Ska.... ska vi verkligen köpa efterrätt? Vågar vi det?

Igår var vi ett gäng och käkade på lyxkrog. Jomenvisst, vi besökte Sjökrogen utanför Örebro vid Hjälmaren. Jag åt fish and chips gjord på fisk som fiskats upp i sjön utanför fönstret och marängsviss till efterrätt. Två rätter som låter, hör jag nu, som något från barnmenyn. Men det var förbenat gött, det var det. Minns inte vad de andra åt (förutom chokladgrejen på bilden ovan) på grund av var hungrig som ett luder.
 
Och sen det här med att köpa efterrätt på restaurang, när blir man van med det? Jag känner mig alltid lite... brottslig? I brist på ord. Lite som när man fick börja handla på Systembolaget och undrade när fan man skulle bli tagen som minderårig. Fast i detta fallet är det mindre fängelsestraff och mer kolesterol inblandat.
 
Jag tror att det är för att det är typiskt vuxet att köpa efterrätt (i mitt huvud) och en annan har ju mentaliteten av en sextonåring.
 
 
bon voyage-middag för en som ska till austrailen och leva livet, medan en annan är kvar här och dör svenne-döden
kråkan

whut? "hungrig som ett luder"?

Anneli

I mitt huvud är det för barnsligt att köpa efterrätt, haha. Efterrätt åt jag alltid när jag var barn, oavsett mättnadsgraden. Nu är det lite ehe, ska jag köpa efterrätt? Ingen annan? Nähä.

lisa

mums med marängsviss och fish and chips. jag är ofta sugen på att köpa efterrätt med när jag äter fin middag men sen blir jag för snål istället hehe.