Igår tänkte jag, på vägen hem från jobbet, att "det är synd att det inte är någon som vill åka utomlands mig längre". Antingen är det en fråga om minimal ekonomi, nyförlusta kids, tidsbrist och/eller att jag helt enkelt är en oumbärlig individ att röra sig kring.
Men så av en händelse blev jag tillfrågad att åka på en tripp under vecka 32. Ni vet, veckan då vi egentligen tänkt att åka på Way Out West.
Alltså har jag kollat resor i tio timmar nu. Jag vill till Paris igen, för att den staden är grym. Men egentligen är jag inte alls kräsen. Alltså vänder jag mig till er, källan av oändlig information. Vilken stad eller land ska man dra till? Accepterar alla svar utom svennebananorter där man spelar Basshunter och krogarna heter något i stil med Systembolaget eller Beppes Bodega.
Här kommer den sista påminnelsen om att ni ska nominera mig till åretsGuldpenna. Sen ska tjatet lägga sig från min sida. Tror jag i alla fall, för det verkar inte vara satt något sista-datum för hur länge röstningen pågår. Man ska ju aldrig säga aldrig/jag ska inte tjata igen. Som Bieber lärt oss.
Tänkte jag skulle up my mutor lite. För ja, jag fattar ju att det inte finns något som kallas "gratislunch".
Utöver tackbrev på poste eller mejlen (för alla som inte är sugna på skita ur sig adressen till något random på nätet), så tänkte jag också erbjuda ett av följande:
- Jag läser ett stycke högt ur Dan Browns senaste roman, endast iklädd särk och smuttandes portvin.
- NAKENCHOCK PÅ INSTAGRAM!
- Jag lägger upp en bild på min.... wait for it... sambo!!!!?!
Jag och Sara chattade på Facebook tidigare idag. Hardcore bloggare emellan, ni vet. Då kom vi i att tala om vilka bloggare som vi "hatläsare" (ett samtalsämne som är få förunnat) och varför vi har svårt för dessa personers texter. Jag ska inte säga vilka bloggare som dök upp i konversationen, så elaka ska vi inte vara. Men jag kan säga att vi bland annat landade i att vi stör oss på de som upprepar samma saker hela tiden, de som aldrig viker ifrån sin "repertoar", från sättet att skriva och aldrig häver ur sig något... nytt?
Lite som att läsa deckarböcker - samma story, olika namn.
Sen, en middag senare, så klickar jag in mig på min egen bloggs framsida och slås av följande insikt: "VEM FAN ÄR JAG ATT TALA OM UPPREPNING? HÄR STÅR JU SAMMA SAK HELA TIDEN!".
Upplever ni den här bloggen som så, att den lunkar på slentrianmässigt med samma dynga dag in och dag ut? Nu får ni möjligheten att tala/stilla min oro.
Sen vet jag inte vad jag skulle kunna göra annorlunda egentligen. Kanske behöver jag bli lite allvarligare mellan varven? Fast att hålla på att predika mina ideologier och åsikter likt LD och kompani känns inte som min melodi. För även om jag gillar att ta del om vad folk tycker och tänker, så vill jag personligen ogärna vara den som kör ner mina åsikter i halsen på någon. Åtminstone inte för ofta och inte om "för allvarliga saker".
Har alltid sett den här bloggen som lite av en frizon på nätet. En blogg fri från åsiktshetsande (om ni förstår) och självupptagenhet (nåja), men full av onödiga Pelle-anekdoter och nörderier. Men en vill ju inte vara tradig och långrandig. Behövs det något mer anser ni? Eller var det mig Bruno Mars syftade på när han sjöng "you're amazing just the way you are".
TALA NU! Eller tig för evigt. Era rövhattar. #skoj
Jag var på gala tidigare idag. Mot slutet så berättade konferencier Kristen Bell att det var dags för dagens höjdpunkt. Vi frös alla till is.
"Now, ladies and gentlemen, is the moment here. The moment we all've been waiting for all night. Of course no one of you understand what the hell I'm talking about, 'cause this event is made up in a crazy persons mind. But let me tell you. Here to my right I now have the almight Tree Sculpture, a price we hand out to the person that we think have succeeded the most in a life time.
And the one lucky winner today just passed 500 subscribers on Bloglovin'. We are all in shock. A fugly person like this that attracts +500 people daily? It is just... yeah, it's truly amazing. Welcome to the stage, Pelle Nilsson".
"Oj, hörde jag rätt? Sa Veronica Mars precis mitt namn? SHIT! Det här stort. OCH RÖR PÅ DIG, PELLE. Mot scenen. Kom ihåg tacktalet du övat på i veckor inför denna stund". Tankarna flög i huvudet.
"WOW! O-M-GEEZ, Y'ALL! So okay, I'm not that good in english, så let mig speak på swedish. Host! Wow, hörni! Jag var inte alls beredd att få det här priset. Vilken ära! Och femhundra personer som prenumererar på min blogg alltså? Jag hade iiiiiiiiingen aning. Försöker inte att tänka på siffror så där konkret. Men nu när man får det så här på svart och vitt, så kan jag ju säga att det är fler som följer min blogg än vad det är folk som bor i orten jag växte upp. Och kommunen som sa att det minsann inte fanns något hopp för mig! HAH!
Okej, det är nu jag måste börja tacka folk också. Jag vill tacka min far för att han bar mig i sitt scrotum. Jag vill tacka mor som lät sig befruktas och sedan föda mig i ett härligt kejsarsnitt. Jag vill tacka tvillingen som lärde mig tackla mobbare med humor. Jag vill tacka syrran för att hon gav mig en bra musiksmak. Jag vill tacka storebror för att han höll sig borta. Tack Apple för att ni skapat den första dator som överlevt ett år. Tack blogg.se för all tid i rampljuset. Och självklart vill jag.... så vill jag... oj, förlåt, nu blir jag blödig..."
"...och självklart vill jag tacka alla er läsare som stått ut med mig i vått och torrt. Som stått ut med mig genom katter och fötter. Som hållit er kvar genom mina glada och mina ledsna stunder. Snyft. Snoooork. Buhuuuu!
JAG VORE INGET UTAN ER! INGET! TACK! TACK SÅ MYCKET!"
Enkel matematik: 500 Bloglovin'-stalkers + en drös med annat löst folk = en given Guldpennan-nominering. KLICKA HÄR!
Ledsen för den actionspäckade reklambannern här ovan, hoppas den inte utlöser sjukdomar ni inte visste att ni hade. Nu har jag i alla fall äntligen lärt mig hur man gör GIF-bilder på egen hand och blev "illa tvungen" att promota mitt uppdrag om att lyckas nässla mig in på Veckorevyns galej.
Än så länge verkar det gå bra, har fått åtskilliga kommentarer från folk som hjälpt till med en nominering. I verkliga livet alltså. Jag vet, jävligt otippat. Folk utanför internetsfären har sagt att de bidragit och jag hade ingen aning om att de ens läste den här dyngan.
Undra vem som mer läser?
...
Börje Maxe, är du där? Du hade mig i biologi under högstadiet, minns du? You taught me 'bout the birds and the bees, the importance av kondomer och hur hemoglobinet fungerar. Nu har jag förvisso glömt allt (gummiklädda kroppsdelar, vad är syftet?). Men kul att du eventuellt läser! Tja!
Grannen berättade att hon också bidraget med en nomineringsröst. Jag: "skrev du någon motivering då?" Hon: "ja, den som du skrev i inlägget?" Jag: "som jag skrev?"
Hon: "Ja, att jag 'är en Pelle-dyrkare och skulle göra allt för att få han i säng'".
Säg att hon är den enda som missuppfattat det där. Annars lär de ju undra, stackarna som läser alla bidrag som öser in. Och stackars mig. MEN PROVA RÖSTA IGEN! En gång om dagen från varje internetapparat du äger.
Nästa steg till världsherravälde ett ekonomiskt oberoende liv har nu yttrat sig. Som en blixt från klar himmel. Som ett brev på posten. Som en oväntat graviditet.
...
Okej, så jag menar inte att härma Lady Dahmer med detta inlägg. Fo seriouz, y'all. Men hon påminde mig om Blog Awards-nomineringarna öppnats upp för allmänhetens röst. Och det har länge (minst tjugo minuter) varit en dröm att en annan, alltså jag, ska glida in på galan som en helylle underdog och bli överröst med kärlek, respekt och gratis PR. Samt helst också vinna.
"Vem är denna intressanta unga man? Hur kan ögon ens tindra så mycket? Hur lyckas man ha en begynnande ölmage redan som 25-åring?". Föreställ er den uppståndelse som skulle uppstå i och med en vinst. I ett parallellt universum.
I kid, I kid. Vinst skulle vara kul, men låt oss börja med nominera Pelles Personliga. Jag bläddrade precis igenom de olika kategorierna som finns att välja på och insåg snart att jag, med min testosteronfyllda blogg, inte platsade att bli nominerad i någon. Sen så fick jag syn på det här:
'Cause kommatecken is a bitch.
Säreget, intelligent, vackert, målande, humoristiskt och intressant språkbruk. Släng med adjektivet "snygg" och genast är det ju den här bloggen de syftar på. Dessutom så strävar ju en annan alltid att sätta kvalitet framför kvantitet. Det är inte alls för att jag lat, nej då. Nej då. Nej.
VARFÖR SKA NI DÅ RÖSTA PÅ MIG?
Ja, förutom den slående beskrivning som kommer med kategorin (se ovan), så innebär också en nominering för den här bloggen också en nominering för hela svenska folket. Låt oss slå ett slag för den beigea människan, för lata dagar, för halvtråkiga intressen och who-gives-a-crap-attityden.
Sen lovar jag också, dyrt och heligt, att alla ni som nominerar kommer få en personlig lyckönskning på posten. Detta utifall att det här projektet nu leder till en faktiskt nominering (jag är inte gjord av pengar, vad fan).
Eller nominera för all del Lady Dahmer, om ni nu hyser agg gentemot mig.
Tipsa mormor, morfar, syssling, Facebook-flödet, buksvåger, ett random ligg från förra helgen och/eller alla andra ni känner om det här projektet. Och gilla för all del det här inlägget på Bloglovin'. Gör det för svenska folket. SLUT DIG TILL ARMÉN!
Och kommentera detta inlägget med "jag nominerade för jag är en Pelle-dyrkare och skulle göra allt för att få han i säng" när och om du röstar. Låt oss hålla koll på varandra.
Första impuls: become an internet troll och kommentera artikeln i stil med "men vem lägger ens märke till om kontot svajar med fyrtio lax? Skärpning AF! Ägna er åt riktig journalistik!".
Efter en stund övervägande: vill ej riskera att mitt namn krönts med ett "Toppkommentator". Skräcken.
Men seriöst, brukar ni läsa kommentarerna på Aftonbladet? Folk går ju apeshit för minsta lilla därinne. Underhållande jävlar. Nästan så att man borde skapa ett fejkkonto på Facebook och kittla lite skitnödiga nerver. Kanske en helt ny bloggkategori skulle se dagens ljus?
Och vidare till artikeln. Ser man att kontot är övertrasserat och sen ringer man kvällspressen eller är det kvällspressen som nosar upp en? Har alltid undrat hur processen ser ut.
Zuuuup! Så Bruce kom, han åt på lyxkrog, Aftonbladet följde hans minsta fotspår, han spelade sin konsert och vi åkte hem. Spelningen var bra! En av de bästa låtvalsmässigt faktiskt. Men ljudet på Friends Arena? Vad i helvete.
SJHSBAVBHWSJBHSB BORN TO RUUUUUUUUN JBZHDBSBSHSBJJH
Tackar vet jag Göteborg och Ullevi, de kan sitt ljud.
Grejen var den att jag, direkt efter att bandet rivit av Badlands, började gäspa ohämmat. Hela tiden. Jag gäspade mellan låtarna. Jag gäspade under låtarna. Jag gäspade mitt i gitarriff (men å andra sidan, snarkfest...). Jag var inte uttråkade, jag hade skittrevligt. Förstod ingenting.
Och sen, sen kom den - huvudvärken från helvetet. DUN! DUN! DUN! Plötsligt led jag av den värsta sortens skallebang, den som gör att man har svårt att tänka på annat (speciellt jobbigt när man är på konsert) och som tvingar en att kisa med ögonen för att man ska klara av att leva.
Så 1) dåligt ljud och 2) okontrollerade gäspningar i kombination med 3) powerhuvudvärk. Min kropp tog ganska mycket stryk. Detta märktes speciellt på bussen, för jag minns inte ens att vi lämnade parkeringen. Vaknade upp först när Örebro-skylten passerades utanför bussrutan.
Men utöver att kroppen gick sönder, så var det en kul kväll. KONSERTEN FÅR FYRA STARKA SUSHIBITAR.
Blondinbella är preggers. Har en bulle i ugnen. På smällen. Uppknockad. Så nu har kvinnan alltså sjutusen egna företag och snart en fullfjädrad kärnfamilj. Om en annan har panik? Nej då. Nej. Nej fan. Nej. Inte alls.
...
Flämt åsido. Av alla bloggbebisar som någonsin fötts ute i landet, så är den här den första som väcker ett uns av intresse hos undertecknad (#manlyman). För jag tycker i regel att "mammabloggar" inte är värst underhållande. Eller barn överhuvudtaget. Ofta blir/är kidz online så onyanserat framställda med "rosaskimmer" och carpe jävla diem. Och så tvingar päronen sina glin att posera med nystoppad korv iklädda kockmössor samtidigt som blogginläggen får etiketter som "pysseldag" och "mys med familjen".
Örk.
Undantaget (så här på rak arm) vore väl Lady Dahmer, som skriver både om föräldraskapets bra och "mindre bra" stunder. Jag, partisk? Kanske det. Vi är ju trots allt bästa vänner, jag och LD (även om bara en av oss är medveten om detta för tillfället). Men jag gillar när man skriver om livets sura stunder.
Det säger väl mer om mig, antar jag.
I alla fall, jag hamnar på sidospår. Det jag skulle säga var ju grattis till Blondinballe och Odd Molly. Fan vad kul! Lite kul kuriosa är ju också att BB var den första blogg jag började läsa. Då var hon endast 16 år gammal. Syndigt ung med andra ord. Syndigt. Ung. Graow.
Min Twitter-buddy, MoaMarie, uppmärksammade mig OM en artikel i Dagens Nyheters Stockholms-del. Den handlade om reaktionerna på det tredje omklädningsrum som Södra Latin-gymnasiet valt att resa för bland annat intersexuella personer. Artikeln avslutades med reaktionerna från "sociala medier" och undertecknads ytterst kloka ord blev citerade.
Inklämd mellan niotillfem-Sandra, Ina Bäckström och Isabella Löwengrip.
Jomensåatte.... eliten har talat! Hamnar inte alla mina tweet i gammelmedia från och med nu så lägger jag ned internet. Okej? Bra. Tack. Hej.
Har spenderat halva dagen på Ikea. För det är så man gör på sina lediga dygn, hänger på "blågult" och köper tv-möbeln Eslöv och mattan Signhild. Fast helst inte. Överlag så tycker jag det är rätt så lökigt att vandrar runt på Ikea. Men jag behövde mig en tv-bänk och ville inte vänta till imorgon, den stora löningens dag, för att köpa skiten.
Alltså blev det idag. Och varuhuset ekade tomt jävlar. Helt i min smak.
Och jag var så äckligt trevlig hela eftermiddagen också. Hade det som mål. Försöker självklart vara trevliga alla dagar om året, men just idag var jag inställd på att vara exceptionellt svärmorsdrömmig. Succé. Gick igång på mig själv rent utav. "Tack så mycket för hjälpen", "schysst, jättetack för all hjälp" och så vidare och så vidare.
Sen hann jag bara komma hem till parkeringen utanför huset här, i denna dödens ort, så fick jag sneryck på någon random pensionär. Det hålls ju på med århundradets husbygge utanför fönstret, så därför är det lite knapert på parkeringsplatser till och från. Småsurt, ja, men man kan leva med det. Och eftersom jag hade bilen full av Ikea-kollin så kände jag att "ey, jag ställer mig här i två minuter, lastar ur bilen och kör iväg så snart jag är färdig". Som man får. Enligt lag och allt.
Så jag ställde bilen på första bästa ställe. Fick se att det kom en man i en bil bakom mig, ställde sig bredvid min blå Peugeot och spände ögonen i undertecknad. "Jaha, och nu kommer jag att få höra". Jag suckade.
- "Du! Vad bor du någonstans egentligen?"
- "Där" pekade jag, snett bort.
- "VÄCK!"
- "Ursäkta?" - "Ja, väck med dig! Här får inte du stå!" - "Nä, jag vet det, jag tänkte bara lasta ur min bil och åka igen", varpå jag visade innehållet i bagaget.
- "Ni har inget här att göra, ni som bor där".
- "Kanske det, men nu håller de ju på att bygger om, så det är lite snålt på..." (försökte fortfarande vara trevlig, men blev avbruten)
- "Får jag se dig här igen så kommer du få problem"
[Rage mode on]
- "MEN SKÖT DIG SJÄLV, GUBBE!"
- "Du får väl faktiskt ringa till ditt fastighetsbolag och be de fixa parkeringspla..."
- "FUUUUUUCK YOU! GÅ OCH SJÄLVDÖ!"
Och för första gången på tjugofem år så kände jag så äntligen närvaron av mina testiklar. Kanske var det onödigt sagt av mig, jag vet inte? Men omöjliga jävel, jag försökte ju förklara läget. Men en annan är väl per automatik en "sådan där jobbig ungdom som bara förstör och slåss".
Alltså: enkätundersökning nudå. Vems sida är ni på, mäster Pelle eller surgubben? Vem gjorde fel?
Jag var ju, som tidigare nämnt, hemma hos päronen och vaktade deras hus i förra veckan när de var i Amsterdam och förlustade sig. Över telefon fick jag sen en summering över allt de hunnit med att göra och se, samt den enda sak de inte hann med.
Morsan: "Men vi hann inte med Anne Franks hus, för det var skitmycket folk utanför. Vi hade blivit tvungna att stå där i flera, flera timmar".
Jag: "JUSTIN BIEBER! HAHAHA!".
Jag hade precis sett på YouTube att Biebs varit på besök i Franks gömställe och signat gästboken med ett par väl valda. Eller inte. Inte kopplade jag då att delar av ens egna stamtavla befunnit sig i samma stad.
Mor: "Jaha, men då kanske man har sett han då? Inte för att jag vet hur han ser ut".
Ryktet säger att folk i kön blev tvungna att citera minst två rader från valfri Bieber-låt, annars blev man eskorterad till red-light district för att tänka över vad man misslyckats med. Hundra personer med extra mycket "swag" fick också möjligheten att mötas uppe på husets vind, där Justin och hans entourage skickade runt en bong och lärde ut koreografin till Baby-videon.
I believe that. Eller "belieber that" menade jag ju så klart.
Så den där "häxvandringen" jag talade om häromdagen blev ju en intressant upplevelse. Och inte alls som vi hade tänkt oss. Inga spökberättelser, inga häxor som rörde sig i ögonvrån och inga kalla ilningar längs ryggraden. Istället bara en dramatisering av en typisk häxrättegång från 1600-talet, där vi, publiken, var delaktiga.
Typ.
Skådisarna var duktiga, ja. Och Örebro slott var som vanligt obehagligt. Men fan, jag kunde inte hjälpa att känna lite missnöje - jag ville ju bli skräckslagen, skita knäck och få andnöd! Istället blev jag fångvaktare i något jox som några musikhögskolestudenter slängt ihop.
Typ.
Men en gjorde fel i att misströsta för tidigt, för efteråt väntade Sveriges dyraste fish 'n' chips, några öl och så en Irish Coffee. Notan på det klådde alla spökvandringar there is.
Imorgon, på självaste skärtorsdagen, så ska jag och mina peers underhålla oss med häxvandring på Örebro slott. Så här står det på hemsidan om saken:
"Sedan påsken 2009 arrangerar Örebrokompaniet Häxveckan på Örebro slott med visningar för både vuxna och barn. För barnen blir det en spännande och lekfull vandring i slottet. För de vuxna blir det en dramatiserad teatervandring under kvällstid".
Så här är det, när vi gick i femte klass så tyckte klassföräldrarna att det vore en ypperlig idé att boka in oss glin på "spökvandring", kids edition, i samma slott. Något som utan tvekan kan klassas som ett av de mest psykiskt påfrestande stunderna i mitt liv. Jag kunde inte sova på säkert fyra veckor. Jag vill minnas att några till och med började gråta. Inte jag dock, jag lät istället mitt inre förgås av förtryckt skräck.
Nu vet jag ju inte exakt vad detta rör sig om, det kanske är något mildare (även om hemsidan vittnar om våldnader and what not). Men vad jag vet med säkerhet är att jag vuxit upp till att bli en individ som inte tro på sådant där "hokus pokus". Samt att jag nu har åldern inne för en sexa whisky.
Alltså: det kommer ordna sig.
Annars åker jag hem och sover mellan päronen i deras säng. Like 'em good old days.
Skämt om One Direction och Taylor Swift i all ära, men jag lyssnar på annan musik också. Med betoning på "också" (jag är inte den som är den). Musik som flyter längs med normen för vad som är okej och inte för en kille, som befinner sig mitt i mediasfären, att lyssna på. Också känt som "pretto-tråk-musik".
Här får ni tre låtar med mina mest spelade artister för tillfället. Slit de med hälsan.
Den här tjejen sprang jag av en ren slump på häromkvällen, när jag slösurfade på YouTube. Jag minns inte ens vad jag sökte på, men plötsligt så fanns hon bland resultaten. OCH HON VAR HUR JÄVLA BRA SOM HELST! Enligt hennes Facebook så ska Universal signat henne för bara någon vecka sedan, vilket ledde till att den egensläppta EP:n plockades ned från iTunes och Spotify. Kul för henne, surt för oss. Sa jag att hon är från Nya Zeeland? Sant. Jag visste inte heller att det producerades något av nytta på Nya Zeeland efter att Sagan om ringen-filmerna tågade ut från landet. Tji fick jag.
Lily Allens och hennes skivbolag, In The Name Of (ITNO), har släppt en hel drös med bra skit. En av mina absoluta favoritplattor någonsin, Cults självbetitlade debut, kom ju till tack vare den kvinnan. I höstas så vände hon sig till Twitter för att skryta om sitt senaste kap, Tom Odell, och länkade hans Another Love. Som var skitbra! Sen så gick han och blev "årets gonnabe" på Brit Awards fyra månader senare. 17 april släpps så äntligen debutalbumet.
Här har ni en som var sen till festen som är Ben Howard, för jag tyckte inte alls det här var något att ha i början. Förutom Only Love, som ingen jävel kan ha mage att ogilla. Men när jag såg ovan nämnda Brit Awards, där mannen var nominerad i cirka hundra procent av kategorierna, så fick jag för mig att lyssna en gång till. Och hade jag varit den som använde ord som "magiskt" så hade det varit en träffsäker beskrivning. Jag nöjer mig istället med ett hederligt "grymt".
Mvh
en som gillar tråkig musik också. Mer Justin Bieber inom kort.
OOOOOOOOOOCH så delar vi med oss av musiktips bland kommentarerna. Låt oss göra världens mest random Spotify-lista. Skriva lite historia. Metal möter barbie typ. Shot!
Jag har gått runt och sjungit följande rad hela dagen: "it feels like a perfect night to dress up like Hitler". Har jag vetat vad jag sjungit på? Nej. Trodde jag att originalsången på riktigt lät berätta att det vore en "perfekt natt att klä sig som Hitler". Nej.
Så efter många om och men (läs: googlingar) så fick jag till slut veta att det var Taylor Swifts senaste dänga jag gått och nynnat på. Jo, men visst. Den gick ju på VH1 tidigare under dagen, ungefär tre miljoner gånger. Mitt undermedvetna lät sig alltså memorera (ish) låtens första rader.
Så de senaste fyra timmarna: haft låten på repeat, googlat skiten ur TS och blivit en "swifty". Tillsammans ska vi gå i kamp mot alla beliebers och directioners därute, jämna samtliga med marken. På tal om Hitler.
Dags att sluta blogga om 40-talets skräckpar och deras förhavanden. Och stänga av Taylor (the artist more known as the artist how brings out ens mörka sida).
Ta dig för fa-an samman, Victoria! Tror du vi vill ha ett statsråd fullt av folk som väljer att bryta samman framför våra ögon? Nä, just det. Nu sjönk du i mina ögon. Hade du haft en blogg så hade jag slutat läsa den i detta nu.
Flämt å sido. En eloge till Aftonbladet för minst slående journalistik. Tårar på en begravning alltså, där har vi nyhetsstoff lika aktuellt som Moseboken. Fan vad det måste suga röv att vara mediabevakad på något så psykiskt nedbrytande som en begravning.
"Ta det lugnt nu, Vickan. Ta det lugnt. Tänk på att Johan T. Lindvall har ögonen på dig. Ge han inga tårar. Ge. Han. Inga. Tårar". #begravningsmantra
Jag minns min morbrors begravning. Min allra första i raden av två så här långt. Alla runtomkring mig grät floder. Själv kollade ned i knät hela tiden, helt fokuserad på att inte börja böla. Har av någon anledning fått för mig att jag är särskilt ful när jag gråter. Vilket är lustigt, för jag har inte gråtit på säkert tio år och kan omöjligt minnas hur jag ser ut i det "stadiet". Sen hör det kanske inte till vanligheten att spegla sig just då i och för sig.
Men jag vill minnas att mitt senaste böl berodde på att tvillingen retade mig (helt obefogat värt att notera). Högstadiet och hormoner, ni vet. Blandat med några kilo pain in the ass-syskon.
Så jag fick mig en present av jobbet. Det blev en sådan där, ni vet - iPad. Mini edition. Jag är skitnöjd! Så nu är äpplefamiljen komplett, antar jag. Det enda jag inte äger är väl det där iArmbandsuret, men det känns väl lite overkill och onödigt. Något som jag visserligen alltid sagt om iPaden och vad har det blivit av mig nu? Men gratis är gott och jag skulle aldrig tacka nej till färdigpröjsad elektronik.
Det mest idiotiska var att jag, när jag väl fått skiten i min hand, genast tänkte "den här duger inte, jag måste ha en 3G-version! Och en med mer utrymme! Jag får sälja den här och köpa en ny! Vad kostar surf i månaden till en platta? MÅSTE! HA! NU!"
En är ju fan skadad av konsumtionssamhället. Nu har jag i alla fall hetsat ned några kilon och beslutet att använda mobilen som modem om det nu skulle vara som så att jag vill ta med mig plattan någon gång. Vilket man kanske ha lust med den första veckan och aldrig mer.
Bästa fördelen: att glutta på HBO Nordic i sängen kommer bli lättare. Tänk alla timmar med Game of Thrones som jag har framför mig. Incestsex och coola kortvuxna, det är grejer det.
GAAAAAAAH! Instant nerd meltdown! Kom precis hem från jobbet. Hade tänkt att sova - ja, det hade jag. Men vad fick man se när man loggar in på Facebook? Att man äntligen bestämt att sätta planerna för en Veronica Mars-film i rullning och att man till och med låtit spela in en sketch till alla oss som väntat. Något som undertecknad, VM_fan_69boy, inte kunde vänta tills imorgon att blogga om.
Det är ju ingen hemlighet att jag pundat den här serien i snart tio år nu. Och den är fortfarande så jävla bra, bland det bästa som någonsin sänts på tv i min mening. Jag minns det som igår, när jag för sju år sedan var ute promenad och lyssnade på P3. I ett inslag så bad den lyriska reportern samtliga radiolyssnade att slå på SVT2 samma kväll för att se det storslagna mästerverk som var just Veronica Mars, serien om den kaxiga detektivbruden.
And so it began. Snart var hela klassen involverad i allt som hände i Neptune. Likt en sekt så hade skiten snärjt oss runt sitt lillfinger. Och inte bara oss, serien har utsetts till att ha de mest hängivna fansen. Detta vet man mycket väl och valde därför att låta fansen finansiera filmprojektet via Kickstarter. Om man skulle komma upp i insamlingsmålet på två miljoner dollar så skulle Warner Bros. stiga in och hjälpa till med resten.
Tio timmar sedan = BOOM! I mål. Två mille avklarat. Jag ska också skänka cash, vill ha några av de där limited edition-prylarna och börja bygga mitt altare.
KAN DET VERKLIGEN VARA SUNT ATT BLI SÅ HÄR GLAD AV EN FILM?!
