Min egna Viva Forever-turné.

Min comeback kunde liknas vid Spice Girls alla reunions. Det gicks ut hårt i början, höll sig ljummet i ett par veckor för att sedan åter dö igen. Men här är jag igen - dags att kicka igång min egna "Viva Forever tour" eller-vad-fan-de-nu-ska-kalla-skiten.
 
Spice Girls alltså. För ni har väl hört att de ska återförenas? Eller fyra femtedelar ska återförenas, en blir kvar hemma med sin H&M-modell. Är någon intresserad av att se Spice Girls ens? Vi i vårt gäng pratade om att göra det "ironiskt"... men jag vet inte, palla pröjsa en resa till London för att se ett band man aldrig varit direkt intresserad av. 
 
...
 
Så nej.
 
Vilken riktning det här inlägget tog hörni. Jag hade planer på att "ursäkta min frånvaro", skylla på "att livet kom emellan" och så vidare och så vidare. Men det blev ju roligare så här? Men alltså - på tal om jobb. Satan vad jag jobbar ihjäl mig för stunden. Men det är kul i alla fall och det är det som räknas.
 
Vi hörs snart igen!


TAGGAR: viva forever tour

Omgiven av mättnadskänslor.

Ikväll ska jag på Omgiven av idioter, föreläsningsversionen. Jag får det av jobbet eftersom jag i min roll leder och coachar människor dagligen (efter bästa förmåga). Det ska bli kul och intressant, men alltså - och nu svär jag lite i kyrkan - fan vad less jag är på allt snacka om personligheter och färger...
 
[insert pinsam tystnad här]

Jag tycker jag ser och hör om den här förbannade boken överallt. Överallt! Det ingick i vår ledarsatsning på jobbet att vi skulle läsa sagda bok, men jag pallade bara några kapitel. På ljudbok dessutom. Det var egentligen ingen dålig lyssning heller, utan jag är bara mätt på skiten. Lite som när man fått nog av potatissallade i slutet av augusti och inte vill röra kletet förrän nästa års julimånad nalkas. Typ så.
 
Men men... det här kanske å andra sidan skvallrar om vilken färg jag egentligen är? Säkert röd.


KATEGORI: På tapeten
TAGGAR: Omgiven av idioter / mättnaden som uppstår

Nunnan.

Fick äntligen till det och såg The Nun igår på bio och det var en upplevelse. Jag vet inte vad det är med The Conjuring-universumet, men jag dras verkligen till de filmerna. Är rullarna det bästa som skapts? Nej. Är man livrädd efter att ha sett två timmar av spöknunnor? Nej (inte jag i alla fall). Är handlingen ibland svår att hänga med i? Ja.

Men detta till trots så får jag ut något av att se muterade demoner klädda nunnedräkt med käftar som sötvattenpirayor* och nedsölade med det trögflytande blod en kan finna. Nasty!
 
Handling i korthet: en nunna hänger sig själv från klostrets fönster. Men varför? En blivande nunna och en präst med en sjuhelvetes bakgrund skickas till klostret som är beläget i Rumänien (där alla snackar skitbra amerikansk-engelska förresten). Rätt snart stöter man på problem efter problem efter problem. Vem lever och vem lever inte? [insert dramatisk ljudeffekt]
 
Det är inte det bästa jag sett som sagt och det är lite irriterande att alla pratar engelska flytande på en rumänska landsbygden. W T F? Sen så är det är ju Hollywood vi snackar om.
 
Betyger blir fyra svaga sushibitar som gått i kloster.
 
 
*med reservation för att det kanske inte finns sötvattenpirayor


TAGGAR: Det kanske bara är jag, men jag har alltid varit lite rädd för nunnor. Så mycket textilier och så många hemligheter.

Det här med roastning.

Jag följde debaclet som följde efter Jimmie Åkessons roastning i Morgonpasset i P3 igår, där samtliga partiledare de senaste veckorna fått sina fiskar varma.
 
Och det här är inget försvarstal till Jimmie Åkesson - det är det verkligen inte. Jag delar inte hans politiska (läs: rasistiska och misogyna) syn på samhället. Nej, så är det inte. Det är bara det här med "roasting"... "roastning"? "Rostbiff"....? Varför är det ansett att vara så ädelt och fin att bli roastad? Det är ju egentligen ett tillfälle där utvalda personer får tillfälle att hacka på ens person, utseende, bedrifter och misstag.
 
Eller är man generös som tillåter sig roastas? Jag fattar fan inte. Jag vet att jag kan garva åt en roastning. På grund avjag visst är elak som person (till exempel när Petra Mede går hårt ut på Cecilia Frode). Men jag kan köpa att det inte är en "konstform" (host) för alla. Semi-mobbning som det är.
 
Som jag sa så är det här inget försvar för JÅ. Värt. Att. Notera.
 
Vad säger ni?


KATEGORI: På tapeten
TAGGAR: jimmie åkesson / morgonpasset i p3 / roastbiff