jag har ju en roman som jag bearbetar i huvudet, och har gjort så i flera år, så det kanske vore dags att börja plita på den? Annars blir jag gärna ett stående inslag i något random blad/blaska. NÅGON FRIVILLIG?! Skulle mer än gärna titulera mig som "frilansare". Kan jobba nästintill gratis också om så behövs. Kan inte ni tipsa diverse magasin och/eller dagstidningar om mig? Bra. Då säger vi så. Tack. Hej.
Publicerat i: Svar på kommentarer
Taggar: ni kommenterar, jag svarar

SKRÄCKSLAGEN!

Så den där "häxvandringen" jag talade om häromdagen blev ju en intressant upplevelse. Och inte alls som vi hade tänkt oss. Inga spökberättelser, inga häxor som rörde sig i ögonvrån och inga kalla ilningar längs ryggraden. Istället bara en dramatisering av en typisk häxrättegång från 1600-talet, där vi, publiken, var delaktiga.
 
Typ.
 
Skådisarna var duktiga, ja. Och Örebro slott var som vanligt obehagligt. Men fan, jag kunde inte hjälpa att känna lite missnöje - jag ville ju bli skräckslagen, skita knäck och få andnöd! Istället blev jag fångvaktare i något jox som några musikhögskolestudenter slängt ihop.
 
Typ.
 
Men en gjorde fel i att misströsta för tidigt, för efteråt väntade Sveriges dyraste fish 'n' chips, några öl och så en Irish Coffee. Notan på det klådde alla spökvandringar there is.
 
Typ.
Publicerat i: Pelles vardag, På tapeten
Taggar: HJÄLP!, gastar, häxor, inte så läskigt, spöken

Rambo-Bella.

Här går man inkognito från nätet ett par dagar och vad händer? Blondinbella bekänner några av fall av hämnd på sexuellt ofredande som hon upplevt på krogen.
 
"[...] Vi står rätt nära baren och sedan är det en idiotisk kille som precis har shot:at klart och trycker ner sitt tomma shot-glas mellan mina bröst. Jag blev så arg så att jag höll på att koka över så jag tog upp glaset och sulade det hårt i hans panna".
 
Så. Jävla. Badass. Rambo much?
 
Är det verkligen så där vidrigt klimat på krogen? Okej, nu låter jag som en riktig bonde, lite halv-amish och blåögd. Men det känns så äckligt att folk kan bete sig så där jävla respektlöst. Jag och mina bröder har fan blivit lärda bättre (härlig fostran där, päron). Syrran är ju å andra sidan i en klass för sig (OBS! SKOJ!).
 
Det går ju bra att trycka ned folk utan deras vetskap, menar jag. Hehe.
Mvh feg
Publicerat i: Fest och fylla, Pelles vardag
Taggar: blondinbella goes rambo

Tar med mig ett extra par kalsonger.

Imorgon, på självaste skärtorsdagen, så ska jag och mina peers underhålla oss med häxvandring på Örebro slott. Så här står det på hemsidan om saken:

"Sedan påsken 2009 arrangerar Örebrokompaniet Häxveckan på Örebro slott med visningar för både vuxna och barn. För barnen blir det en spännande och lekfull vandring i slottet. För de vuxna blir det en dramatiserad teatervandring under kvällstid".
 
Så här är det, när vi gick i femte klass så tyckte klassföräldrarna att det vore en ypperlig idé att boka in oss glin på "spökvandring", kids edition, i samma slott. Något som utan tvekan kan klassas som ett av de mest psykiskt påfrestande stunderna i mitt liv. Jag kunde inte sova på säkert fyra veckor. Jag vill minnas att några till och med började gråta. Inte jag dock, jag lät istället mitt inre förgås av förtryckt skräck.
 
Nu vet jag ju inte exakt vad detta rör sig om, det kanske är något mildare (även om hemsidan vittnar om våldnader and what not). Men vad jag vet med säkerhet är att jag vuxit upp till att bli en individ som inte tro på sådant där "hokus pokus". Samt att jag nu har åldern inne för en sexa whisky.
 
Alltså: det kommer ordna sig.
 
Annars åker jag hem och sover mellan päronen i deras säng. Like 'em good old days.
Publicerat i: Pelles vardag, På tapeten
Taggar: diarrémage, häxor, spöken, örebro slott

Jag följer er IRL.

Bilden syftar på det här inlägget.
 
Jag gillar hur en annan följer med er ut i det vanliga livet (IRL alltså). Det händer ju ibland också att man får kommentarer som: "jag drömde om dig i natt". Vilket är den yttersta av komplimanger för lönnfet bloggare från schlätta' att få. Det, samt att bli igenkänd på Systembolaget och öst med "jag vem du är"-smicker.
 
And while we're on it; läs Saras blogg. Den är skitbra! Har seglat upp och blivit en av mina favoriter så här på senare tid.
Publicerat i: Bloggtips, Okategoriserbart
Taggar: Sara Brännholm, bloggtips, genus, gillar, kaskadspya

Ass before grass.

Så dasspappret tog slut i förra veckan. Shit happens. Bokstavligen. Traskade bort till Ica och tafsade på paket efter paket. Är det något jag studera med största noggrannhet så är det toa-p. "Är det långt nog? Får man valuta för pengarna? Är det miljövänligt?" med mera med mera.
 
"Ica Skona. Hm... ja, men det här verkar bra! Miljövänligt. 49 mil långt. Billigt. Den tar jag".
 
Föga visste jag att detta "Ica Skona" är betong i pappersformat. Det sliter bort huden det rör vid, lämnar allt sargat och blodigt. Och för det tänkta ändamålet så känns det ju inte helt ultimat att äga detta papper. Funderar på att gå till återvinningsstationen och dumpa skiten (no pun intended) där.
 
Sorry miljön, men ass before grass.
Taggar: rädda röven - död eller levande

LOCK UP, FOR FUCK SAKE!

Jag hade en diskussion med ett gäng häromdagen. Någon berättade att dennes bekant hade haft inbrott i bilen och blivit bestulen på allt. Verkligen allt. Rubbet. Puts väck.
- "det är synd, för hen låste inte bilen och då får man inte ut så mycket på försäkringen" fortsatte berättaren.
 
Varpå jag kontrar med följande:
- "men låser man inte bilen, så bjuder man ju praktiskt taget in tjuvar att råna bilen". Man får alltså mer eller mindre skylla sig själv, speciellt eftersom sådan här skit händer.
 
Jag svär, samtliga runtomkring mig gick runt i ring och sa saker som:
- "jag låser aldrig bilen, den står ju på min gård".
- "jag låser inte ens ytterdörren på natten".
- "folk har inget på min garageuppfart att göra, så varför ska jag låsa bilen där".
Och så vidare.
 
Nu är det kanske bara jag som är extra paranoid, men jag låser ALLTID dörrar. Bildörren låser jag även om jag bara ska in i kiosken i två röda. Det spelar ingen roll var jag är, om jag så än har uppsikt över bilhelvetet hela tiden - jag låser jämt. Lägenhetsdörren låser jag också så fort jag lämnar eller kliver innanför dörren.
 
Toalettdörren låser jag inte om jag är ensam hemma. Och det har jag lärt mig under det senaste året. Och skulle jag råka hamnar på en offentlig toalett som har trasigt lås, då håller jag mig oftast.
 
Så... hur gör ni?
Publicerat i: Pelles vardag
Taggar: Lås eller bli rånad, banditer, bovar, tjuvar

Till Wingers.

Soppa någon?
 
Jag hade ju en frågestund här om veckan. Som jag inte har några som helst planer på att fullfölja, nej. Det känns inte längre aktuellt. Men Wingers, min gamla bloggmate, passade i alla fall på att ställa frågan om hur mitt pinsammaste fylleminne ser ut. Och jag har inte kunnat släppa den frågan riktigt.
 
Nu är ju jag inte den som blir apradar när jag dricker. Faktiskt. Jag gillar alkohol, att säga annat vore pure lögn, men jag dricker måttligt. Endast av den anledningen att jag är så djävulskt dålig på att vara bakfull, det är fan det värsta som finns. Sen är jag inte sugen på mer alkohol när jag börjar bli berusad. Som när man är på krogen och det är "dags för sista köpet innan baren stänger, WOOOOOOOOOW" - då gör jag min sorti.
 
Men självklart har man haft sin beskärda del av jobbiga fyllor. Även detta fullfjädrade mästerverket har dukat under för alkoholens konsekvenser både en och sju gånger. Så jag började gräva i mitt inre efter den pinsammaste fyllehändelsen som drabbat en och berättade den för några vänner under en bilfärd för ett par helger sedan. För första gången någonsin. Jag hade alltså hållit allt för mig själv i sju år.
 
Och nu ska ni få höra. MOR OCH FAR - SLUTA LÄSA NU!
 
Så föreställ er mig, Pelles personliga, blott arton år och oskyldig som ett lamm. Jag satt på en "hemmafest" (#c00lt) och språkade med folk. Det var cirka tjugo-tjugofem av oss på plats och vi fyllde upp någons föräldrahem. Vid ett tillfälle så hamnade samtliga ute på verandan. Här började det bjudas på cigg högt och lågt - alla rökte och drog pehh-pahh-rr-kah-kah-bloss och var "hur tuffa som helst". Jag avstod och kände att "fan, här har man i alla fall hedern i behåll, snacka om att vara en helylle poster boy för a non-smoking generation".
 
Men passiv rökning happend. Tjugo par rökande lungor smittade av sig på undertecknad och jag började må illa av alla andras äckliga last. Vid ett tillfälle så fick för mig att det enda som skulle stilla illamåendet vore mer alkohol. Så jag drack. Allt som fanns. Lite rödtjut där, lite alkoläsk här. Illamåendet avtog inte. Inte det minsta.
 
En tjej kom fram till mig och frågade om jag ville följa med upp på övervåningen.
- "Mmmmmmmmmmmmm, vieesscht kan jag det". Var vid detta laget apeshit, men följade efter i trappen.
 
Sedan utspelade sig något som liknas vid förspel, jag vet inte, och vi hamnade på någon random säng. Osäkert just då vems säng, men det var inte riktigt prio ett att ta reda på. Vi blev kvar på överkastet, mitt uppe i saker som man gjorde och inte gjorde på den tiden. Varpå jag plötsligt får viskat i örat en undran om "jag var kåt".
 
Som svar på frågan så skedde följande: jag kastar bort personen som gränslade över mig, vänder mig över sängkanten och kräks. Kopiösa mängder. Ciggen och häxblandningen i magen hade, milt sagt, kommit i kapp på riktigt. Mitt i all vomeringsyra så försvinner mitt sällskap och jag börjar förstå vad fan jag gjort. Jag har lagt en pizza i festvärdens lillebrors rum.
 
Om jag torkade upp det? Ja, jo, jag lät en sådan där lurvig IKEA-matta, med all dess förväntade sugförmåga, agera trasa. Slängde alltså på den på "allt spill", sprang ner till hallen, drog på mig skor och jacka och gick hem. Som låg över sju kilometer bort. Till fots. Skamsen. Och hungrig.
 
Okej, så personlighetsribban på den här bloggen steg ju mil nu. Alltid något. Dela gärna med er av era fyllehändelser nedan. Och för all del, var gärna anonyma. Det är ju sådana här inlägg som kan kosta en ens framtid, så var inte lika korkade som jag. SKÅL!
 
Publicerat i: Fest och fylla
Taggar: ung och dum

Per och hans skola.

Föreställ dig att du går i skolan och skriver ihop ett projektarbete med fem-sex andra klasskamrater. Det är ett stort arbete och det kräver att ni jobbar tillsammans många timmar om dygnet ända fram till sommarlovet. Föreställ er sedan att gruppen består av en rad olika individer som alla har olika bild av vad som anses som "god arbetsinsats".
 
Här finns bland annat klasskamraten som redan mentalt checkat ut på sommarlov och här finns den sjuke klasskamraten som blir hemma allt för ofta. Här hittar man också klasskamraterna som biter ihop och jobbar på för tre. Och, sist men inte minst, så finns här också klasskamraten som också sliter på som ett odjur, men som samtidigt bygger upp ett hat gentemot sin omgivning och svär högt för skolan är så slitsam. Den sistnämnde kan vi kalla Per.
 
Det enda som höll Pers humör uppe var vetskapen om sommarlovet var nära. Det har inte gjort något att Per fått slita på lite extra, för snart skulle Per och några av hans klasskamrater få åka på Peace & Love i Borlänge. Snart skulle Per få åka till västkusten. Och snart skulle Per få många, många lata dagar på sitt sommarlov.
 
Fast vänta nu! Skolstyrelsen beslutade visst att så här många från skolan inte får åka på Peace & Love. Åh nej, några måste ju vara kvar och underhålla kommunbyggnaden under sommarmånaderna. Faktum är att hela sommarlovet nu flyttats till augusti....
 
....
 
Okej, så den här historien brister ju lite här och var, men läs mellan raderna. Metaforer, ni vet. Men jag är så jävla trött på livet för tillfället och trött på att se på andra med stark avsky. Jag gillar egentligen människor. De dagar man fått vila upp sig, varit ledig och ätit rätt alltså.
 
Men ja, det här kommer bli VÄRLDENS SÄMSTA JÄVLA RÖVSOMMAR. Gud förbjude att man ska få vara ledig i juli.
 
(SLUTA INTE LÄSA BLOGGEN FÖR DETTA INLÄGG NU, JAG ÄR BARA GRINIG NÅGON DAG. LOVAR OSV)
Publicerat i: Den arga kategorin
Taggar: fittkukapjävelshora

Jag vet vem du är.

Så jag gick till posten förut för att hämta ut ett paket. Ett av alla paket jag hämtar ut varje månad. När jag bodde på landet så dög minsann brevlådan ypperligt för brevbäraren att lägga paketen i. Nu, mitt i samhället, så ska man tvingas gå till Ica, Statoil eller liknande varje gång. För minsta lilla kuvert. Folk måste ju tro att jag inte gör annat om dagarna än att handla online. Brukar hosta fram ett "ja, då var jag här igen, hehehehe" för att försöka vinna sympati hos den sura kvinnan bakom disken. Hon brukar frusta tillbaka.
 
PPRPRUFUF!
 
Men idag så stod en annan person bakom disken. Jag räcker över mitt körkort, hen slänger ett öga på fotot, ska precis till att ge tillbaka det, rycker plötsligt åt sig det igen, kollar ännu en gång och säger "oj, förlåt! Jag tyckte det var någon annan på kortet först".
 
Min teori:
 
Och på tal om ens sköra identitet, på Systembolaget så skedde följande meningsutbyte mellan mig och den nyanställde (ja, jag vet vilka som jobbar där) i kassan:
- "Vänta så ska jag bara fiska fram legget åt dig".
- "Det behövs inte. Jag vet vem du är".
 
WÖW!?
#storbloggarn
Taggar: förväxla mig inte med justin bieber, förväxla justin bieber med mig, inte kan man gå någonstans utan folk ska känna igen en

Dags för lite riktig musik.

Skämt om One Direction och Taylor Swift i all ära, men jag lyssnar på annan musik också. Med betoning på "också" (jag är inte den som är den). Musik som flyter längs med normen för vad som är okej och inte för en kille, som befinner sig mitt i mediasfären, att lyssna på. Också känt som "pretto-tråk-musik".
 
Här får ni tre låtar med mina mest spelade artister för tillfället. Slit de med hälsan.
 
LORDE - THE LOVE CLUB
Den här tjejen sprang jag av en ren slump på häromkvällen, när jag slösurfade på YouTube. Jag minns inte ens vad jag sökte på, men plötsligt så fanns hon bland resultaten. OCH HON VAR HUR JÄVLA BRA SOM HELST! Enligt hennes Facebook så ska Universal signat henne för bara någon vecka sedan, vilket ledde till att den egensläppta EP:n plockades ned från iTunes och Spotify. Kul för henne, surt för oss. Sa jag att hon är från Nya Zeeland? Sant. Jag visste inte heller att det producerades något av nytta på Nya Zeeland efter att Sagan om ringen-filmerna tågade ut från landet. Tji fick jag.
 
TOM ODELL - HOLD ME
Lily Allens och hennes skivbolag, In The Name Of (ITNO), har släppt en hel drös med bra skit. En av mina absoluta favoritplattor någonsin, Cults självbetitlade debut, kom ju till tack vare den kvinnan. I höstas så vände hon sig till Twitter för att skryta om sitt senaste kap, Tom Odell, och länkade hans Another Love. Som var skitbra! Sen så gick han och blev "årets gonnabe" på Brit Awards fyra månader senare. 17 april släpps så äntligen debutalbumet.
 
BEN HOWARD - OLD PINE
Här har ni en som var sen till festen som är Ben Howard, för jag tyckte inte alls det här var något att ha i början. Förutom Only Love, som ingen jävel kan ha mage att ogilla. Men när jag såg ovan nämnda Brit Awards, där mannen var nominerad i cirka hundra procent av kategorierna, så fick jag för mig att lyssna en gång till. Och hade jag varit den som använde ord som "magiskt" så hade det varit en träffsäker beskrivning. Jag nöjer mig istället med ett hederligt "grymt".
 
Mvh
en som gillar tråkig musik också. Mer Justin Bieber inom kort.
 
 
OOOOOOOOOOCH så delar vi med oss av musiktips bland kommentarerna. Låt oss göra världens mest random Spotify-lista. Skriva lite historia. Metal möter barbie typ. Shot!
Publicerat i: Musik, På tapeten
Taggar: låt oss prata musik

It feels like a prefect night to dress up like Hitler.

Jag har gått runt och sjungit följande rad hela dagen: "it feels like a perfect night to dress up like Hitler". Har jag vetat vad jag sjungit på? Nej. Trodde jag att originalsången på riktigt lät berätta att det vore en "perfekt natt att klä sig som Hitler". Nej.
 
Så efter många om och men (läs: googlingar) så fick jag till slut veta att det var Taylor Swifts senaste dänga jag gått och nynnat på. Jo, men visst. Den gick ju på VH1 tidigare under dagen, ungefär tre miljoner gånger. Mitt undermedvetna lät sig alltså memorera (ish) låtens första rader.
 
Så de senaste fyra timmarna: haft låten på repeat, googlat skiten ur TS och blivit en "swifty". Tillsammans ska vi gå i kamp mot alla beliebers och directioners därute, jämna samtliga med marken. På tal om Hitler.
 
Dags att sluta blogga om 40-talets skräckpar och deras förhavanden. Och stänga av Taylor (the artist more known as the artist how brings out ens mörka sida).
Publicerat i: Musik, På tapeten
Taggar: mein kampf, swifty, taylor swift

Gårdagens fingerövning.

Sann historia. Höll som bäst på att passera över ett övergångsställe, då det kom en bil från vänster. Till en början saktade chauffören in så jag skulle kunna passera i godan ro, för att i nästa sekund gasa upp igen och passera mitt framför mig. Mitt på övergångsstället.

Så ja, jag kände att ett finger upp i luften var befogat. Hade jag haft möjligheten, så hade jag gärna fistat ned det i halsen på idioten. Samtidigt som hans flickvän (eller-vad- det-nu-var-för-brud-i-sätet-bredvid) kollat på med sina rådjusögon.
 
Idiotjävel.
Publicerat i: Den arga kategorin
Taggar: fick du körkortet i flingpaketet eller?

Fikamys med Eva Braun.

Igår kom jag och fundera på vilka personer, levande som döda, som man helst skulle se blogga. Hur exakt tanken kom till mig vet jag inte, men jag väljer att tro att det var ödet. Så jag tog idén i akt och listade mina fem drömbloggare of all time.

EVA BRAUN - ett kallt betongboende är inget för en varmblodig blondin
"Hallo das blogg! Hur är det med er, mina fina icke-judar? Här mullrar det utanför väggarna. Jag tror det kan vara åskan som äntligen kommit. A har pratat om att det skulle komma att dundra och braka vilken dag som helst, att det "länge varit väntat". Han måste vara ett orakel av något slag, för jag har då inte känt något alls. En av våra betjänter kom precis in med en kopp te. Det ska visst vara en helt ny smak och jag tror det hette citrus... cyanid... karamell... ja, någonting sådant! Jag återkommer med en recension".
 

JESUS - att vara Guds högra hand är inget för the almighty Christ
"Dagens låttips: Crucified med Army of Lovers. Perfekt jam att dubblera fisk till. Den får fyra törnekronor av fem möjliga".
 
 
THORSTEN FLINCK - med flinka fingrar
"Heeeeerjdfn, molllöödöödfööööööööööööööööö hähähähähähähähääähähähähähähähä".
 
 
RENÉ DESCARTES - en fransman på villovägar
"Jag bloggar, alltså finns jag".
 
 
EDWARD SMITH - nu styr vi kosan mot väst, jag och lilla Titanic
"LOL väcktes pricis av en pojk spoling som härjade på om något is berg. LMAO!! har vi inte alla förstått att det här är världens säkraste skepp vid det här laget?? I say lets hit that fucker. skriva lite historia osv. skriver snart igen, blubb blubb på er landkrabbor"
 
 
Någon annan som har fler förslag på awesome bloggpeeps?
Publicerat i: Bloggtips, Okategoriserbart
Taggar: drömbloggare

Snyft. Snyft.

Ta dig för fa-an samman, Victoria! Tror du vi vill ha ett statsråd fullt av folk som väljer att bryta samman framför våra ögon? Nä, just det. Nu sjönk du i mina ögon. Hade du haft en blogg så hade jag slutat läsa den i detta nu.
 
Flämt å sido. En eloge till Aftonbladet för minst slående journalistik. Tårar på en begravning alltså, där har vi nyhetsstoff lika aktuellt som Moseboken. Fan vad det måste suga röv att vara mediabevakad på något så psykiskt nedbrytande som en begravning.
 
"Ta det lugnt nu, Vickan. Ta det lugnt. Tänk på att Johan T. Lindvall har ögonen på dig. Ge han inga tårar. Ge. Han. Inga. Tårar". #begravningsmantra
 
Jag minns min morbrors begravning. Min allra första i raden av två så här långt. Alla runtomkring mig grät floder. Själv kollade ned i knät hela tiden, helt fokuserad på att inte börja böla. Har av någon anledning fått för mig att jag är särskilt ful när jag gråter. Vilket är lustigt, för jag har inte gråtit på säkert tio år och kan omöjligt minnas hur jag ser ut i det "stadiet". Sen hör det kanske inte till vanligheten att spegla sig just då i och för sig.
 
Men jag vill minnas att mitt senaste böl berodde på att tvillingen retade mig (helt obefogat värt att notera). Högstadiet och hormoner, ni vet. Blandat med några kilo pain in the ass-syskon.
Publicerat i: Pelles vardag, På tapeten
Taggar: det är jag som är döden, men för fan vickan, sluta böla

En liten bonus från jobbet.

Så jag fick mig en present av jobbet. Det blev en sådan där, ni vet - iPad. Mini edition. Jag är skitnöjd! Så nu är äpplefamiljen komplett, antar jag. Det enda jag inte äger är väl det där iArmbandsuret, men det känns väl lite overkill och onödigt. Något som jag visserligen alltid sagt om iPaden och vad har det blivit av mig nu? Men gratis är gott och jag skulle aldrig tacka nej till färdigpröjsad elektronik.
 
Det mest idiotiska var att jag, när jag väl fått skiten i min hand, genast tänkte "den här duger inte, jag måste ha en 3G-version! Och en med mer utrymme! Jag får sälja den här och köpa en ny! Vad kostar surf i månaden till en platta? MÅSTE! HA! NU!"
 
En är ju fan skadad av konsumtionssamhället. Nu har jag i alla fall hetsat ned några kilon och beslutet att använda mobilen som modem om det nu skulle vara som så att jag vill ta med mig plattan någon gång. Vilket man kanske ha lust med den första veckan och aldrig mer.
 
Bästa fördelen: att glutta på HBO Nordic i sängen kommer bli lättare. Tänk alla timmar med Game of Thrones som jag har framför mig. Incestsex och coola kortvuxna, det är grejer det.
Taggar: ipad, ipad mini, pelle mini, ville ha 3g, men lugnade ner mig

Och jag är inte ens på dåligt humör.

Igår ville inte datorn hoppa igång, utan valde att tugga på och tugga på i minuterna fyrtio. För att sedan helt plötsligt, likt en blixt från klar himmel, hoppa igång med en slide show och skifta färg från grönt till blått till rött, till grått och om igen i den ordningen. Enligt diverse bloggar var datorhelvetet dömd till döden, enligt Apple så gör man bäst i starta upp den i safe mode då det kunde vara något program som störde grafikkortet. Min kvalificerade gissning: Spotify-uppdateringen.
 
Och ja, det verkar väl funka nu. Men jag tror nog ändå det får bli en "fabriksåterställning". Utifall att. Den här skiten har ju hängt med bra länge nu.
 
Anywhore, från en skitsak till en annan: blogg.se och deras massive spamattack. Loggade in till synen av 400 nya kommentarer. 90 procent var porrspam. Tack, men nej tack, qfmmftqfstpomjhb. Jag väljer att använda xhamster som vanligt folk.
 
Är förövrigt jävligt över blogg.se och deras fascination för cupcakes, överexponerade systemkamerabilder och ljust- och fräschthem. Jag minns i tidernas begynnelse, när startsidan var the shit och på tapeten. En annan blev kastad in i rampljuset med jämna mellanrum, hyllad för sin slående humor och sitt perfekt yttre (hrm!). Sen, någonstans på vägen, så insåg man att "fuck humor och semi-satir, låt oss lägga upp samma jävla inlägg flera gånger på rad och låta den här startsidan gå sitt öde till mötes". JA, JAG SITTER HÄR OCH SÄGER ATT JAG BORDE VARA MER PÅ STARTSIDAN! Men det är väl kanske för mycket begärt för en betalande användare, antar jag.
 
#wordpressdrömmar
Publicerat i: Den arga kategorin
Taggar: någon som kan hjälpa mig med Wordpress?

VERONICA MARS-FILM!!!!!!!111111

GAAAAAAAH! Instant nerd meltdown! Kom precis hem från jobbet. Hade tänkt att sova - ja, det hade jag. Men vad fick man se när man loggar in på Facebook? Att man äntligen bestämt att sätta planerna för en Veronica Mars-film i rullning och att man till och med låtit spela in en sketch till alla oss som väntat. Något som undertecknad, VM_fan_69boy, inte kunde vänta tills imorgon att blogga om.
 
Det är ju ingen hemlighet att jag pundat den här serien i snart tio år nu. Och den är fortfarande så jävla bra, bland det bästa som någonsin sänts på tv i min mening. Jag minns det som igår, när jag för sju år sedan var ute promenad och lyssnade på P3. I ett inslag så bad den lyriska reportern samtliga radiolyssnade att slå på SVT2 samma kväll för att se det storslagna mästerverk som var just Veronica Mars, serien om den kaxiga detektivbruden.
 
And so it began. Snart var hela klassen involverad i allt som hände i Neptune. Likt en sekt så hade skiten snärjt oss runt sitt lillfinger. Och inte bara oss, serien har utsetts till att ha de mest hängivna fansen. Detta vet man mycket väl och valde därför att låta fansen finansiera filmprojektet via Kickstarter. Om man skulle komma upp i insamlingsmålet på två miljoner dollar så skulle Warner Bros. stiga in och hjälpa till med resten.
 
Tio timmar sedan = BOOM! I mål. Två mille avklarat. Jag ska också skänka cash, vill ha några av de där limited edition-prylarna och börja bygga mitt altare.
 
KAN DET VERKLIGEN VARA SUNT ATT BLI SÅ HÄR GLAD AV EN FILM?!
 
Läs artikeln om Veronica Mars-projektet här!
 
Till filmens Kickstarter-sida här!
Publicerat i: Film och tv, På tapeten
Taggar: Duncan, JAAAAA!, Keith, Logan, Neptune, Veronica Mars, Äcklig nörd

Måste allt ta vägen genom Facebook?

Ni vet den trettonåriga tjejen som tog livet av sig här om dagen på grund av internetmobbning? Det skedde ju bara ett stenkast härifrån (grannen satt till och med på samma tåg när det skedde, blev strandad i två timmar och allt). Och eftersom det hände här i krokarna, så går det inte att undvika ens Facebook-flöde och folks stenhårda engagemang i saken. Jag hamnade därför, mest av en ren slump, på den "vila i frid"-sida som någon låtit skapa och där tusentals folk lämnat sina kondoleanser till flickebarnet.
 
Det här har jag pratat om förr, men jag tycker det är så olidligt jävla olustigt när folk ska hålla på och lämna kondoleanser på Facebook för alla att se.
 
"Jag kände inte dig, men du verkar ha varit en bra tjej".
 
"Jag kände inte dig, men jag hoppas du har det bra i Nangijala, gumman".
 
"rip".
 
"Himlen har blivit en ängel rikare. Vaka över oss nu, raring".
 
Och så vidare.
 
Måste precis allt som sker ta vägen genom Facebook? Behöver alla verkligen få säga sitt hela tiden om precis allting? Jag tror (med betoning på "tror") verkligen inte jag skulle uppskatta om en liknande grupp öppnades upp för allmän beskådan om något hände en person som stod mig nära. Speciellt inte om det skulle röra sig om ett fall som detta, med ett mobboffer och mobbare (som samtliga dessutom hängs ut med namn och bild).
 
Hur ställer ni er? Det här är onekligen ett kontroversiellt ämne och jag är säkert ljusår efter min tid.
 
Och har man dessutom inget bättre än ett "rip" att skriva på en död flickas minnessida, gör man då inte bäst i att inte kommentera alls? Håll med mig.
Publicerat i: På tapeten
Taggar: kumla, självmord

Nu vet jag hur Nicholson kände sig.

Så jag vaknade upp imorse, oroväckande pigg. Jag slängde ett öga eller två på den klarblå himlen utanför fönstret. Fastän klockan bara var fem på morgonen, så kunde man ana ett klot stiga i horisonten. Jag kände mig väldigt tillfreds med livet. Nästintill harmonisk, lite halvt new age:ig.
 
Jag menar, hade jag bara haft lite Johannesört liggandes hemma, så hade det nog blivit en kopp egensvarvat te.
 
Går ner för trapphuset mot bilen. Sätter nyckeln i låset och hinner tänka att "snart kan man banne mig börja cykla till jobbet". Mungiporna åker upp. Cykla på morgonen, det är grejer det. Få saker gör en så gott som motion på väg till jobbet. Drar ett djupt, välmående andetag genom näsborrarna, låser upp och andas ut. Aaaaaah.
 
...
 
Ah! Aaah! AAAH! AAAAAAAAAAAH! GAAAAAAAAAAAAAAAH!
 
Tänk vad tjugoen oväntade minusgrader kan göra med ens goda, semi-flummiga humör. Mental pungspark.
Publicerat i: Pelles vardag, På tapeten
Taggar: kallt i närke, oväntade minusgrader

Jaha, du är tysk? Men då är det lugnt.

Första spontana reaktion: MEN ÄR FANSKAPET SERIÖS, ELLER?!
Sen bara: Jaha, du är tysk? Men då är det lugnt [gilla kommentar].
 
Visst känns det som om tyskar generellt kommer undan med mycket? Och då menar jag många bra saker. Hur ofta ser man till exempel inte tyskar stå och hänga vid älgstängslet på Skansen med magväskor runt midjan. Magväskor. Som om det vore det mest naturliga av klädval än idag, 2013. För att inte tala om deras fascination för golfkepsen. Ni vet, huvudbonaden som bara består av en skärm och ett resårband?

Man kan inte annat än avundas deras mod.
Publicerat i: Okategoriserbart
Taggar: modereporter pelle, tyskar och deras magväskor

Några ord om sponsrade inlägg.

Då och då händer det att företag hör av sig och vill köpa ett blogginlägg. Något som många läsare motsätter sig som fan, slutar följa bloggar helt och går apeshit rent allmänt. Jag tycker det är ett schysst sätt att tjäna lite extra slantar på. Det går fort, företagen får tydligt ut vad de vill ha sagt och allt är snabbt avklarat.
 
Men det ska gå rätt till. Och därför har jag rådslagit med både Skatteverket och Konsumentverket, bett om tips och handfast information. Av KO fick jag veta att det är viktigt att det framgår i inlägget att det är sponsrat, så att det faller under riktlinjerna för marknadsföringslagen. Speciellt viktigt är detta på internet och bloggar, då jag som skribent kan stå som direkt "skyldig" till falsk marknadsföring eftersom jag i så fall lurar er, läsarna av denna blogg. Det kan alltså bli oklart om vem som ska ses som "näringsidkare" i sammanhanget, företaget som betalade mig för att lägga upp ett rövslickande inlägg eller jag, som lät hora ut företaget under falska premisser.
 
This is me, tolkande byråkratiska mejl från människor med stör i röven. Påpeka gärna om jag fattat allt fel.
 
 
En typisk mejlkonversation rörande ämnet, version kort:
 
företagX@företagX.com
Hej vi såg din blogg pellespersonliga.se och undrar om du är intresserad av ett samarbete?
 
pelle
Hej! Visst är jag intresserad. Vad hade ni i så fall tänkt er för samarbete?
 
företagX@företagX.com
Hej igen Pelle vad kul att du vill ställa upp!! vi hade tänkt oss att du skriver ett UNIKT inlägg på 350 ord om din upplevelse av vår sajt och som tack så betalar vi dig en summa!!
 
pelle
Hej igen! Det låter bra! En sak bara, enligt svensk lag så är jag skyldig att skriva att inlägget är sponsrat, promotat eller i "samarbete med". Hoppas detta är okej med er?
 
(Det är nu folk brukar bli off)
 
företagX@företagX.com
Nej det är emot våra regler Pelle. du ska skriva ett unikt inlägg om din upplevelse vi vill inte sätta ord i mun på dig.
 
(Så häromdagen skrev jag följande tillbaka)
 
pelle
Fast vad ni har för regler är väl ganska irrelevant i sammanhanget när det är en fråga om att följa svensk lag eller inte? Jag tycker i så fall att ni ska se över era "regler" och sluta pracka på folk, som kanske inte vet bättre, löften om småslantar i betalning.
 
företagX@företagX.com
men du missförstår oss pelle!! inlägget ska vara unikt och alltså inte sponsrat från vår sida!!
 
AAAAAAAARGH!
 
Nästa gång någon ber mig skriva ett "unikt inlägg" om min "upplevelse" av någon random dussinsajt, så ska jag fan dra till med något sådant här:

"Den här hemsidan var inte så bra. Layouten är skräp och jag nästan kände hur ett epileptiskt anfall höll på att brisera av blotta åsynen. Jag är ju inget fan av den här typen av sajter heller, så jag skulle verkligen inte rekommendera någon att gå in här och ge den trafik. Om möjligt; blockera den helt i din webbläsare.
 
Ps. detta är ett unikt inlägg om min upplevelse, ej sponsrat!"
 
Sådär. Och så tycker jag vi diskuterar mina attitydproblem i kommentarsfältet, samt de sponsrade inläggens vara eller icke vara. Hur ställer ni er till allt?
Taggar: sponsrade inlägg

Ångest återställd.

Precis efter nyår någon gång, i samband med Stjärnorna på slottet visades på tv, så kom jag och en arbetskamrat att tala om Ewa Fröling och hennes roll i Fanny och Alexander. Jag råkar av en händelse bekänna att "jag har haft mardrömmar om statyn som rör sig i över femton års tid". Jag vill minnas att det var TV4 som visade filmen en gång för länge sedan.
 
Jag fick ett snett ögonkast och orden "eeeeh, det där tror jag inte händer i den filmen faktiskt" kastat tillbaka. Något som rubbade min totala existens. Vad hade jag då drömt om i så många år? Hade jag inbillat mig allt? Var jag ens jag?
 
Men så av en händelse så sprang jag på det här klippet tidigare idag:
Så fruktansvärt vidrig scen. Och då minns jag inte ens var filmen handlar om eller i vilket sammanhang som statyn plötsligt väljer att börja röra på sig.
 
Men skönt att få ångesten återställd i alla fall.
Publicerat i: Film och tv, Videos
Taggar: läskigt, pelle drömmer mardrömmar, touch my fanny, alexander

Facebook gav mig en idé.

Kampen om världsherravälde att, så passivt och oengagerat som möjligt, bli ekonomiskt oberoende på bloggandet (+mediala framträdanden) har inte lagts på is. Istället har jag samlat styrka till nästa etapp i projektet.
 
Men först en summering över vad som skett så här långt:
- Jag skrev ett inlägg om hur jag skulle nå mitt mål. En av punkterna var att jag skulle hamna i beef med Egoina för att på så sätt boosta statistiken. För man kan räkna med bråk. Räkna statistiksiffror. Kvinnan kommenterade inlägget, så rätt så snart kommer de skaunska svordomar flöda.
- Genusbloggarnas genusblogg uppmärksammade undertecknad.
- Radio1-Wallin började följa mig Twitter. Fot in i radio-Sverige - check!
- Aftonbladet-Kvarnsmyr började följa mig på Twitter. Fot in i kvällspressen - check!
 
Vidare till idag. Har ni hört att det är nationella Bloggkommentatorerna-dagen idag? Sant. Först ville man lägga den på 4 oktober. Men för att inte förarga fantaster av den (i min mening) överskattade kanelbullen, så beslöt regeringen att en tidig vårdag i mars är mer skapt för cyberspacefiranden.
 
Hur man firar nationella BK-dagen:
- lämna en kommentar på Bloggkommentatorernas blogg.
- skriv saker i stil med: "pelle älskar er, älska honom tillbaka". Använda egna ord, många superlativ och var fantasifull.
- klart. Go on with you life.
 
Sen fick jag en idé genom Facebook också.
Bilden är fri att användas var som helst, när som helst och hur som helst.
 

Mvh
desperat och trött på att vara semi-fattig.
Publicerat i: Bloggtips
Taggar: projekt rik och snygg genom bloggandet fortsätter

Jag, en vänsterhänt jävel?

Jag är vänsterhänt. So I've been told i alla fall. Jag använder högerhanden till överjävligt mycket (klippa med sax, raka mig, peta på folk och så vidare), utom när det kommer till skrivande, att spela innebandy/golf/hockey, samt att dra i mina ögonbryn (det är en annan historia). Så rent statistiskt sett så borde det ju göra mig till högerhänt, eftersom det är min dominerande hand?
 
Jag lät analysera saken. Och med det så menar jag att jag sökte information på Wikipedia.
 
"Personer som är tvehänta, dubbelhänta eller bådhänta, alltså varken vänsterhänta eller högerhänta, kallas för ambidextra, vilket är ovanligt [...]". Sweet, så då kan jag alltså klassas som "ovanlig"? Det epitetet har jag länge strävat efter att uppnå.
 
"[...] sådana personer kan exempelvis skriva en och samma text med höger hand och vänster hand samtidigt, men då blir vänstra handens resultat spegelvänt i förhållande till högerhandens". Fuck. Fail. Min simultanförmåga är i stort sett obefintlig.
 
"I hela världen är vänsterhänta i minoritet; ingen vet med säkerhet varför. Möjligen hänger det ihop med att kroppens inre organ inte är fullt symmetriska". Va?! Snälla utveckla. Nej, just ja, det här är ju Wikipedia. Kort, koncist och ångestframkallande.
 
"IQ mellan vänster- och högerhänta är liten, men undersökningar tyder på att vänsterhänta är överrepresenterade såväl bland mycket begåvade inom vissa områden (bland annat musik och matematik) som bland personer med svåra inlärningsproblem eller dyslexi". Så många dubbla budskap i den här meningen. Är vi överrepresenterade bland de smarta eller är vi överrepresenterade bland dyslektiker?
 
"Det är vanligt att normalt göra saker på ett höger- eller vänsterhänt sätt, men att utföra vissa sysslor med andra handen". Återigen, slående dokumentation här. En golfapplåd på det.
 
"Bla, bla bla... saker som är oviktiga.... bla, bla bla... fotboll... ögonen... dominerande..."
 
"Ungefär fram till 1950-/60-talet förekom det i Sverige att man tvingade vänsterhänta att använda höger hand i bl.a. skolan och de kunde utpekas som obegåvade om de inte klarade av det lika bra som högerhänta personer". När jag gick på lekis så bad skolsköterskan mamma att överväga att "råda bot" på min vänsterhänta ovana. Jag vill minnas att mor bad sköterskan dra åt helvetet. Året var 1994, men förde tankarna tillbaka till 40-talets Treblinka.
 
...
 
Så det här inlägget gjorde ju ingen rikare på kunskap. Jag antar att jag är mestadels högerhänt. A righty having an affair with lefty. Lite extra spännande så där, precis som det ska vara.
Publicerat i: Pelles vardag
Taggar: högerhänt med en touch av cool

Hemma hos-reportage.

Men visst, hörni - det är inte bara Blondinbella som bjuder in media att fotograferar hemmet till allmän beskådan, jag har snickrat ihop mitt egna hemma hos-reportage. I brist på batteri i samtliga fotoapparater, så fick det bli till att använda sig av datorn och Photo Booth. Jag är inte jättevan med det programmet, men jag tycker bilderna fångade den där känslan som ett "hemma hos-reportage" bör förmedla till läsaren.
 
Och ja, jag är villig att sälja artikel plus samtliga bilder till högstbjudande tidskrift. Det går även bra att fakturera svart.
 
En sliten Pelle öppnar bryskt dörren efter att vi, de utsända från Pelles Värld, behövt vänta i trapphuset i över tjugo minuter. "Ja, jag kommer snart" ljöd det innanför den brunfärgade porten mellan varven och vi förstod att det här är en man som inte låter sig bli stressad av andra. Man kan inte annat än beundra hans totala ignorans för sin medmänniskor.
 
Det bjuds inte på något kaffe, än mindre något tilltugg. Istället för Pelle oss igenom den allt för idiotiska planlösning som han lyckas roffa åt sig. Och fort går det mellan de olika rumsvisningarna.
 
"Jag har aldrig förstått varför folk säger att magin sker i sovrummet, när man kan förlora fem kilo bara genom att sitta på dass i tio minuter" deklarerar Pelle. Innan vi hinner få en ytterligare kommentar på det uttalande, så befinner vi oss i hallen.
 
"Ja, och här har ni ingenmansland i den här lyan, nämligen hallen. Helt jävla omöjlig att möblera". Återigen hinner vi inte med någon följdfråga på uttalandet, då Pelle redan befinner sig i nästa rum.
 
"Här har vi köket. Kylen är där, mikron står här och genom fönstret har vi utsikt mot betongdjungeln som är hotellparkeringen. Kommunen sandar inte skiten, så se upp när ni går ut den vägen sen". När jag råkar tacka för tipset så spänner Pelle ögonen i mig och väntar sonika på att jag ska tystna. Det gör jag. Vilken enastående pondus mannen besitter, bara ögonkasten säger mer än hundra könsord på följd.
 
"Och här sker magin" spottar Pelle ur sig när vi äntrar sovrummet och himlar med ögonen. "Och med 'magi' så syftar jag på att jag dagligen onanerar där, där och där. Har jag extra långtråkigt så hänger jag upp en slips i dörrhandtaget, kör in en citronskiva i munnen och låter allt ha sin gilla gång". Jag tittar storögt på Pelle efter erkännandet och får en snabb blinkning till svars. På vägen ut ur sovrummet så tyckte jag mig se något som liknande ett utsågat gloryhole mitt i garderobsdörren. Jag hann, tack och lov, inte undersöka saken närmre.
 
"Och här kollar jag på mina tv-serier, eftersom jag hatar med eget liv" låter den märkliga mannen förtälja samtidigt som han skrytsam öppnar upp flertalet lådor fyllde med dvd-boxar. Två tårar börjar rinna nedför mannens kind och jag tycker mig skymta den skadade individ som är instängd i detta hårda människoskal. "Hur är det fatt" hinner jag få ur mig.
 
Sedan blev det bara svart och mitt nästa minne förtäljer bara hur jag vaknar upp i trapphus, öm om höger öga".
 
"Och kom inte tillbaka, jävla puckon" ekar skriket efter Pelles röst mellan betongväggarna i trapphuset. Som sagt, man kan inte annat än att bli imponeras av hans pondus. Vilken man. Vilket geni.
 
Publicerat i: Okategoriserbart
Taggar: blondinbella has nothing on me, hemma hos pelle

Körkortslösa är värdelösa?

Är... är det Justin Bieber? Nej, det är Relle Nilssm.
 
Jag har flertalet vänner och bekanta som inte har något körkort. Och häromdagen så kom jag att tänka på hur djävulskt många gliringar de får utstå från folk som har ett körkort. Jag själv har också stämt in i de gliringarna, det har hänt flera gånger. Så jag sitter inte här och målar upp mig själv som guds bästa barn.
 
Men om man tänker på det, finns det något som är så överromantiserat som ett körkort? "Man kan ju ta sig från punkt A till punkt B, carpe diem deluxe liksom" brukar man få höra. Här på landet, ute i mellanmjölksbushen, är det dessutom avgörande för din existens. Det berättar om du smart nog, om du är rik nog och om du är självständig nog att ha körkort.
 
För jag minns när jag var arton bast och jobbade i stort sett varje kväll i veckan efter plugget. Jag tog mig till jobbet med cykel, moped eller till fots cirka 90 procent av gångerna. Jag bad om skjuts många gånger mitt i vintern (Sverige pre vargvintrarna som varit de senaste åren, så ganska milt väder hela tiden) och om det hällregnade. Och varje gång så stämde folk upp i kör med ett "men kan du inte skaffa körkort någon jävla gång?" (tack, familj). Värt att notera: det tog 90 minuter att gå till fots, 35 minuter med cykel, 20 minuter med moped och 6,5 minuter med bil.
 
Så jag skaffade alltså körkort. Och efter det så var dags att hetsa på med bilköp.
 
Entering "överromantiseringen", att ha bil och skaffa körkort är fan skitdyrt! Kanske den tydligaste klassfrågan i Sverige, rent ut av? Alla kan omöjligt ha råd med skiten. För utöver körkortet som kostar en halv förmögenhet i sig, så har vi också bensin, försäkring, skatt, besiktning, eventuella tvåor på besiktningen, sommar- och vinterdäck, bankamorteringar, service och övrigt underhåll (extra mycket av den varan om du har en blå Peugeot).
 
Jag personligen har 18 000 i fasta avgifter årligen för min elvaåriga skitbil, alltså summor som jag vet kommer.
 
Så poängen här då... ja, vad ska vi säga. Kudos till alla som klarar sig utan bil. Jag avundas er. När jag blir stor ska jag bo i storstan, åka kollektivt och powernapa till och från jobbet. Kanske att jag har en bil på delad vårdnad? I fall man har en fruga som är till föda om två sekunder eller drabbas av powercravings på Hemmakvälls lösgodis.
 
#nödfall
Publicerat i: Okategoriserbart
Taggar: körkort, poängen här....?

Svinkul på 60-årskalas.

Så farsgubben fyllde sextio bast i torsdag och vi skickade iväg honom och mor till Göteborg med buss. De fick varsin hotellnatt och biljett till Galenskaparnas jubileumsshow. Något sådant, jag är ju inte skithaj på den där typen av "humor". Jag menar, har ni sett Monopol? Brr.
 
Vad han sedan inte visste, gubben lille, var att släkt, vänner och annat löst folk skulle vänta innanför dörren när de anlände hem från Sveriges framsida. Det blev alltså en överraskningsfest i sann amerikansk manér. För en sextiotaggare. Det var ju inte för inte man var lite rädd för eventuell hjärtsvikt vid själva "GRAAAAAAAAAATTIS"-härjandet. Äldre män och deras hjärtan, tänkte jag.
 
Men det gick bra. Eller så är han en förjävla bra skådis.
 
Jag hade med mig min hightechkamera, för jag tänkte dokumentera varje sekund av kvällen. Det slutade med att jag tog absolut inga kort. "Jag är så trött på mitt objektiv, vill ha ett nytt, öööööööööööööögdfgfh" och så vidare. #lyxproblem
 
Men jag tog Instagram-bilden nedan tillsammans med syrran. Vill inte namedropa och kanske såra någon, men visst påminner jag lite om en före detta Paradise Hotel-deltagare? Borde köpa brillor. Liggfaktorn stiger ju genast.
 
Publicerat i: Fest och fylla, På tapeten
Taggar: far 60 år, pelle svinar, syrran svinar

Spamattack?

To my fellow bloggers där ute, har ni också börjat få mejl från Bloglovin' om att någon lagt till er? Från ingenstans blev mejlkorgen fylld av skiten av ovan. Och klickar man på mejlen så kan man se vilka alla följer, har man kunnat det förr?
 
I alla fall, efter lite detektivarbete så har jag kunnat lista ut att den gemensamma nämnaren är att alla i mejlkorgen följer både mig och Lady Dahmer (också känd som min bästa vän). Så jag antar folk tog hennes uppmaning om att dyrka mig och att skaffa Bloglovin' på allvar, och passade därför på att börja prenumerar på både henne och mig (också kände som hennes bästa vän).
 
Kan det stämma? Svara gärna.
 
Och ey, jag klagar inte. Fortsätt lägga till mig. Av precis de anledningar som LD skrev i sitt blogginlägg. Folk behöver inse att jag behövs i deras liv. Som ett nyttigt heroin.
Publicerat i: Okategoriserbart
Taggar: attack of the spams, spamerna anfaller, är det en flygplan? är det det en superhjälte? nej, det är ett spam

Slukhål till helvetet.

Många saker i världen skrämmer mig, den ena irrationella saken efter den andra kan radas upp och listan kan göras meterlång. Men det kanske mest skrämmande är de så kallade "slukhålen". Ni vet, de hål som uppstår från "ingenstans" och tar med sig allt från jordskorpan ner till underjorden.
 
Som en expresshiss till helvetet.
 
FY FAN! Ibland kan jag ligga och tänka på om mitt hus kanske är byggt på ett underjordisk slukhål som bara är några få dränerande vattendroppar ifrån att svälja mig.
 
...
 
Vad tycker ni om slukhål? Diskutera i kommentarsfältet. Har sett ni har börjat @:at varandra och kaxat er mot mig.
"@Sara: Pelle är ju bra dum i huvudet".
"@Anna: Ja, det är han. Men hans ögon tindrar som ingen annans".
"@Sara: Jag kan absolut tänka mig ligga med honom i krig".
 
Och. Så. Vidare. Jag gillar det. Ska börja delta i diskussionen jag också inom kort, måste bara jag tar mig igenom den här helgen. Mycket som händer. Hemliga grejer.
Publicerat i: Okategoriserbart
Taggar: hole in one, sink hole, slukhål

Cover your tracks.

Det är fredag och man får frågan: "hej, kan jag komma över en sväng", vet ni vilken som är min spontana reaktion på det? Att dasset behöver städas. Och då syftar jag inte på rummet i sig, utan själva porslinstronen. Det ska inte finns några spår av att man suttit lite på sned en sen natt eller vinglat till lite under en salongsfylla.
 
Därför försöker jag alltid ha folk över på besök ofta. Det ger med en anledning att skrapa bort rester och radera minnen som "satt" sig.
 
Och äntligen levde den här bloggen upp till sitt namn. Nu ska jag vara social jävlar. Ni då, vad händer? Okej. Bra. Kul. Hej då.
Publicerat i: Okategoriserbart
Taggar: biss och kajs, dass ass, spill på kanten