Sponsrad video: St1 - What is it Meat Loaf won’t do for love?

Det är nu över tjugo år sedan Meat Loaf förtrollade världen med sin dunderhit "I'd Do Anything For Love (But I Won't Do That)". Det har spekulerats länge om vad det egentligen är för något som mannen inte kan tänka sig att göra för kärleken i denna tvetydiga ballad. Kan gåtan äntligen fått sitt svar?
 
St1 är företaget som bedriver bensinstationer på ett lite annorlunda sätt. Deras obemannade bensinstationer är billigare och moderna än konkurrenternas. De twittrar också ut sina bensinpriser i realtid och har som mål att bli det första bensinbolaget i världen att helt ersätta fossila bränslen. Allt för vi konsumenter ska kunna tanka billigare och bättre!
 
Kolla på klippet ovan för att se vad Meat Loaf vägrar göra för kärlek och klicka dig sedan vidare för att läsa mer om St1's annorlundaskap!
 
SPONSRAT INLÄGG


KATEGORI: Pelles vardag

McPelle - historien om en svunnen era.

Memorabilia
 
Idag tänkte jag berätta om mitt gamla jobb. Det hör ju inte till vanligheten att jag tar upp det ämnet här på bloggen. Mest på grund av skräckhistorier från USA där folk blivit avrättade efter att ha andats om sin arbetsplats på nätet. Men jag känner att preskriptionstiden löpt ut, så nu kör vi vad fan.
 
För tretton månader sedan så började jag min nya tjänst och för exakt ett år sedan idag så jobbade jag mitt sista pass på McDonald's (körde alltså dubbelt under en månads tid). Korrekt - en var alltså snabbmatsknegare. I jävla nio år! Under en tredjedel av livet så flippade jag burgare och härjade på folk.
 
Min största behållning i att jag lät mig vara kvar så länge var att jag alltid pluggade något parallellt med jobbet och därför kunde se det som något jag gjorde "vid sidan av plugget". Det är ju inte helt accepterat av samhället att jobba heltid på "Donken". Och som jag skämdes över min anställning. Speciellt under de tre sista åren. Var livrädd att någon skulle döma mig för val av arbetsplats. Då och då dök det till och med upp kommentarer härinne som frågade om "det var mig man sett på McDonald's". Blånekade varje gång och ljög ihop någon liten vals som "vä, det var inte jag, men jag har fått höra det förr, haha!" eller hur det nu kunde låta. Brukade till och med, under mer hektiska dagar, ta bort namnskylten framme vid kassan för att bli något mer anonym.
 
Nu idag fattar jag att det är en rätt dum grej att ha skämts för. Och så här i efterhand så ser man vilka egenskaper en fick med sig efter nio år. Jag är stresstålig som få andra och kan charma häcken av folk med mitt enastående servicenylle. 
 
Men med det sagt; aldrig, aldrig, aldrig att jag igen tar en anställning inom service- eller restaurangyrket. Aldrig! Finns inte en chans i anuset. Att jobba på McDonald's innebar (åtminstone för min del) att jag jobbade på bekostnad av så mycket annat. Ta bara jobbtiderna som fick en att gå miste om vartannat kul skit som hände på ens vänners lediga tid. Eller bara det faktum att ena fick varva supersena nätter och tidiga morgnar med bara en ledig dags mellanrum.
 
DÅLIGA SAKER MED DONKEN-JOBB
- Jobbtiderna/konstant trött.
- Allt oprovocerat hat från gäster som, redan när de klivit innanför dörren, bestämt sig för att unleash allt jävla hat de byggt upp inom sig de senaste dagarna på någon stackars sextonåring.
- Lönen. Kunde jobba 180-190 timmar på en månad (OBS! med frivilliga extrapass) och ändå få ut en riktigt dretlön på kanske fjorton papp.
- Svårigheten/omöjligheten att få semester på sommaren. Till skillnad från andra jobb, som lugnar ned sig på sommarmånaderna, så har McDonald's sin säljtopp på sommaren. Och säljtopp = behov av personal = svårt att få semester. Man fick ledigt, men inte utan en del velande och sura miner.
- Där jag var anställd hade vi ingen friskvårdspeng. Nog sagt.
- Ledig helg kunde innebära (mer ofta än inte) att en blev väckt på morgonen och fick frågan om man kunde hoppa in för att någon blivit sjuk. Igen. Och jag hade alltid svårt att säga nej, så där rök min ledig helg. Plus att en var väldigt pengakåt, i och med dålig lön (se ovan).
- Stressen. Det kunde vara så oerhört jävla jobbigt att arbeta vissa dagar. Speciellt om man själv kanske inte var fysiskt och psykiskt på topp.
- Löneprocenten. Sålde man dåligt så skulle man fråga om någon ville gå hem, så att förtjänsten inte gick åt helvetet. Konstant press. Plus att jag aldrig riktigt fattade den skiten riktigt.
 
BRA SAKER MED DONKEN-JOBB
- Kollegorna. Man kunde faktiskt, oavsett hur illa jag formulerat mig ovan, ha jävligt kul på jobbet med allt löst, random folk. Dessutom har jag haft turen att träffa peers för livet, då fyra av mina närmsta vänner alla är utsprugna från vår gemensamma karriär som burgmasters.
- Som jag sa ovan så lär man sig vad som är god service och man blir jävligt stresstålig. Egenskaper som jag utan tvekan kommer att ha nytta av hela livet.
- Styra och ställa. Jag var skiftledare under perioder. Och med vad allt det innebär så var det fan det bästa att man som relativt ung fick chansen att leda folk och bli utbildad i ledarskap.
 
Det bästa med min tid på Donken (det platsade inte riktigt på listan ovan) är dock att det gjort mig något så djävulskt tacksam för mitt jobb idag. Jag är tacksam för mitt kontorsjobb. Jag är tacksam för mina (jämnåriga!) kollegor. Jag är tacksam för att jag får friskvårdspeng. Jag är tacksam för att kunna flexa mina arbetspass hur jag vill. Jag är tacksam för påkostade firmafester. Jag är tacksam för min nya chef. Jag är tacksam för att jag får möjligheten att löneförhandla. Jag är tacksam för få vara ledig varje helg. Jag är tacksam för skitbra ob (ej tampong) om jag vill jobba någon helg. Jag är tacksam för få vara ledig på röda dagar. Jag är tacksam för att min rast inte klockas på minuten och så vidare och så vidare och så vidare.
 
Mvh
Mamman i Sjunde Himlen

Men ärligt nu. Det var nio år av karaktärsbyggande slit, men jag vill aldrig göra om det. Beundrar på något vis folk som känner att de vill vara kvar.
 
Frågor?


TAGGAR: donken / ett år idag / mcdonald's / svettig skjorta utan ärmar var en vanlig företeelse

Modeskatten(?) // Hoarder-Pelle, del 7.

Det har gått några veckor sedan jag sist skrev om allt skräp jag släpat hem från päronen. Tre lådor fulla med pure shit från barndomen. Saker som jag, uppenbarligen, kände var för värdefulla för att kasta. Dagens inlägg landar inom kategorin "mode". Vad bar Pelle, 12 år, på en daglig basis? Hade han några favoritplagg som han kände att han aldrig skulle kunna göra sig av med? Det verkar visst så.
 
Mycket är beiga och/eller beigegula Jack & Jones-mästerverk. En annan del består av diverse H&M-skjortor. Låt oss gå igenom samtliga plagg i episoden av Hoarder-Pelle som väljer att kalla "Modeskatten(?)". Fotat efter bästa förmåga, med ett svenskt sommarväder utomhus (FU vitbalansjävel).
 
Han har gett upp / Ullared much? / Anti-sportfånen
 
 Carpe diem / Heavy beige / Blended
 
Carl von Linnebyxa / Pest eller polo / Den ökända (lila) manchestern
 
Klassfotot i nian / Medvetet skrynklig skjorta (med inspiration från Arvingarna) / Illamåendet
 
BONUS: pärlemoslipsen / skärmsläckarslipsen
 
Jääääävligt medveten om trender år 2000-2001, det måste jag ge mig själv. Vad skulle ni helst se mig posera i? Tänk en snusikg Ellos-katalog med bultande skrev och skymtande bröstvårtor. Kan hända det blir verklighet.
 
 
GILLA DET HÄR INLÄGGET
Tryck på den svarta knappen här under!


KATEGORI: Hoarder-Pelle
TAGGAR: beiga pelle being beige / modeskatten(?)

Update.

Googling: "star wars lips".
 
WAAA! What is up? Hur är det med er? Jag skulle ju skriva ett annat inlägg igår, men kom inte längre än att publicera inlägget om lottovinsten (som var ett samarbetsinlägg), innan jag slocknade framför något "brittiskt" på tv. Men jag får fint här annars. Har ju mina sargade läppar att hela för tillfället. Nu, så här en vecka efter att läkaren gick Star Wars på mitt nylle, så ser de faktiskt rätt bra ut.
 
Säg till om ni vill ha pics. Det finns rätt mycket var att dela med sig av.
 
Vad annars? Träffade familjen i lördags, samt badade badtunna och såg Semelröv vinna Eurovision. Det är ingen hemlighet att melodifestivaltider inte är något för mig (på grund av skitmusik), men den låten.... Är den inte extreeeeemt dålig? Är det bara jag? Plus att jag, redan från första gången jag hörde den via ett Skype-samtal under en session Minecraft, har tyckt att den låter som en annan låt som "hörts på stan".
 
Nå. Väl. Vad fan vet jag om att göra musik? Mums-mums förtjänar det säkert.
 
Annars...? Annars... annars inget mer. Känns som om ni fick en bra uppdatering om mitt liv. Berätta om något nytt i ert liv! Eller hata på mig för att jag hatar på plaggo-Måns, det går bra det med!


TAGGAR: Mums-mums / dålig musik / plagiat / semelröv