Igår fick blev jag godkänd på kursen jag läst, Fotografi - Visuell kommunikation. Så från och med idag, fredag den trettonde, så är jag en potentiell anställd för alla som söker folk som visuella kommunikatörer med inriktning på Astrid Lindgren-lära, webbdesign, statsvetenskap, 30 högskolepoäng inom medieproduktion, psykologiskt förberedd för döden och ett kickass gymnasiebetyg inom hotell- och restaurang.

Jag är ett kap, anställ mig.

Schyrra.

På riktigt fan, det är dags att staka vägen snart. En blir ju inte yngre precis. Vem minns inte orden som sades här på bloggen för fyra år sedan: "när jag är 25 år, så vill jag ha en karriär". Fan så naivt.

/Pelle, 24 år om fyra veckor.

Beslöt mig för att ladda ned iOS 5 till telefonen "lite snabbt". Det har nu gått 44 minuter. Tänkte att "äsch, jag bloggar lite om dagen så länge". Varpå jag upptäcker att bilden jag ville ha sitter fast i telefonen. Som inte går att komma in i för att Apple mer än gärna bidrar till en mer begränsad vardag. Så jag tog ett kort på ett kort som jag tog när jag tog kort.

Inception much?

Just det, har ägnat dagen åt fotokursen jag läser och den första uppgiften som tilldelats oss studenter. Vi skulle dokumentera och analysera en del av hemmet. Jag valde att ägna hela uppgiften åt min ständigt stökiga diskbänk.

Och som det tog tid fan, jag plitade på skiten i tio timmar. För att sedan bara behöva vänta en sisådär 20 minuter på ett godkänt betyg. Effektivt. Jag gillar det.

High five!

Kan inte sova och ska upp och jobba i tio timmar alldeles strax. Känns lovande, den här dagen kommer onekligen flyta på i zombiemode.

Fördriver istället tiden med att läsa Spiderchicks inlägg om kundhyfs. Kommentarerna på det inlägget alltså, aldrig har igenkänningsfaktorn dunkat så jävla hårt. Efter åren i gymnasiet, hundratalas timmar praktik och år i servicebranschen så har man fått sig en del egna törnar och beskärda del av idioter. Här är mina topp tre värsta kundsituationer.

1) Personer som skriker på grund av missnöje. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig visa mer förstående för en kund som skriker som en rabiat gorilla, än en normalt funtad människa som, i vanlig samtalston, talar om vad som är fel.

2) 2 c00l 4 ögonkontakt? Grattis fan!

3) Ignoranta föräldrar. Antingen är ungen så liten att den inte gör mer än att sölar ner allt inom en meters radie. Något som föräldrarna ger blanka fan i så klart. Eller så är ungarna precis fyllda fyra år och kutar överallt och ingenstans, samtidigt som de gärna skriker lungorna ur sig. Vad gör föräldrarna för att stilla sina vandrande bokstavskombinationer? Inte mycket. Oftast inget alls. Och visst, att ha småbarn kan vara en kamp - jag vet det. Men allt beteende är inte okej, inte ens för glin.

Någon som har några egna berättelser?

Jag har tänkt att underhålla pluggskallen under hösten genom att läsa en kurs på kvartsfart. Och så fick man precis veta att det är sista dagen imorgon att söka till höstterminen. Fick lite stressmage och kutade hem till datorn och började bläddra bland tusentals kurser.

En paniktimma på Studera.nu och följande kurser hamnade i min anmälan:
- Varulvar, vampyrer och väsen.
- Klassisk astronomi.
- Kreativt fotande.
- Kartans historia.
- Skriva populärvetenskaplig text (baksidan av mjölkpaketet bland annat)
- Hållbar utveckling.
- Genusvetenskap.

Hoppas mest på alternativ ett, det skulle bli en grym komplettering till Astrid Lindgren-kursen från i höstas.

MVH
Ytterst seriös student.

Preggo håller på att flytta och hade med sig en jävla massa skit hit, nu när hon var hemma som hastigast. Bland annat en matkalender, en almanacka med recept, som jag och ett par klasskamrater gjorde under projektarbetstiden i gymnasiet. Jag gick ju som bekant hotell- och restaurangprogrammet och villkoret för vårat arbete var ju därför att det skulle handla om mat på något vis.

Därav en matkalender.

Jag tror mig minnas att vi fick mvg. Så här i efterhand känns det som ett överdrivet betyg.


Tortillatårta serverad med riven ost, chilisås på burk och sporadiskt utplacerade gröna oliver.


Ofokuserade paprikor fyllda med bränd köttfärs och en jävla massa ris.

Mmmm....

Då och då händer det att det traskar in en tysk på jobbet. Och alltid händer samma sak.

- Sprechen sie Deutsch?
- No.
- Glemen jamen glügen blühmen gregen legen, bitte sehr!
- I don't understand you, do you speak english?
- HUUUUUUUUH?!

När var tyska senast det vanligaste andraspråket i världen? Längesedan. Om än någonsin. Hitler hade väl i och för sig något på gång där på fyrtiotalet, men vi vet ju alla hur det slutade. Jag skyller allt på tysk TV. Sluta dubba allt och lär er basic engelska. Det funkar på oss svennebananer.

Det bästa med att börja jobba tidigt är min totala oförmåga att tänka klart. Igår ville en man köpa mjölk och följande samtal utspelade sig:

Rubriken kan vara en överdrift, ja. Så jag kom inte in på mitt förstahandsval, utan fick reservplats 81461651616512. På mitt andra-, tredje-, och fjärdehandsval så fick jag sketabra reservplatser, så jag kommer garanterat in på något av de programmen.

Varför ska det förresten vara så svårt att komma in i Göteborg för? Mina betyg pallar Stockholm, Södertörn, Karlstad, Örebro, Linköping och så vidare. Men så fort det kommer till gamla goa' Göteborg så suger tydligen mitt snitt något så ofantligt jävla mycket.

Kanske man istället borde ägna ett par år åt att jobba och lägga pluggandet lite på is? Kanske skaffa familj? Och fixa lån till en schysst Volvo? Vara otrogen och genomgå skilsmässa? Sån't där som vanliga vuxna gör.

Plugga hinner man när man är död, har man ju hört...

Jag kom precis på att jag det är mindre än tre veckor kvar tills ansökningarna till höstens universitetsstudier kickar igång och bara nio veckor kvar tills allt stänger igen. Jag vet inte vad jag vill plugga, men jag vet att jag vill plugga. Därför blev dagens uppdrag följande: att sålla bland katalogerna efter de städer jag skulle kunna tänka mig plugga i. Jag fick fyra kataloger kvar. Nu slutar jag upp i antingen Linköping/Norrköping (igen), Örebro, Karlstad eller Göteborg.

Hur gjorde jag mina val, kanske du undrar? Lätt. Jag valde efter de villiga öldrickarna som jag vet befinner sig i respektive stad.

PRE-SKÅL!

Så jag fick för mig att beställa hem lite programkataloger från diverse olika högskolor förut. Detta projekt slutade upp i en två timmar lång surfjakt. Hur kommer det sig att det är lättare att hitta respektive skolas Twitter eller studentbloggar, än vad det är att hitta formuläret för katalogsbeställningen?

Just snygg priotering.

Gräver man långt in i köksskåpen så hittar man de mest bisarra saker. Som det här på bilden ovan,  ett syslöjdsresultat. Ett snart sju år gammalt syslöjdsresultat.

Ålderskomplex - check!

Vad som förvånar mig mest är att jag, trots mitt hat gentemot båda slöjdämnena, ändå fick till ett jävligt bra slutresultat. Jag är nästan lite stolt. Funderar på att rama in min gula hund. Efter att jag klippt bort det oproportionerligt stora tuggbenet, det vill säga.

Bild till för utfyllning. Jävligt estetisk.

Hur har ni lärt er skriva uppsatser? Jag måste fan fråga det, för nu har jag suttit med dessa jävla essäer igen som jag ska opponera på. Har folk svårt att fatta anvisningar till uppgifter tro? Är det schvänskann som inte går in? Tills nyligen hade vi en miniuppgift på 8000 tecken (med blanksteg), som skulle vara skriven med Times New Roman, 1,5 radavstånd och alla andra de där vanliga reglerna.

Istället får jag börja plöja igenom en text på 13 000 tecken (utan blanksteg), skriven lite hejvilt med både Arial, Helvetica och Times New Roman. Dessutom syns inga spår av vare sig styckindelning, radavstånd, källhänvisningar eller användande av rättstavningsprogram.

Rätta mig om jag har fel, men visst fan är inte det acceptabelt på universitetnivå? Att göra helt tvärtemot de anvisningar man fått? Jävla nötter.

Det förvånande mig att de inte använt sig av några ClipArt-bilder, det hade varit toppen på laxklotet.

Tredje gången jag börjar med det här inlägget nu.

Spanks för alla kommentarer i förra inlägget, hörrni! Jävligt skönt att vakna upp till alla de orden. Jag beslöt mig ganska fort att skita i bloggen igår. Dels för att jag var trött, men mest för att jag lärt mig av mina misstag. Sist jag fick "dåliga nyheter" så basunerade jag ut precis hur jag kände och mådde. Det var ungefär då som jag begrep att folk faktiskt läste min blogg. Telefonen gick varm, jag fick flertalet mejl och 245424 kommentarer. Ett ganska ärligt inlägg visst, men dock bara för stunden. Jag är ingen negativ individ som mår pissigt en längre tid, så jag förtjänade verkligen inte den uppmärksamhet inlägget kom med. Tvärtom snarare, jag är besviken i max ett dygn och sen så ser jag det hela med lite perspektiv. För det är fan det som behövs - perspektiv. Att inte komma in på den universitetsutbildning man önskar, och som i Sverige dessutom är gratis, det är fan som att gnälla över att inte kunna skita guld.

I-landsproblem numero uno alltså.

Men visst blev jag besviken igår, det blev jag. Inte bara för att jag inte kom in just i Göteborg, utan också för att en chans att flytta hemifrån rycktes undan med en fingerknäppning. Jag hatar att bo hemma. Inte för att jag vantrivs, utan för att känner mig dum i huvudet och faktiskt lite i vägen. Helt i jävla onödan. Något som jag tror päronen känner på sig tror jag, för morsan kom och pratade med mig igår. Förklarade att det var lungt, att jag ska ta plugget ett halvår i taget och att det inte är någon idé att gnälla och grubbla över flytt så som det är nu. Och så länge jag får mindre än tio schemalagda jobbtimmar i månaden och inte har jag något plugg att förlita mig på, så antar jag att jag hon har en poäng. Jag mådde faktiskt avsevärt mycket bättre efter vårat samtal.

Men nu har jag också Södertörns högskola som ett ess i rockärmen, inte att förglömma. Vi får se hur det går, ey. Kanske att det är helt okej att plugga i Stockholms-traken också, vem vet? Dessutom så spelar inte högskoleprovsresultatet lika stor roll i antagningen till den utbildningen. Gudarna (Hades och Tor) ska veta att jag gillar att plugga, men det där jävla högskoleprovet kommer jag fan aldrig bli klok på.

Den som lever får se.