Pelle Nilsson, the deer hunter.

I morse så cyklade jag till jobbet. Jomenvisst vettö, en slängde upp röven på hojen och for iväg likt Prussiluskan den knappa milen till bygget. Hur märkligt är det inte att cyklingen till jobbet har blivit mitt främsta tecken på att sommaren börjat? Jag brukar börja cykla redan första maj. Ni vet, när andra engagerar och går demonstrationståg - då brukar jag lyfta ur min tvåhjuling ur förrådet. Smörja lite där, meka lite här, pumpa lite hit och lufta lite dit.
 
Men inte i år, ty vädret har inte varit med oss. Förutom ett par dagar med extremhetta, men då har man lägligt nog varit ledig. Win.
 
ALLTSÅ DJURLIVET NÄR MAN ÄR ON THE ROAD... SHIT! Såg sju (7) harar och två (2) rävar. Inga (0) rådjur dock, vilket var förvånande. Mvh deer hunter. Hur ofta ser man två skabbrävar över noll rådjur? Aldrig. Och vad märkligare är att jag berättat för alla om mina vilddjursspaningar + skrivit på Instagram. Precis som om jag aldrig rört mig kring fyrfotingar förr (är ju bondunge).
 
Det är pinsamt på så många olika plan.
Publicerat i: Pelles vardag, Skola och jobb
Taggar: bimbo-bambi, massa mickes, men inga bambis

Rest in Peace & Love.

När nyheten att Peace & Love ställer in årets festival och begär sig själva i konkurs (för alltid?) dök upp på Facebook, så fällde jag nästan en tår. Nästan. Fem gånger har jag varit i Dalarna på denna grymma festival. Senast förra året. Ett besök som också gick till historien som den roligaste av alla festivaler som jag någonsin varit på. Och en annan har varit på ett gäng.
 
Men samtidigt - jag är inte förvånad. Hur mycket kostar det inte att åka på festivaler nuförtiden? Det är så jävla dyrt. Vi tänkte ju åka på årets upplaga av P&L (men fick avbryta planerna på grund av nekad semester) och ville bo på tyst camping deluxe. För det tror jag man skulle få pröjsa ungefär tre papp (cirka, hittar ingen info på hemsidan längre. Av självklara skäl). Vanlig campingplats skulle kosta tvåtusen spänn.
 
Alltså jävligt saftiga priser.
 
Första gången jag var på Peace & Love, 2006, så tror jag vi betalade 695 spänn för tre dagar. Max åttahundra. Det var ett rimligt pris. Sen måste man ju överleva rent matmässigt också, bara det kostar ju en smärre förmögenhet. Det enda som kommer gratis är halsbrännan.
 
Inte heller tror jag det blir något, för egen del alltså, med Way Out west iår. De kräver 1900 riksdaler för en biljett. Plus att man dessutom tvingas ragga sovplats på vandrarhem/hotell. DET BLIR SÅ JÄFLA DYRT! #snål Och så tycker jag inte att line upen är värt summan heller. Vilka har vi? The Knife? De såg jag på Arvikafestivalen 2006, på den tiden de släppte bra musik (nya skivan är urusel). Mer då? Cat Power, okej, hon är bra. Bat For Lashes, ja. Och Azealia Banks är också okej. Men sen är det inte många fler som är värda besväret. Absolut inte Neil Young.
 
Tur är ju ändå att en ska på Hulstfredsfestivalen. I en dag. I Stockholm.
 
Jag vet inte vad poängen var här egentligen. Men behövs det alltid en sådan? Nä fan, det gör det inte.
 
Rest in Peace & Love, festivalsommaren 2013! Kanske nästa år blir bättre.
Publicerat i: Musik, Pelles vardag
Taggar: festival 2013, rest in peace & love, sommarland

HATAR ALLT IDAG!

Nu har jag i nio timmar, med undantag från en snabbvisit hem på landet och en lunch på stan, suttit och försökt lista ur fan man klarar flyttar blogghelvetet till Wordpress. Detta eftersom jag tycker blogg.se är så in i helvetes begränsat. Mest av allt vill jag ha ett kommentarsfält där ni, ni som skriver kommentarer, ska kunna svara på vad andra kommenterar. Plus en massa härliga plug ins.
 
Lite som inne hos Katta Kvack eller Apans - de har ju användarvänliga Wordpress-bloggar båda två, med roliga funktioner och egna typsnittsval.
 
Skrek desperat efter hjälp på Twitter och blev hänvisad till Wordpress.com. Men nej, det är inte det jag ska ha (tror jag). Jag vill fortfarande ha min .se-adress (så att ingen eventuell trafik och ni blir lidande) och jag vill flytta med mina gamla inlägg till Wordpress. "DÅ SKA DU HA WORDPRESS.ORG!" skrålas det.
 
Alltså surfar jag in på wordpress.org istället. Laddar ned någon random fil. Följer instruktionerna. Behöver en massa databasuppgifter från mitt webbhotell. Loggar in på one.com. Hittar någon random sida med hieroglyfer. Sen fryser det i mitt huvud.
 
Alltså... jag är en smart individ (självinsikten = mycket god). Men här, här lägger hjärnan av. Jag hade lika gärna kunna suttit med en arabisk lagbok framför mig. Rena grekiskan. Eller arabiskan kanske.
 
#firstworldproblem #bloggarekommerförstå
 
Men det finns ju inte de motgångar och psykbryt som för något gott med sig. Jag lyckades ju ändå kirra min egna mejladress. När jag ändå var inne på one.com och yrade, menar jag. Så från och med nu kan ni skicka era fotbilder och kattdikter till pelle@pellespersonliga.se.
 
Tills vidare ger jag upp att försök att flytta den här bloggen någonstans.
Publicerat i: Den arga kategorin
Taggar: fan ta världen

Jag behöver inte match.com, jag har ju sambo!

anna: pelle, om du någonsin vill ha en guldpenna så måste du lära dig grammatik, endast obestämda substantiv ska stå efter "denna" och bestämda efter "den här".
Speaking of grammatik - säg hej till världens längsta mening och kommatecken overload.
 
malin: hehehe, du är verkligen inte ensam. fastnar jag för något vet jag två dagar senare allt om det. det är ju sånt man inte gärna erkänner eftersom man då känner sig som en stalker/fanatisk no-lifer.
Alltså drar vi följande lärdom om detta: omfamna din egen fanatiska no-life-sida, för "du är inte själv". Senast jag trillade dit och googlade arslet av mig, var när Sara hade bloggat om Anne Boleyn och en annan Sara svarade på hennes inlägg. Fyra timmar senare kom jag på mig själv med att fortfarande sitta och läsa om kvinnans liv. Så jag gick från att inte veta vem hon var, till att nu veta i stort sett allt. #sjukligt
 
ellet: du har väl för fan ingen sambo! katt? säg inte att du har en katt!
Ellet, Ellet, Ellet... du har inte tänkt på att jag kanske framställer mig själv som singel för att verka mer IntrEzzaNth? Och varför skulle jag inte kunna ha en sambo, vad fan!? JAG ÄR ETT KAP! Är till och med villig att lägga ut pattar jag inte har på nätet. Klar tiopoängare. Och nej, har ej katt.
 
schmenus: vad fan ska du med match.com till när du bloggar. alla killar som bloggar får ragg.
Det jag tror du försöker säga är: "vad ska du med match.com till när du har sambo". Korrekt?
 
fortsättning följer: äsch, du ser ju ut som en ung leonardo di caprio!
Ja, den här kommentaren var ju en klar förbättring från allt tjat om att jag är lik Kiefer Sutherland.
 
stina: du är ju sjukt lik en ung kiefer sutherland! haha.
.........................
 
 
EFTERLYSNING: finns det någon duktig individ därute som kan trolla ihop en återkommande bild till de här inläggen? Ni vet, sådan där "Pelle svarar"-bild som man kan högst upp. Fast mindre töntig och mer badass. Den som är villig att ställa upp kan få en länkning. Eller en käftsmäll. Eller både och.

Mejla på pelle@pellespersonliga.se
Publicerat i: Svar på kommentarer
Taggar: Ovissheten önskade fler sådana här inlägg, så visst - här kom det ett!, Svar

Utmaning: bröst.

Höga sushibetyg denna gång.

Projekt Film fortsätter. De senaste två dagarna har jag sett två riktigt bra filmer som går lite i samma anda med sin mörka humor, nämligen Garden State och The Perks of Being a Wallflower.
 
GARDEN STATE
Zach Braff åker hem till sin egen mors begravning, avdomnad av medicin och oförmögen att gråta. Sen träffar han Natalie Portman, notorisk lögnare och hamsterguru. De två blir vänner och man får följa deras äventyr under de fyra dagar som sonen är hemma på sin mors begravning. Det är typ det jag kan säga utan att spoila något för någon. 
 
Jag gillade den här rullen riktigt mycket. Coolt att Braff har både skrivit och regisserat skiten själv, hur mycket av geni är man inte då? Och kul att se Natalie Portman i en roll mellan Mars Attacks! och Black Swan, som jag båda sett flertalet gånger (och ja, jag vet att hon gjort bra mycket mer mellan). Hon är skitduktig på att spela lite neurotisk och... knäpp. Tre starka sushirullar blir betyget!
 
 
THE PERKS OF BEING A WALLFLOWER
När jag såg den här filmen så blev jag ännu säkrare på att jag besitter någon form av Aspergers-liknande diagnos. Hoppas ingen tar illa vid sig när jag säger så (jag är på riktigt ett fan!), men det är fan inte för intet som jag tänkt så flera gånger i livet. Jag blir sjukligt besatt (har till exempel inte släppt Almost Famous än). Det brukar låta så här i mitt huvud: "GRYM FILM! MÅSTE HA BOKEN! MÅSTE KÖPA SOUNDTRACKET! FINNS DET NÅGON SCHYSST POSTER SOM JAG KAN RAMA IN OCH HA ÖVER SÄNGEN" och så vidare.
 
Summa summarum: den här filmen var verkligen ett mästerverk. Jag tänker inte säga mer, för jag vill att alla ska ge sig an och se den på egen hand. Och är du ännu inte såld, så kan jag säga att Hermione-Watson är med. Jepp, sant. Se skiten. Nu.
Publicerat i: Film och tv
Taggar: Tänk er Zach Braff och Hermione i en sexscen! Resultatet hade blivit världens bästa film

En sista påminnelse.

Här kommer den sista påminnelsen om att ni ska nominera mig till årets Guldpenna. Sen ska tjatet lägga sig från min sida. Tror jag i alla fall, för det verkar inte vara satt något sista-datum för hur länge röstningen pågår. Man ska ju aldrig säga aldrig/jag ska inte tjata igen. Som Bieber lärt oss.
 
Tänkte jag skulle up my mutor lite. För ja, jag fattar ju att det inte finns något som kallas "gratislunch".
 
Utöver tackbrev på poste eller mejlen (för alla som inte är sugna på skita ur sig adressen till något random på nätet), så tänkte jag också erbjuda ett av följande:
- Jag läser ett stycke högt ur Dan Browns senaste roman, endast iklädd särk och smuttandes portvin.
- NAKENCHOCK PÅ INSTAGRAM!
- Jag lägger upp en bild på min.... wait for it... sambo!!!!?!
 
ERMAHGERD WHEEEERT?!
 
 
>> Seså, rösta för fasiken! <<
Publicerat i: Pelles vardag, På tapeten
Taggar: Vilka hemligheter ruvar Pelle på egentligen? Nominera honom och du får veta svaret., jag vill bli nominerad!

A trip down memory lane.

Så det här med "throwback thursday" har ju blivit ett fenomen på sociala medier. Något som i korta drag betyder, för er som levt under sten eller haft tentaplugg det senaste året, att man gräver fram gulnade (eller i detta fall lågupplösta) fotografier på sig själv och publicerar de för omvärlden att se. KUL I KVADRAT!

Nu kör vi.

Vann en resa till Österrike, närmare bestämt till Bad Gastein. Åkte inte skidor, men hade håret på min sida.
 
På 25-årsfest, grimaserades igen. Omringad av kvinnor. Effekten av att ha ett perfekt svall.
 
Drog till Paris med buss. Året var 2006. Efter en hård natt på autobahn så tvingades vi direkt, utan möjlighet att få checka in på rummet eller en snabb dusch, dra till Disneyland. Det var skitkul, men man trött och flottig i håret. Så jävla flottig i håret. Snygg pose vid Toy Story-pizzagubben fick man ju i alla fall till, alltid något.
 
Emo up front, helmet in the back. Notre Dame har inte haft samma status efter den där vårdagen för sex år sedan, när den här svennepågen kom, såg och gick ut igen.
Taggar: die emo die, en HÅRresande historia

Help me help you.

I'm going Tom Cruise on your ass.
 
Jag och Sara chattade på Facebook tidigare idag. Hardcore bloggare emellan, ni vet. Då kom vi i att tala om vilka bloggare som vi "hatläsare" (ett samtalsämne som är få förunnat) och varför vi har svårt för dessa personers texter. Jag ska inte säga vilka bloggare som dök upp i konversationen, så elaka ska vi inte vara. Men jag kan säga att vi bland annat landade i att vi stör oss på de som upprepar samma saker hela tiden, de som aldrig viker ifrån sin "repertoar", från sättet att skriva och aldrig häver ur sig något... nytt?
 
Lite som att läsa deckarböcker - samma story, olika namn.
 
Sen, en middag senare, så klickar jag in mig på min egen bloggs framsida och slås av följande insikt: "VEM FAN ÄR JAG ATT TALA OM UPPREPNING? HÄR STÅR JU SAMMA SAK HELA TIDEN!".
 
Upplever ni den här bloggen som så, att den lunkar på slentrianmässigt med samma dynga dag in och dag ut? Nu får ni möjligheten att tala/stilla min oro.
 
Sen vet jag inte vad jag skulle kunna göra annorlunda egentligen. Kanske behöver jag bli lite allvarligare mellan varven? Fast att hålla på att predika mina ideologier och åsikter likt LD och kompani känns inte som min melodi. För även om jag gillar att ta del om vad folk tycker och tänker, så vill jag personligen ogärna vara den som kör ner mina åsikter i halsen på någon. Åtminstone inte för ofta och inte om "för allvarliga saker".
 
Har alltid sett den här bloggen som lite av en frizon på nätet. En blogg fri från åsiktshetsande (om ni förstår) och självupptagenhet (nåja), men full av onödiga Pelle-anekdoter och nörderier. Men en vill ju inte vara tradig och långrandig. Behövs det något mer anser ni? Eller var det mig Bruno Mars syftade på när han sjöng "you're amazing just the way you are".
 
TALA NU! Eller tig för evigt. Era rövhattar. #skoj
Publicerat i: Okategoriserbart, På tapeten
Taggar: egentligen handlar det här inlägget bara om att få den bekräftelsen jag inte fick som barn

Frisörer till havs.

#syskonkärlek
 
På tal om Klimax och Tre Kronor i förra inlägget. Jag kom tänka på när vi gjorde ett "arbete" i tredje eller fjärde klass och bestämde oss för att "forska" (klippa och klistra ihop A4-blad i textstorlek 24) om svenska såpoperor.
 
Eftersom man är ett barn av 90-talet, så gick ju vardagen runt med hjälp av Rederiet, Skilda Världar, Tre Kronor och Nya Tider. För vem behövde egentligen verkligheten? Och hur jävla fucked up är det att lärarna lät oss ta an uppgiften? Eller var det god pedagogik, att vi kids fick göra som vi ville? Kan inte bestämma mig.
 
Jag vet att vi skrev ett brev till han som spelade den öppet homosexuella frisören i Rederiet. Eller brev och brev. Det var snarare 25 frågor som skickades i ett väl igentejpad kuvert. Exempel på frågor:
- Är du frisör på riktigt?
- Är du bög på riktigt?
- Hur känns det att pussa en kille?
- Blir du sjösjuk på båten?
 
Och så vidare. Pulitzerpriset var inom räckhåll.
 
Sen tog vi ju "arbetet med oss hem" också. Jag fick i uppdrag att ragga upp ett telefonnummer till han som spelade tvillingbrorsan i Skilda Världar. Ni vet, han som fick ihop det med sin long lost tvillingsyrra. Oklart var till vad vi skulle ha detta nummer, men jag ringde 118 118 (som nyss lanserats vid den här tiden).
- Hej! Jag söker numret till Bengt Dahlqvist (googlade hans namn, ja) i Stockholm.
- Det finns totalt 28 Bengt Dahlqvist i Stockholm.
- ... AAAAAAAAAH!

[Klick]
 
Resultatet: intervjun från twinhumper uteblev, men vi fick i alla fall ett idolkort från frisören. Dock utan svaren på våra frågor.
Taggar: Bengt Dahlqvist och hans 27 namnes i Sthlm, frisörer till havs, incestfest

Klimax Wästberg speaking.

Igår när jag satt vid datorn så ville det inte sluta klia i snoken. "Jävla pollen" svor jag och försökte lindra kliandet med ett par handstrykningar över den nasala regionen. Varpå jag känner att anledningen till mina näsproblem är frippan som vuxit sig långt ned över ansiktet. Sist jag hade en sådan här lång lugg var i gymnasiet och man ville vara "indie".
 
Så jag gjorde vad var vettig individ gör vid ett sådant här tillfälle, jag förde lugghelvetet åt vardera sida av ansiktet. Något som senare visade sig vara den perfekta mittbenan. Plötsligt hade jag samma frisyr som han, Klimax, i Tre Kronor.
 
Självfallet dokumenterade jag det hela på Instagram (@personligapelle). 27 likes and counting. Min nästa profilbild på match.com, that's fo' sure.
Taggar: jag, spela över? JAG SPELAR INTE ÖVER! NU MÅSTE DU DÖ! PANG!, tre kronor och den svenska synden

Missionären, kom hit!

Här har ni Doggystyle, mina vänners hund som jag sitter hundvakt åt idag. Det sägs att, även om de inte sagt så rakt ut, hundfan är döpt efter deras "preferenser i sovrummet". För att hålla saker och ting barnvänligt här i sfären.
 
Nä, jag bara skojar. Hunden heter såklart inte Doggystyle. Prova istället att ropa "missionären" så får ni se vem som reagerar.
 
...
 
Vad känner jag för folk egentligen?
Publicerat i: Pelles vardag
Taggar: hunden fiffi, sökoptimerar bloggen med lite sexställningar

Eurovision är egentligen bara "anus".

Så lördagen skedde med bravur. Det var jag och mina fem närmsta undersåtar som slöts upp hemma hos undertecknad. Planen var att se på Eurovision Song Contest och umgås över lite käk och dricka. Vilket vi gjorde. Men jag måste erkänna att jag har något så djävulskt svårt för Melodifestivalen och ESC. Musiken är fan pure shit.
 
Och kvällen till ära hade jag snickrat ihop små lappar (laminerade och allt, seriöst jävlar) där det stod "bra" och "anus" på vardera sida. Efter att en låt tagit slut, så skulle var och en av oss lägga en dom om huruvida den var just "bra" eller "anus". Och eftersom låtkvalitén är som den är, så fick man sålla ut konkelbären från rännskitan. De som röstade i minoritet fick ta en klunk alkohol och blev det lika röster så fick de bli de som röstade "anus" ta en sup. 'Cause alkohol är anus.
 
Skitkul!
 
Jag bjöd på välkomstdrinkar också. Internetfenomenet #jargaritas var först ut och så kom det ett glas med Pimm's efter det. Den förstnämnda fick betyget "skitäcklig, den här tänker jag inte dricka upp". Inte nog med att man rör sig runt ouppfostrat slödder, det är minsann inga finsmakare heller. Men jag gillade i alla fall drinken.
 
Men så är ju också jag lite bättre än den genomsnittlige undersåten.
 
Ni då? Vad gjorde ni igår? Jaså? Kul. Okej. Hej då.
Taggar: jag är i alla fall finsmakare, ouppfostrade undersåtar

Blev uppvaktad på gala // 500!

Jag var på gala tidigare idag. Mot slutet så berättade konferencier Kristen Bell att det var dags för dagens höjdpunkt. Vi frös alla till is.

"Now, ladies and gentlemen, is the moment here. The moment we all've been waiting for all night. Of course no one of you understand what the hell I'm talking about, 'cause this event is made up in a crazy persons mind. But let me tell you. Here to my right I now have the almight Tree Sculpture, a price we hand out to the person that we think have succeeded the most in a life time.

And the one lucky winner today just passed 500 subscribers on Bloglovin'. We are all in shock. A fugly person like this that attracts +500 people daily? It is just... yeah, it's truly amazing. Welcome to the stage, Pelle Nilsson".
 
"Oj, hörde jag rätt? Sa Veronica Mars precis mitt namn? SHIT! Det här stort. OCH RÖR PÅ DIG, PELLE. Mot scenen. Kom ihåg tacktalet du övat på i veckor inför denna stund". Tankarna flög i huvudet.
 
"WOW! O-M-GEEZ, Y'ALL! So okay, I'm not that good in english, så let mig speak på swedish. Host! Wow, hörni! Jag var inte alls beredd att få det här priset. Vilken ära! Och femhundra personer som prenumererar på min blogg alltså? Jag hade iiiiiiiiingen aning. Försöker inte att tänka på siffror så där konkret. Men nu när man får det så här på svart och vitt, så kan jag ju säga att det är fler som följer min blogg än vad det är folk som bor i orten jag växte upp. Och kommunen som sa att det minsann inte fanns något hopp för mig! HAH!
 
Okej, det är nu jag måste börja tacka folk också. Jag vill tacka min far för att han bar mig i sitt scrotum. Jag vill tacka mor som lät sig befruktas och sedan föda mig i ett härligt kejsarsnitt. Jag vill tacka tvillingen som lärde mig tackla mobbare med humor. Jag vill tacka syrran för att hon gav mig en bra musiksmak. Jag vill tacka storebror för att han höll sig borta. Tack Apple för att ni skapat den första dator som överlevt ett år. Tack blogg.se för all tid i rampljuset. Och självklart vill jag.... så vill jag... oj, förlåt, nu blir jag blödig..."
 
"...och självklart vill jag tacka alla er läsare som stått ut med mig i vått och torrt. Som stått ut med mig genom katter och fötter. Som hållit er kvar genom mina glada och mina ledsna stunder. Snyft. Snoooork. Buhuuuu!
 
JAG VORE INGET UTAN ER! INGET! TACK! TACK SÅ MYCKET!"
 
Enkel matematik: 500 Bloglovin'-stalkers + en drös med annat löst folk =  en given Guldpennan-nominering. KLICKA HÄR!
 
Publicerat i: Pelles vardag, På tapeten
Taggar: på gala

Minnesmärken av rätta kalibern.

Började på riktigt att planera en road trip efter att ha sett den här kartan ovan. "Nä, det är nu jag gör det, det är nu jag öppnar ett fondkonto för min tv-resa genom Amerikatt". Sen kom jag på att fonder suger. Man måste ju skatta på skiten en gång till?! Jag minns för ett par år, när jag skulle få tillbaka svinmycket på skatten. Allt för att sedan få ett brev från Swedbank ett par veckor efteråt. "Hej, vi glömde ju att du ska skatta för din fondförsäljning, så nu blir ditt liv inte så fullt i klöver som du först räknade med, assface". Det stod så! På riktigt!
 
Det stod inte så.
 
Vilket ställe från film och tv-världen skulle ni helst besöka (och nu grottar vi inte ned oss i detaljer som eventuella kulisser och så vidare)? Själv skulle jag [SPOILER! SPOILER! SPOILER! SLUTA LÄSA OM DU SER PÅ SIX FEET UNDER!] vilja besöka platsen där Nate i Six Feet Under blev begravd. Snyft. Eller där bananståndet i Arrested Development en gång stod i all sin prakt. Snyft.
 
Fuck riktiga minnesmärken vad fan.
Publicerat i: Film och tv
Taggar: jag nördar, alltså ligger jag inte

Tillbaka till verkligheten.

Vaknar upp.
Går sömndrucken till dass.
Urinerar.
Tänker att "idag är det ju fan fredag".
Firar upptäckten med ett par schyssta moves tillbaka till sovrummet.

 
 
Plockar upp mobilen.
Slänger ett öga på kalendern.
Får se att det bara är torsdag.
Reality ba':
 
Publicerat i: Pelles vardag
Taggar: DET ÄR FREDAG! eller torsdag?

Facebook utan filter.

Med risk för att dra alla över en kam, men visst är man jävligt tillgjord på Facebook många gånger? Inte alltid, men många gånger. Till exempel så vet inte hur ofta som jag rensat bland mina "gillade" sidor bara av den anledning att jag är "rädd" för vad andra ska tycka om mig. Vilket är jävligt märkligt med tanke på att jag skriver den här bloggen - som en gång i tiden var internets mest erkända samlingsplats för katt- och fotfetischister.
 
Men Facebook är the real deal, allt är ju lite, lite seriösare där. Man är vän med moster, man har chefer som försöker frienda en mellan varven och gamla klasskompisar som gärna vill minnas en som det patetiska fanskap man en gång var. Då passar det inte att visa upp en verkliga jag.
 
Därför har jag, som den vetgirige semi-forskare jag föddes till, tagit reda på hur Facebook skulle se ut om man tog bort alla skämsfilter, bejakade livets alla "likes" och inte lät samhällsnormer hålla en tillbaka.
 
Värt att notera: koppla ej (mer än nödvändigt) ihop författaren av den här bloggen med de preferenser och åsikter som används i exemplen nedan.
 
Alltid smickrande i min mening.
 
 
Som om vi inte visste.
 
 
Allas vår verkliga reaktion på sjuka barn-uppdateringar. Eller barnuppdatering överlag. Mvh forever alone.
 
 
Vilka andra intressen finns det egentligen? Just precis.
 
 
Nej, Spotify, jag vill fortfarande inte koppla mitt konto till Facebook!
 
 
"Asså jag lyssnar ba' på tung underground soul. Troligen inget du aldrig hört talas om".
 

Slutsats: det hade varit ett roligare internet.
Publicerat i: Okategoriserbart
Taggar: #nofilter, fejsbok, fuckbook

Drive me to the breakfast club.

Projekt film fortsätter. Nu i dagarna så såg jag 80-talets mesta kultfilm, The Breakfast Club, samt Drive från 2011 med Ryan Gossling i huvudrollen. Två filmer som båda rekommenderas under det här inlägget. Självklart har jag ett och annat att säga.
 
THE BREAKFAST CLUB
Det här var en film som jag faktiskt sett innan, men för hundra år sedan. Jag vill minnas att jag gillade den som fan då. Nu var den mest fånig. Varför? Okej, för att nämna ett fåtal saker så:
1) kvarsittningsvakten hör när en dörr slår igen, men inte när musik dundrar ut i 300 decibel och samtliga elever kör sina åttiotalsmoves.
2) tur att det var en emobrud, en pryd tjej, en *StöKiGh* kille, en sportfåne och en nörd som fått kvarsittning på en och samma gång! Hela high schools näringskedja i ett rum, hur ska det gå? Kommer de kanske inse att de inte är så olika trots allt? Ingen vet.
3) "I'M A VIRGIN! I love you! YOU DON'T KNOW ME! Fuck you! Will we all be friends on monday? Will we?!". Humörsvänings-VM, så jävla töntigt. Ta're lite lugnt.
och så vidare.
 
Och med det sagt, det här är ju trots allt en kultrulle av högsta rang. Den är underhållande, ja. Och den är töntig, ja. Men något kom den ju med (oklart vad), som fick filmvärlden att tappa andan. Kanske fick man för sig att den skildrade ungdomars vardag på ett "verklighetstroget" vis? I dunno. Betyget blir i alla fall tre halvstarka sushibitar.

DRIVE
Den här filmen var GRYYYYYM! Shit. Mind blown upphöjt med en high five. Skitbra handling, fint sceneri, cool ljussättning (aaaaah ljussättningen...), grymma skådisar och allt annat som en behövs för att jag ska vara nöjd. Gillade bäst scenerna i motellet och i hissen. Tråkiga val kanske? Måste se om filmen igen för utförligare svar. Och igen. Och igen. En uns av vansinne föll över mig efteråt och jag började googla sönder Carey Mulligan. En tjej som hade, visade det sig, huvudrollen i Never Let Me Go - en annan skitbra film! SE DEN! Mitt tips till er!
 
Fyra wasabiindränkta sushibitar till Drive.
Publicerat i: Film och tv
Taggar: är ej filmrecensent

Biologilärare, är du där?

Ledsen för den actionspäckade reklambannern här ovan, hoppas den inte utlöser sjukdomar ni inte visste att ni hade. Nu har jag i alla fall äntligen lärt mig hur man gör GIF-bilder på egen hand och blev "illa tvungen" att promota mitt uppdrag om att lyckas nässla mig in på Veckorevyns galej.
 
Än så länge verkar det gå bra, har fått åtskilliga kommentarer från folk som hjälpt till med en nominering. I verkliga livet alltså. Jag vet, jävligt otippat. Folk utanför internetsfären har sagt att de bidragit och jag hade ingen aning om att de ens läste den här dyngan.
 
Undra vem som mer läser?
 
...
 
Börje Maxe, är du där? Du hade mig i biologi under högstadiet, minns du? You taught me 'bout the birds and the bees, the importance av kondomer och hur hemoglobinet fungerar. Nu har jag förvisso glömt allt (gummiklädda kroppsdelar, vad är syftet?). Men kul att du eventuellt läser! Tja!
 
Grannen berättade att hon också bidraget med en nomineringsröst.
Jag: "skrev du någon motivering då?"
Hon: "ja, den som du skrev i inlägget?"
Jag: "som jag skrev?"
Hon: "Ja, att jag 'är en Pelle-dyrkare och skulle göra allt för att få han i säng'".
 
Säg att hon är den enda som missuppfattat det där. Annars lär de ju undra, stackarna som läser alla bidrag som öser in. Och stackars mig. MEN PROVA RÖSTA IGEN! En gång om dagen från varje internetapparat du äger.
Taggar: blog awards

Va?-xpropp och strykröv.

Plötsligt sög det till i vänster öra och hörseln blev halverad. Misstänker att jag, ännu en gång, drabbats av en vaxpropp. Sist skedde det dagen innan julafton, när vi fick för oss att sparelaxa (för vi är sådana, flott ska det vara). Kunde inte höra for shit. Ganska skönt förvisso, att slippa höra allt "holly jolly jibber jabber" som julen för med sig. Personalen bara "gooood jul nu, pojkar och flickor, gud välsigne er" och en annan rör inte en min. På grund av döv.
 
ISMANNEN STRIKES AGAIN!
 
Fast egentligen så drabbades jag av en svag, svag känsla av panik. Har ju taskig hörsel redan för början. Alltså drog jag hem till päronen och lånade deras öronsköljare. Pumpade trumhinnan blodig innan proppen, som liknande något av en slumrande gråsugga, valde att hitta ut. Lättnaden då.
 
Dessutom missade jag, tack och lov, nästan hela Bingolottos uppesittarkväll. Den vidrigaste av traditioner som jag alltid får för mig att jag ska njuta av, men som det alltid slutar upp med att jag hatglor på. Alla dessa Stefan och Krister-kändisar som ska rimma "strykjärn" med "röv" alltså. Örk.
 
Jag hoppas inte det märks att jag varit vaken i över sexton timmar...
 
...
 
... strykröv.
Taggar: trött jävel som jiddrar på om julafton via ämnet "vaxpropp". förlåter ni mig, er idol?

Ljuset, WTF?!

Jag har tappat allt vad tid och rum heter. Desorienterad upphöjt med taskig sömncykel. Vad är det ens för dag (retorisk fråga)? Och varför har vi egentligen Kristi flygare som kommer och lurar kroppen att det är lördag helt i onödan? Speciellt jobbigt är det idag, när det faktiskt är lördag på riktigt (jag sa ju att jag visste) och en måste infinna sig på jobbet om dryga timman.
 
Och ljuset utomhus, WTF?! Trodde jag somnat med sänglampan tänd när jag vaknade upp där vid tresnåret. Förbarmade rullgardinen som inte tänker det missformade fönstret i det här gamla rucklet. Kunde ej somna om.
 
Undrar hur de högre makterna tänkte när de satte samman en? "Pelle Nilsson: måste ha rutiner som en pensionär för att kunna sova, men har potential att bli nominerad i ett framtida bloggevent. Släng in en nacke som är känslig mot drag också. NÄSTA!"
Taggar: vad knullet, what the fuck, wtf

Pelle Guldpenna.

Nästa steg till världsherravälde ett ekonomiskt oberoende liv har nu yttrat sig. Som en blixt från klar himmel. Som ett brev på posten. Som en oväntat graviditet.
 
...
 
Okej, så jag menar inte att härma Lady Dahmer med detta inlägg. Fo seriouz, y'all. Men hon påminde mig om Blog Awards-nomineringarna öppnats upp för allmänhetens röst. Och det har länge (minst tjugo minuter) varit en dröm att en annan, alltså jag, ska glida in på galan som en helylle underdog och bli överröst med kärlek, respekt och gratis PR. Samt helst också vinna.
 
"Vem är denna intressanta unga man? Hur kan ögon ens tindra så mycket? Hur lyckas man ha en begynnande ölmage redan som 25-åring?". Föreställ er den uppståndelse som skulle uppstå i och med en vinst. I ett parallellt universum.
 
I kid, I kid. Vinst skulle vara kul, men låt oss börja med nominera Pelles Personliga. Jag bläddrade precis igenom de olika kategorierna som finns att välja på och insåg snart att jag, med min testosteronfyllda blogg, inte platsade att bli nominerad i någon. Sen så fick jag syn på det här:
 
'Cause kommatecken is a bitch.
 
Säreget, intelligent, vackert, målande, humoristiskt och intressant språkbruk. Släng med adjektivet "snygg" och genast är det ju den här bloggen de syftar på. Dessutom så strävar ju en annan alltid att sätta kvalitet framför kvantitet. Det är inte alls för att jag lat, nej då. Nej då. Nej.
 
VARFÖR SKA NI DÅ RÖSTA PÅ MIG?
Ja, förutom den slående beskrivning som kommer med kategorin (se ovan), så innebär också en nominering för den här bloggen också en nominering för hela svenska folket. Låt oss slå ett slag för den beigea människan, för lata dagar, för halvtråkiga intressen och who-gives-a-crap-attityden.
 
Sen lovar jag också, dyrt och heligt, att alla ni som nominerar kommer få en personlig lyckönskning på posten. Detta utifall att det här projektet nu leder till en faktiskt nominering (jag är inte gjord av pengar, vad fan).
 
 
Eller nominera för all del Lady Dahmer, om ni nu hyser agg gentemot mig.
 
 
Tipsa mormor, morfar, syssling, Facebook-flödet, buksvåger, ett random ligg från förra helgen och/eller alla andra ni känner om det här projektet. Och gilla för all del det här inlägget på Bloglovin'. Gör det för svenska folket. SLUT DIG TILL ARMÉN!
 
Och kommentera detta inlägget med "jag nominerade för jag är en Pelle-dyrkare och skulle göra allt för att få han i säng" när och om du röstar. Låt oss hålla koll på varandra.
Publicerat i: Bloggtips, På tapeten
Taggar: WOTE OR DIE som 50 Cent en gång sa. Eller var det P Diddy? Sak Samma

Blev lite djup så här runt tolvsnåret.

Son: "Men håll käften, din jävla pundarhora!".
Mor: "Far åt helvete med dig!"
Son: "Jävla missbrukarfitta!"
Mor: "Ska du säga!"
 
Så jag stod i godan ro och bredde mig en kvällsmacka, när jag fick höra ett samtal som eskalerade utanför köksingången (har två ytterdörrar, gammalt hus och så vidare). Jo, visst var det familjen Drinksalot i lägenheten mitt emot som härjade ute på balkongen. Igen. Minns ni den här händelsen? Klassiker. Idag hade de suttit och skålat sedan klockan fyra, när jag kom hem på jobbet. Slog mig ned på köksgolvet med min lingongrova och glaset med blåbärssoppa för att lyssna genom dörren. Inifrån. Där jag var på säker mark.
 
Även om jag främst tycker det är sorgligt att man kan ha ett så destruktivt förhållande till familjemedlemmar, så kan jag inte låta bli att bli fascineras över samtal likt det ovan. Och nu, nu börjar folk plötsligt blogga om taskiga familjerelationer. Lady Dahmer nämnde hennes farsas förehavanden och Blondinbellas pappa verkar ju vara allt annat än en sund prick (inläggen verkar vara raderade). Plus alla jag känner som har en eller ett par fucked up päron/syskon som de sagt upp kontakten med och pissat på i flera år. DET ÄR SÅ JÄVLA MÄRKLIGT!
 
mvh världsfrånvänd och naiv (dock fortfarande en fröjd för ögat).
 
Och så slår in man i allt i ett kilo dåligt samvete för att man har föräldrar som alltid satt en annan först, för att man har syskon man senast slogs med 1998 och som nu är grymma föräldrar till sina goa' skitungar.

#filosofen
Taggar: :(

Fick jag betala fullt pris på extra pris-tomater? RING AFTONBLADET!

 
Första impuls: become an internet troll och kommentera artikeln i stil med "men vem lägger ens märke till om kontot svajar med fyrtio lax? Skärpning AF! Ägna er åt riktig journalistik!".
 
Efter en stund övervägande: vill ej riskera att mitt namn krönts med ett "Toppkommentator". Skräcken.
 
Men seriöst, brukar ni läsa kommentarerna på Aftonbladet? Folk går ju apeshit för minsta lilla därinne. Underhållande jävlar. Nästan så att man borde skapa ett fejkkonto på Facebook och kittla lite skitnödiga nerver. Kanske en helt ny bloggkategori skulle se dagens ljus?
 
Och vidare till artikeln. Ser man att kontot är övertrasserat och sen ringer man kvällspressen eller är det kvällspressen som nosar upp en? Har alltid undrat hur processen ser ut.
Taggar: bitches be like gnälliga

BHWSJBHSB BORN TO RUUUUUUUUN JBZHDBS.

Zuuuup! Så Bruce kom, han åt på lyxkrog, Aftonbladet följde hans minsta fotspår, han spelade sin konsert och vi åkte hem. Spelningen var bra! En av de bästa låtvalsmässigt faktiskt. Men ljudet på Friends Arena? Vad i helvete.
 
SJHSBAVBHWSJBHSB BORN TO RUUUUUUUUN JBZHDBSBSHSBJJH
 
Tackar vet jag Göteborg och Ullevi, de kan sitt ljud.
 
Grejen var den att jag, direkt efter att bandet rivit av Badlands, började gäspa ohämmat. Hela tiden. Jag gäspade mellan låtarna. Jag gäspade under låtarna. Jag gäspade mitt i gitarriff (men å andra sidan, snarkfest...). Jag var inte uttråkade, jag hade skittrevligt. Förstod ingenting.
 
Och sen, sen kom den - huvudvärken från helvetet. DUN! DUN! DUN! Plötsligt led jag av den värsta sortens skallebang, den som gör att man har svårt att tänka på annat (speciellt jobbigt när man är på konsert) och som tvingar en att kisa med ögonen för att man ska klara av att leva.
 
Så 1) dåligt ljud och 2) okontrollerade gäspningar i kombination med 3) powerhuvudvärk. Min kropp tog ganska mycket stryk. Detta märktes speciellt på bussen, för jag minns inte ens att vi lämnade parkeringen. Vaknade upp först när Örebro-skylten passerades utanför bussrutan.
 
Men utöver att kroppen gick sönder, så var det en kul kväll. KONSERTEN FÅR FYRA STARKA SUSHIBITAR.
Publicerat i: Musik, På tapeten
Taggar: friends arena och deras dåliga ljud

Jag står i lågor.

BRUUUUUUUUUUUCE!
 
Självklart så ska man på Bruce, aka bossen, aka Springans konsert idag. Vilken blir femte gången i ordningen. Eller sjätte. "Man kan ju inte hålla koll på alla arenaspelningar man ränner på heller" som Descartes alltid lät börja sina alster.
 
Tydligen så spelade han Born To Run-albumen från början till slut igår. Kul för alla som var där. Verkligen. Själv önskar jag höra låten som jag alltid missar, I'm On Fire. Så Bruce, om du läser detta, spela gärna den låten. Ganska mycket ett rookie-önskeval, men jag gillar den.
 
Kom igen, Bruce. Bru-bru. Ba' gört. Spela'n. Tack.
Publicerat i: Musik
Taggar: bruce springsteen och jag, vi är goda vänner

Tvillingen av betydelse.

Vad jag gör? Kul att ni undrar. Jo, eftersom en annan är född enäggstvilling (oavsett hur många som försöker bestridda detta faktum), så har man fått privilegiet att bidra till forskning. För en är viktig på så vis. En är av betydelse.
 
En känsla de flesta av er inte kommer få känna på - att känna att ni räknas här på jorden.
 
Närå, jag skämtar bara. Jag hade faktiskt glömt bort brevet från Karolinska Instititutet. Men det hade inte de. Fuck "undersökningen är helt anonym". Det är lite samma sak med SIFO-undersökningar, de har ju också koll på huruvida man svarat eller ej, fast allt ska vara anonymt. Ett tips är förresten att ignorera de första tre-fyra SIFO-breven, till slut får man en Triss-lott om man väljer att ställer upp.
 
(Psst! Ni hörde det inte här)
 
Jävlar vilket gensvar det blev på filmtipsen, hörni! Fortsätt tipsa. Jag kommer beta av de. För ett par år sedan tipsade ni om bra böcker och jag har snart läst samtliga. Så tro inte att jag "frågar bara för att", för jag är genuint intresserad av tips. Man skulle kunna säga att ni räknas här inne.
 
Ledord på vägen: "Jag kanske inte duger åt Karolinska Institutet, men hos Pelle räknas mina filmtips". Frame it.
Publicerat i: Pelles vardag
Taggar: 2 twins 1 undersökning

Almost Famous.

Så här är det: jag har sett för lite film i mina dar'. Sann historia. Åren jag spenderat med tv-serier har tagit ut sin rätt i filmtittandet. Nämn en film och jag har med största sannolikhet inte sett skiten. Fast många gånger så har jag ändå koll på en films handling, vilka skådisar som är med och dess betyg på IMDb. Kan surfa runt på den hemsidan i timmar och bara insupa information (nörda) om all världens film och tv.
 
Och jag tycker det är viktigt att hänga med i filmbranschen, precis som det är viktigt att ha koll på jordens alla... "områden". Hur ska man annars ta sig framåt i Trival Pursuit eller kunna de roligaste frågorna i Vem vet mest? Därför har jag upprätta livsregeln att se mer film. Bra film. Inte vilken dussinrulle som helst, utan klassiker. Både moderna och äldre klassiker. Till exempel så såg jag häromveckan Fight Club (som det visade sig att jag faktiskt sett). Grym film.

Och igår så slog jag på stort och såg Almost Famous. En film som jag inte hört ett enda surt ord om. Och fan alltså, den levde upp till lovorden. Det här var en riktig "Pelle-film". Alltså levde den upp till följande kriterier: handling som utspelade sig på 70-talet , rockmusik, journalistdrömmar, droger och spontansång på bussar till Tiny Dancer.
 
Filmhistoriens bäst scen? Jo. Har redan sett YouTube-klippet ungefär 341 gånger.
 
Fast å andra sidan är jag ju uppenbarligen inte rätt man att tala om "exceptionella filmscener". Har väl max sett två som lämnat avtryck i hjärnan.
 
Tips gärna om bra filmer! Gärna som sådana som hamnar i samma kategori som Fight Club och Almost Famous (jävla vag beskrivning insåg jag nu). Klassiker. Genomtänkta. Tänk mer Snatch och mindre Justin Bieber-dokumentär.
Publicerat i: Film och tv
Taggar: HOLD ME CLOOOSER TINY DANCEEEER

VINTERN RASAT UT BLAND FJÄLLAR.

Gårdagen var grym. Dagen idag har varit mindre bra.
 
Bäst: när studentkören plötsligt började sjunga Viva La Vida och man misstog Örebro för värsta arenaspelningen med Coldplay.
Sämst: blev akut pissnödig precis innan fyrverkerierna, men hann avklara urinering i tid.  Allt som behövdes var att tränga sig i en toakö.
Godast: Boeuf Bourguignonen (#flottskareva) som värden lagat.
Svårast: dela en seg marängjävel med styckkniv.
Fråga: varför har jag aldrig varit i Öret och firat valborg förr? Förbaskat trevligt.
 
VALBORG FÅR FÖLJANDE BETYG
Taggar: coldplayborg, festborg, skålborg, valborg, öreborg