Oj, här evaporerade man från internet ett par dagar utan att säga en knyst. Mina djupaste kondoleanser till er, ni närmst sörjande. Så vad har hänt? Stockholm hände och city-Hultan hände. "Bara" 40 minuter bort med buss. Eller ett kanonskott från Stureplan.
Om man skulle sammanfatta festivalen med tre ord: sol, öl och kallt.
Denna längre versionen: det var faktiskt en bra festival. Oavsett vad Markus Larsson väljer att skriva med sina krokiga, norrländska ord. Det allra bästa var, för oss som hade åldern inne, att man valt att ha maten i inhägnader och alkohol på hela området. Man hade alltså vänt på steken mot vad vi annars är vana vid. Jag gillade det som fan, att kunna sippra på en bira i publikhavet. Varför har ingen gjort så förr?!
#innovation
Det enda som sög var hur jävla, jävla skitkallt det blev när solen gick ned. Något som jag klandrar festivalarrangörerna för fullt ut, ja. Från strålande sol och stekande värme till en... ja, nio-tio grader? Det blev skitkallt. Det blev faktiskt så kallt att vi blev tvungna att banga Fatboy Slim. VILKET SÖG! Vi hade sjungit på The Rockafeller Skank hela dagen och jag hade dessutom planer på att visa mina vänner hela Praise You-dansen. Samt också få psykbryt (on the inside) under Right Here Right Now som jag bara förknippar med våldtäktsscenen ur Veronica Mars.
Men så blev det ju inte. FAN TA DIG, SVENSKA SOMMAR!
Annars var ju det ju trots allt kul med Tegan & Sara, Oskar Linnros, Band of Horses och Adrian Lux. Och all öl. Nämnde jag all öl?
När nyheten att Peace & Love ställer in årets festival och begär sig själva i konkurs (för alltid?) dök upp på Facebook, så fällde jag nästan en tår. Nästan. Fem gånger har jag varit i Dalarna på denna grymma festival. Senast förra året. Ett besök som också gick till historien som den roligaste av alla festivaler som jag någonsin varit på. Och en annan har varit på ett gäng.
Men samtidigt - jag är inte förvånad. Hur mycket kostar det inte att åka på festivaler nuförtiden? Det är så jävla dyrt. Vi tänkte ju åka på årets upplaga av P&L (men fick avbryta planerna på grund av nekad semester) och ville bo på tyst camping deluxe. För det tror jag man skulle få pröjsa ungefär tre papp (cirka, hittar ingen info på hemsidan längre. Av självklara skäl). Vanlig campingplats skulle kosta tvåtusen spänn.
Alltså jävligt saftiga priser.
Första gången jag var på Peace & Love, 2006, så tror jag vi betalade 695 spänn för tre dagar. Max åttahundra. Det var ett rimligt pris. Sen måste man ju överleva rent matmässigt också, bara det kostar ju en smärre förmögenhet. Det enda som kommer gratis är halsbrännan.
Inte heller tror jag det blir något, för egen del alltså, med Way Out west iår. De kräver 1900 riksdaler för en biljett. Plus att man dessutom tvingas ragga sovplats på vandrarhem/hotell. DET BLIR SÅ JÄFLA DYRT! #snål Och så tycker jag inte att line upen är värt summan heller. Vilka har vi? The Knife? De såg jag på Arvikafestivalen 2006, på den tiden de släppte bra musik (nya skivan är urusel). Mer då? Cat Power, okej, hon är bra. Bat For Lashes, ja. Och Azealia Banks är också okej. Men sen är det inte många fler som är värda besväret. Absolut inte Neil Young.
Tur är ju ändå att en ska på Hulstfredsfestivalen. I en dag. I Stockholm.
Jag vet inte vad poängen var här egentligen. Men behövs det alltid en sådan? Nä fan, det gör det inte.
Rest in Peace & Love, festivalsommaren 2013! Kanske nästa år blir bättre.
Zuuuup! Så Bruce kom, han åt på lyxkrog, Aftonbladet följde hans minsta fotspår, han spelade sin konsert och vi åkte hem. Spelningen var bra! En av de bästa låtvalsmässigt faktiskt. Men ljudet på Friends Arena? Vad i helvete.
SJHSBAVBHWSJBHSB BORN TO RUUUUUUUUN JBZHDBSBSHSBJJH
Tackar vet jag Göteborg och Ullevi, de kan sitt ljud.
Grejen var den att jag, direkt efter att bandet rivit av Badlands, började gäspa ohämmat. Hela tiden. Jag gäspade mellan låtarna. Jag gäspade under låtarna. Jag gäspade mitt i gitarriff (men å andra sidan, snarkfest...). Jag var inte uttråkade, jag hade skittrevligt. Förstod ingenting.
Och sen, sen kom den - huvudvärken från helvetet. DUN! DUN! DUN! Plötsligt led jag av den värsta sortens skallebang, den som gör att man har svårt att tänka på annat (speciellt jobbigt när man är på konsert) och som tvingar en att kisa med ögonen för att man ska klara av att leva.
Så 1) dåligt ljud och 2) okontrollerade gäspningar i kombination med 3) powerhuvudvärk. Min kropp tog ganska mycket stryk. Detta märktes speciellt på bussen, för jag minns inte ens att vi lämnade parkeringen. Vaknade upp först när Örebro-skylten passerades utanför bussrutan.
Men utöver att kroppen gick sönder, så var det en kul kväll. KONSERTEN FÅR FYRA STARKA SUSHIBITAR.
Självklart så ska man på Bruce, aka bossen, aka Springans konsert idag. Vilken blir femte gången i ordningen. Eller sjätte. "Man kan ju inte hålla koll på alla arenaspelningar man ränner på heller" som Descartes alltid lät börja sina alster.
Tydligen så spelade han Born To Run-albumen från början till slut igår. Kul för alla som var där. Verkligen. Själv önskar jag höra låten som jag alltid missar, I'm On Fire. Så Bruce, om du läser detta, spela gärna den låten. Ganska mycket ett rookie-önskeval, men jag gillar den.
Kom igen, Bruce. Bru-bru. Ba' gört. Spela'n. Tack.
Skämt om One Direction och Taylor Swift i all ära, men jag lyssnar på annan musik också. Med betoning på "också" (jag är inte den som är den). Musik som flyter längs med normen för vad som är okej och inte för en kille, som befinner sig mitt i mediasfären, att lyssna på. Också känt som "pretto-tråk-musik".
Här får ni tre låtar med mina mest spelade artister för tillfället. Slit de med hälsan.
Den här tjejen sprang jag av en ren slump på häromkvällen, när jag slösurfade på YouTube. Jag minns inte ens vad jag sökte på, men plötsligt så fanns hon bland resultaten. OCH HON VAR HUR JÄVLA BRA SOM HELST! Enligt hennes Facebook så ska Universal signat henne för bara någon vecka sedan, vilket ledde till att den egensläppta EP:n plockades ned från iTunes och Spotify. Kul för henne, surt för oss. Sa jag att hon är från Nya Zeeland? Sant. Jag visste inte heller att det producerades något av nytta på Nya Zeeland efter att Sagan om ringen-filmerna tågade ut från landet. Tji fick jag.
Lily Allens och hennes skivbolag, In The Name Of (ITNO), har släppt en hel drös med bra skit. En av mina absoluta favoritplattor någonsin, Cults självbetitlade debut, kom ju till tack vare den kvinnan. I höstas så vände hon sig till Twitter för att skryta om sitt senaste kap, Tom Odell, och länkade hans Another Love. Som var skitbra! Sen så gick han och blev "årets gonnabe" på Brit Awards fyra månader senare. 17 april släpps så äntligen debutalbumet.
Här har ni en som var sen till festen som är Ben Howard, för jag tyckte inte alls det här var något att ha i början. Förutom Only Love, som ingen jävel kan ha mage att ogilla. Men när jag såg ovan nämnda Brit Awards, där mannen var nominerad i cirka hundra procent av kategorierna, så fick jag för mig att lyssna en gång till. Och hade jag varit den som använde ord som "magiskt" så hade det varit en träffsäker beskrivning. Jag nöjer mig istället med ett hederligt "grymt".
Mvh
en som gillar tråkig musik också. Mer Justin Bieber inom kort.
OOOOOOOOOOCH så delar vi med oss av musiktips bland kommentarerna. Låt oss göra världens mest random Spotify-lista. Skriva lite historia. Metal möter barbie typ. Shot!
Jag har gått runt och sjungit följande rad hela dagen: "it feels like a perfect night to dress up like Hitler". Har jag vetat vad jag sjungit på? Nej. Trodde jag att originalsången på riktigt lät berätta att det vore en "perfekt natt att klä sig som Hitler". Nej.
Så efter många om och men (läs: googlingar) så fick jag till slut veta att det var Taylor Swifts senaste dänga jag gått och nynnat på. Jo, men visst. Den gick ju på VH1 tidigare under dagen, ungefär tre miljoner gånger. Mitt undermedvetna lät sig alltså memorera (ish) låtens första rader.
Så de senaste fyra timmarna: haft låten på repeat, googlat skiten ur TS och blivit en "swifty". Tillsammans ska vi gå i kamp mot alla beliebers och directioners därute, jämna samtliga med marken. På tal om Hitler.
Dags att sluta blogga om 40-talets skräckpar och deras förhavanden. Och stänga av Taylor (the artist more known as the artist how brings out ens mörka sida).
Jag har en sak att bekänna. Något som jag hållit för mig själv allt för länge nu och som tyngt mig ända in i benmärgen. Så... här kommer det:
Jag är bö...
Närå, inte idag. LOL. ROFLMAO. WTF. AIK. OSV. Men fan, jag har en One Direction-låt på huvudet och det är minst lika tungt i sinnet. Fan alltså, det går emot allt det crediga jag försöker stå för. Emellanåt. De dagar jag orkar, då jag går all P3 på min omgivning och är en böld i röven. Ni vet, genom att äta veganmat och hata diverse etablissemang.
Vad är ens ett "etablissemang"? Frågan är retorisk. Google finns.
Jag skyller i alla fall allt på mina fellow YouTube-geeks och alla deras töntiga vlogar och en siljard parodier. På riktigt. Allt är deras fel.
Det bästa med ett nytt år är att man kan lista skiten ur det gamla och förgångna. Var inne och filurade på ämnen som "årets bästa GIF-bilder" och "toalettstunder vi minns". Men eftersom det inte förts tillräckligt med dokumentation om de ämnena (min mobil har till exempel bara fyllts med fyra sköna bajsstundsanteckningar = ej en godtagbar lista), så jag kör på med en lista över mina tio mest spelade låtar under förra året.
Vad man inser rätt så snart är att det här inte var det mest intressanta musikåret i undertecknads liv. Det känns som att ju äldre en blir, desto latare blir man på att leta på ny, schysst musik. Man blir sitt eget Rix FM.
Men här kommer i alla fall en lista. Klicka på bilderna för att komma till YouTube eller Spotify.
Skulle ägna dagens första timmar åt att stillsamt vakna till liv. Fick höra att Robbie Williams skulle komma till Sverige. Och han har man ju sett för. Jävligt underhållande artist och svinbra live. Faktiskt. Loggar in på Ticnet för att kontrollera mina uppgifter, utifall att man nu skulle få för sig att köpa biljetter.
Så fick jag se att man kunde boka biljetter i förväg via en app på Facebook.
Alltså vaknade stressen, "Ticnet-stressen", till liv. Den som bara uppstår när man är när man norpat biljetter och vill göra allt för att betala de på en gång. Några svidande minuter senare, lite skavande magsår rikare och sju liter svett fattigare så har jag nu sex ståplatsbiljetter till Robbie.
Samt ingen, än så länge, att gå med. Men det där löser sig alltid. Hörni, nu drar jag till Liseberg och deras julmarknad. Vi hörs på Instagram (@personligapelle).
Så jag tänkte till en början ägna dagens "onsdagsbetyg" åt att prata om Homeland. Igen. Sen ångrade jag mig i sista stund, när jag insåg att det höll på att bli en "situation Six Feet Under" om igen. Jag vet inte om ni minns, men för ett par år sedan så började jag kolla på SFU för andra gången i mitt liv och blev pretty hooked. Jag andades, jag åt och jag dog med familjen Fisher.
Slutet gjorde mig handlingsförlamad i veckor.
Så istället tänkte jag ägna inlägget åt musik från det ljuva 90-talet. Jo men visst, vi har dundrat hits från två decennier sedan och de behöver nu gå under lupp och få det betyg de förtjänar.
OBS! INTE MIN SPELLISTA! /för stolt
2 BECOMES 1 - SPICE GIRLS
I need some love like I never needed love before, wanna make love to yah baby... Kan ni, Calle och Ellen, komma hem från Australien snart, så att vi kan sjunga den här exceptionella låten en hel natt? Det är ju vår hit! Awesome.
BACK FOR GOOD - TAKE THAT
Varför kan man låtar som den här? Jo, just det - för att den är awesome!
WATERFALLS - TLC
Grym låt, grym grupp, snygga människor, bebisrap (rap som i hiphop-rap, inte rap som i vit spya) och coola dataeffekter i videon. Awesome.
TRULY MADLY DEEPLY - SAVAGE GARDEN
Awesome.
NEVER EVER - ALL SAINTS
Awe. Some.
//OJ, OJ! NÅGON HACKADE IN SIG PÅ SPELLISTAN!//
DON'T YOU WORRY CHILD - SWEDISH HOUSE MAFIA
......
...
[sväljer spya]
Tänk om man var artistbokare (?) för Friends Arena, då hade jag kirrat en line-up med de fem första artisterna som nämnt här ovan. Vilket "jävla drag" det blivit, sanna mina ord.
Det finns inget fint sätt att säga det här på, så jag tänker istället bara häva ur mig det: jag gillar inte Swedish House Mafia.
Så, då var det sagt. Pust. Flämt. Stön. Det var skönt att få det sagt, det var det verkligen. Äntligen är man ute ur garderoben som anti Swedish House Mafia-are.
Egentligen så kan jag väl inte tillräckligt många låtar för att ha någon stadig grund av vila mitt ställningstagande på. Men så tänker jag å andra sidan att jag faktiskt har hört några låtar och känner därför att jag hört "alla" låtar. För housemusik är ju, som bekant, rätt så mycket samma sak. Hela tiden.
Jag vet säkert en tio personer som ska se gruppen på Friends Arena nu i dagarna. Någon skröt, i samband med biljettsläppet, att han "fått biljetter till SHM, yeaah". Handen på hjärtat nu, jag tänkte följande just då:
"SMHI? Ska han till Norrköping?"
Jag vet inte varför jag faller för skiten, för alla andra tycks ju göra det. Hur skulle de annars kunna sålt 100 000 biljetter? Varför säljer de 100 000 biljetter? Knappast för musiken. Är det kanske för det förväntade "partyt" och "det jävla draget"? Jag såg ju Skrillex i somras på Peace & Love. Folk gick apeshit och det var "ett jävla drag". Men musiken sög ju fortfarande något kopiöst. Ska vi därför anta att man går för draget och inte musiken? Detta för ett minstabelopp på 600 pix?
Det är jag som är gammal, jag vet. Jag vill ha min melodi, mina sångtexter och mina artister med klassiska instrument. MEN JAG KAN VÄL INTE VAR SJÄLV OM DETTA?! Alla som är med mig: lämna ett "jag med, Pelle" i kommentarsfältet. Ni andra: ha det så kul i Stockholm.
Lyssnar just nu på Darins Uggla-cover, Astrologen, på repeat. Frågan nu: hur mycket ex-Idol man egentligen klarar av innan hjärnan smälter? Men den är grym. Ja, jag erkänner, sluta döma mig. Originalet är också förjävla bra.
Så vad tycker vi om årets upplaga av Så mycket bättre då, så här fyra-fem program in i säsongen? Jag gillar den som fan, den är bra mycket bättre än förra året. Då gillade jag egentligen bara Lalehs versioner. Timbuktu var väl också okej mellan gångerna.
MISS LI
Från att ha varit jävligt less på den här bruden, så har hon seglat upp igen. Hon gör ju utan tvekan de andras låtar bäst och på sitt egna sätt. Nåt för dom som väntar = bäst hittills.
MAJA IVARSSON
FLÄMT! FRUUUST! Maja är så jävla fresh. Vilket betyder att hon per automatik är bra. Närå, skämt å sido, hon har talang och en grym scennärvaro. Jag gillade när hon gjorde Olle Ljungströms Norrländska präriens gudinna. Längtar till avsnittet då de ska sjunga The Sounds-låtar.
OLLE LJUNGSTRÖM
Koks-Olle... han är okej. Jag kunde faktiskt fler låtar av honom än vad jag först trodde. Många är riktigt bra. Påminner lite om Jakob Hellman. En talangfull Jakob Hellman. Hans versioner minns jag dock inget av. Ledsen, Olle.
MAGNUS UGGLA
När Uggla sjöng Jag och min far så grät jag nästan en skvätt. Nästan. Alla vet ju att tårar är för mesar, så jag gick inte fullt ut. Annars så har jag inte lagt fler sånger än den på på minnet.
PUGH ROGERFELDT
Som ung så lärde jag mig Dinga linga Lena tack vare Balsam Boys. Minns ni de? Fy fan. Jag gillar Pughs egna låtar, de som de andra sjöng, men tycker han i programmet själv är rätt... osynlig?
DARIN
Så fort jag hör/ser/upplever Darin, så tänker jag på Knappnytt-klippet från en jävla massa år sedan. Vad kul för Darin. Men jävlar, karl'n har en pipa. Och som sagt, jag gillar verkligen Astrologen.
SYLVIA VRETHAMMAR
TV4 Play är bra, för då kan man spola förbi Vrethammars lökiga jazz. Men kudos till fyran, de fångade ju i alla fall upp demografen 82-99 år med kvinnans medverkan. Jag är rätt så säker på att jag är helt fel generation för att kunna uppskatta hennes musik. Annars är hon väl rätt lattjo i programmet. Provar snus och allt vet det fan.
Färjan, som vi kan kalla Louise, lämnade följande kommentar häromdagen:
Ska ge dig en liten funderare, jag skulle vilja se ett blogginlägg där du har valt ut endast tre låtar. Tre låtar som tillsammans ska beskriva vem du är som person. Det är skitsvårt! Jag har själv funderat några dagar på det, men ändå bara lyckats välja ut två.... Den tredje är svårast.
Jävlar vad svårt och kul! Jag har funderat på den kommentaren i flera dagar nu och jag tror jag kommit fram till tre hits som beskriver vem jag är. Skittråkiga val blev det, ena riktiga radiohits.
ROXETTE - JOYRIDE
Jag sa ju att det inte skulle bli en vacker resa det här. Och här har vi jordens pinsammaste låt att överhuvudtaget ens skylta med. Men fan, Roxette var ju the shit när man var liten. Och en stor del av en själv är ju ens barndom (hör och häpna). Sen är det här en festarlåt utan dess like. Och festa är kul. Jag gillar att ha kul. Alltså är jag den här låten.
THE HOLLIES - THE AIR THAT I BREATHE
Den här låten får symbolisera min konstnärliga läggning. Som jag, av oklara orsaker, ofta döljer och skäms över. Varför just denna låt då? Jo, den minner om tunga tider med destruktiva tankar och mycket skumma Sofia Coppola-liknande flumrullar. När känner mig svår, så sätter jag ofta på helskumma filmsoundtracks.
DAMIEN RICE - 9 CRIMES
Den här låten får mig alltid att bejaka min stolthet. Stolt över allt jag åstadkommit, stolt över att vara min egen individ, stolt för att jag inte låter mig formas av andra, stolt över att vara en aktiv källsorterare och så vidare. Och då vet jag inte ens vad låten handlar om. Ja, det slog mig precis. Den är säkert jävligt sorglig. Men vad gör det, när man kan vara jävligt stolt.
....
Vad fan, Färjan! Den här läxan var ju svinsvår. Men jag hojtar till om jag ändrar mig någon dag.
Fuuuuuuck, jag har hållt på med det här inlägget i timmar nu, men fortsätter hamna på sidospår i cyberspace. Måste vara den gigantiska buffén från kinan vi åt förut, den har gjort mig slö och passiv. Paltkoma, ni vet. De där friterade fiskarna visste inte vad som väntade de.
#tjock
Jag hade tänkt att ägna det här inlägget åt YouTube. Som jag redan nämnt sjutusen gånger förr, så är jag ett stort fan av fenomenet som är YouTube. Här finns roliga sketchvideos, dokumentärer, intervjuer och så vidare. Man vad det inte talas om vidare ofta, det är baksidan med denna sajt. Jag kallar det "musikparodisyndromet" [lat: musikalis dövius].
Här släpps en rutten dussinlåt som inte gör något för ens personliga utveckling. Och den suger, alla tycker den suger. Men skiten spelas precis överallt. För det är väl så det funkar idag, de riktigt stora bolagen cashar upp för plats i diverse medier. Något som YouTubare självklart drar nytta av och gör en parodi. Något som i sin tur gör att låten i fråga etsar sig fast i mitt inre. Kuren mot detta: lyssna på skitlåten 147 gånger om.
Här kommer därför topp tre värsta låtarna som parodieras in i mina lober och vägrat lämnat nervsystemet:
Stunden är kommen. Det är nu det gäller. Det är nu det är dags att fara över till den andra sidan.
Alltså Göteborg.
Way Out West här kommer vi! Jag kan inte fatta att jag inom några dagar kommer att ha sett Florence + the Machine, Feist, Bon Iver, Blur, The Black Keys och en jävla hög med andra band. Jag hoppas också att Sveriges framsida pryds med görmycket sol och bjuder på gôa ölstunder.
Dessutom ska jag göra mitt yttersta för att glömma bort jobbet som väntar på måndag igen. Med öl.
Någon mer som ska dit? Låt oss mötas upp i sådana fall. Hur du vet att jag är jag: kille, 180 centimeter hög, fjunigt skägg, röda Converse, gnällig näääärkingska, för stora jeansshorts och, antagligen, lite rund under fötterna.
WOOT! WOOT! Här har ni undertecknad, känd från tv och allt. Där sitter jag mitt i publikhavet med regnflöttigt hår och, vad som tycks uppfattas som leopardmönstrade, solbrillor.
De är svartfärgade.
Så Allsång på Skansen var en uppleveslse utöver det vanliga. Hade jag trevlig? Ja. Skulle jag göra om det? Ja, om jag slapp sitta på den där bänken så länge. Och då var jag och grannen ändå och traskade runt på Skansen i timmar och överlät vakande av våra sittplatser åt de mer hängivna public service-fansen. Hade en sådan jävla träsmak i häcken på bussen hem. Jag kunde riktigt känna hur plankorna legat över skinkorna, det var djupa fåror i skinnet.
Tror ni inte det kom en ordentlig regnskur också? Det regnade, utan att överdriva, säkert en liter i minuten. Jag hade ju dumt nog bara packat efter alla väderappars prognos av ett soligt Stockholm. Inte någonstans stod det att vi borde räkna med monsunregn.
Där fick man för att man försökte packa lätt. "Nej, jag behöver inte någon jacka i slutet av juli, den tar ju bara onödig plats. Ned med mer alkohol".
Annars så var det trevligt. Trevligt att sjunga allsånger. Trevligt att se på artister som repade sina låtar åtta gånger vardera. Trevligt att se många utvecklingsstörda människor (jag är ett stort fan) som hängivet krigar för sin plats en hel tisdag. Trevligt att dricka vin direkt innan en livesändning.
Imorgon åker jag och mina peers till Stockholm och går på spektaklet som är Allsång på Skansen. Jävligt spontant bokat, det måste erkännas. Jag tror inte jag riktigt förstått vad jag gett mig in på än faktiskt. Sen är det lite delad meningar om huruvida vi ska sitta och paxa en parkbänk från arla morgonstund eller om vi ska gå runt och utforska Skansen och resten av Djurgården.
Jag är mer för det senare alternativet - att gå runt lite. Leka med älgarna, kela med aporna i terrariet och äta lite glass. Fint väder ska vi få också, dra på trissor.
Kanske att vi kompromissar, jag vet inte? Jag skulle kunna tänka mig att "köa" från fyrasnåret på eftermiddagen. Det borde vara lagom för att se Mums-mums Zelmerlöw med blotta ögat och tillräckligt långt bort för att kameran inte ska kunna urskilja ens face i havet av människor.
Någon här som varit på Allsång på Skansen? Är det roligare om man är full? #packarnertrevinare
