Jag måste bara få bejaka den fjortonåriga småbruden inom mig genom att säga följande: Blondinbellas Twitter är förjäkla rolig.

"Middag på Wasahof med pojkvännen, svärföräldrarna och mina föräldrar. Vi ska diskutera hur många kameler jag är värd".

"Insett varför Nils har kalsonger hemma med den amerikanska flaggan på: 'störst, bäst och vackrast'".

"Fast om underkläder ska spegla innehållet så skulle min bild på framsidan vara ett kalhygge i Norrland, allt har avverkats".

En jävla kontrast från bloggen hennes, det kan inte säga något om. HÄR är länken till Twitter-kontot!

Grattis till alla er! Vinsten är äran och inget mer! Hade jag varit rik av mig så kanske priset sett annorlunda ut, man vet aldrig. Ingen som vill ha ha tvåkronornudlar? Någon? Ingen alls? Nä.

---

Kritik som kommit in under vecka:
Varför är inte jag nominerad!!!? Nästa gång så öppnar jag upp för tusen kategorier och elva nominerad i varje kategori.

Asså, duh hermar juh blog awards! Nähä?

Varför Egoina i så många kategorier? Varför inte Egoina i så många kategorier? Jag gillar henne. Dessutom så var det ni som röstade om det, aight?

Du gör ju allt för att få kommentarer, din tönt! Sant. Meningen med livet är kommentarer. Många kommentarer = ett bra liv. Bättre än att få barn. Bättre än att ha hälsan i behåll. Bättre än allt.

Fast helt ärligt nu, jag berättade inte ens för folk att de var nominerade. Så om jag nu är en kommentarsraggare, så må jag vara världens sämsta.

Då var det dags för del två av "Alternativo Awards 2009", bloggvärldens mest patetiska bloggpris, som är allt det dåliga som "Blog Awards" inte är. Men roligt har vi! Typ. Kanske. Eller nä.

I mitt förra inlägg i ämnet så bad jag alla er att komma med lite nomineringsförslag i de kategorier jag valt att ta med. Just det inlägget brakade ihop, så alla fick inte chansen att lägga förslag. Men det är ju inte det viktigaste. Här nedan har vi de nominerade som bygger till 90 procent av de förslag jag fick in, resten har jag valt att lägga till själv.

Nu ska ingen ta illa upp och bli skitarg, det är bara på skoj. Väljer du ändå att bli arg, så föreslår jag att du väljer att se detta inlägg som något jag gjort av ren "avundsjuka". Det är ju nämligen alla bloggares svar på allt de inte tycker är roligt.






































Sådär ja, det var de nominerade. Jag är väl medveten om att jag snott bilder hej vilt, helt utan någon jävla skam i kroppen. Säg till om du vill att jag ska ta bort någon bild.

Nu är det upp till er och rösta! Om du vill rösta på alla eller ingen eller bara en är upp till dig. Resultatet kommer den dagen jag har lite tid över.

För oss som hänger med i bloggsvängarna, så vet vi alla att det var Blog Awards igår på Café Opera. Ett härligt pris som bara delas ut till de allra största för deras "jätteintressanta" insatser i bloggosfären. Nu är det dags för "Alternativo Awards 2009". Priset som är grymt mycket mer "B" än den gala som hölls i huvudstaden igår. Här finns ingen svindyr krog fulla med kändisar, inga troféer eller plockmat. Till och med logotypen är pixlig, så lite budget har vi för denna tillställning.

Men istället så kan alla vinna. Och även om man bara vinner äran hemma i sin datastol, så är inte det fy skam. Om man nu inte är från Kungsholmen och är allmänt bortskämd av sig, det vill säga.

Till en början måste vi börja utse nominerade till följande kategorier:
- Årets humorblogg
- Årets mest förbisedda fashionista
- Årets kameratok
- Årets minsta blogg
- Årets mellanstora blogg
- Årets stora blogg som inte fick någon nominering på Blog Awards
- Årets åldring i bloggosfären
- Årets fj0rt1sbl0gGare
- Årets manliga blogg
- Årets pseudonym/hemliga bloggare
- Årets bästa nisch
- Årets tråkigaste blogg

Utse bra kandidater i kommentarsfältet nu! Ni behöver inte komma på en blogg till samtliga kategorier. Jag har några på gång redan, men hjälp mig gärna på vägen. Jag återkommer inom kort!

Som ni kanske vet så försökte jag mig på att ha en ett "veckans bloggtips" en gång i veckan. Den idén sket sig rejält. Mina planer på att upprätthålla något veckovis tycks alltid gå illa. Jag orkar inte i längden. Men nu tänkte jag "göra en Blondinbella" och köra med en serie (om jag pallar) över de bloggar jag läser i stort sett dagligen. Det kanske inte är favoritblogg jämt, men jag läser de ändå för jämnan.

Först ut kör jag med de som är sega som fan och alltid ursäktar sitt sopiga bloggande, men som jag ändå, av någon idiotisk anledning, alltid går in på en gång om dagen. Ursäkterna om deras seghet varierar från dag till dag. Man är glad, man är för ledsen, man är för trött, man är för pigg, det är för soligt, det är för regnigt, det är för mycket jobb, det är för mycket ledighet för att blogga och så jävla mycket vidare. 

Till er här nedan; säg till när ni uppdaterat, för jag ger fan upp! Era ursäkter är faktiskt fler än inläggen, nerds! 

Inget illa menat dock (bäst att tillägga det, vill undvika att bli stämd), segon. 

För ett par dagar sedan så tipsade jag om Natalies blogg, min själsfrände när det kommer till bra kvalitéts-TV. Senast igår fick vi reda på att vi båda också gillar "Kvarteret Skatan", vilket bara det förde oss sju meter nämre varandra. I alla fall, sist jag skrev om Natalie så nämnde jag hennes bloggdesignprojekt hon pillat med under våren och försommaren, Colors & Lovers. Nu råkade lite saker komma emellan och nu finns istället Adore Your Blog att skåda. En förbättrad och uppdaterad version av C&L.

Här har ni en grym estetisk bloggdesignsida! Så besök Natalie, besök AYB, lägg till de båda bloggarna på Bloglovin' och kommentera utav bara fan!

Det känns bra att kunna hjälp sin medmänniskor. Nu ska jag kolla vidare på Kåt-Gun.

Uppdatering: Nu bär det iväg mot stan' och en tisdagspubande med polarna. Imorgon jobbar jag tolv till tre, så vi hörs väl innan det om jag pallar, höhö.

Kroppsbehåringen ni fick beskåda i förra inlägget var från en underarm. För visst är underarmen den del av armen som är närmst handen? Att det ska vara så jävla svårt att komma ihåg den mänskliga anatomin. Som en utmaningen till er: försök fota din egen underarm. Det är nämligen svårt som fan, kolla bara min bowlingkägla till arm. Tilläggas bör också att jag faktiskt inte har så där mycket blont fjun på armarna. Jag vet inte varför det ser ut att vara så jävla mycket. Måste ha vaknat upp med näringsvärdena på rätt sida.

Rätt svar hade Natalie och jag tänkte passa på att köra ett bloggtips när jag ändå är i gång. Inte helt oväntat så har jag halkat efter med att tipsa om andra bloggar en gång i veckan. Jag gör det lite då och då istället från och med nu. Tipsen blir säkert jävligt mycket bättre då också.

Lite kortfattat: Natalie Carrasco är en av mina absoluta favoritbloggar och kvinnan är bloggkonst personifierad. Hon tar dessutom de finaste fotona jag någonsin skådat. Men det bästa av allt är att vi båda dyrkar ett av världens roligaste program, "Mia och Klara". I min menykolumn hittar ni henne som "mammi häii" efter Gulletussans grymma uttal. Alldeles nyligen så startade Natalie upp sin egen bloggdesignsida, Colors & Lovers. En designguide som ligger mer åt det konstnärliga än det "bloggnormala" (det vill säga inte rosa, tack och lov).

Jag vet inte om jag kan säga så mycket mer. Besök henne, få hennes designblogg i rullning, lägg till henne på Bloglovin' och allt det där. Hon om någon förtjänar det verkligen!

Det här är min egna hyllning till de bra bloggarna ute i cyberspace och en hyllning som inte bygger på någon typ av röstning från ert håll. För vi kan ju alla erkänna att en sådan "omröstning" bara är till för att få kommentarer, något som verkar vara högsta prio hos många. Veckans bloggtips är:


Alla som delar ungefärlig bloggkrets som mig vet vem Roxy är vid det här laget, det är ju Ninas syster! Japp, så är det. Jag och den här kvinnan har ganska mycket gemensamt, jag har länge varit "Olles tvillingsbror". Eller jag menar "öööööj! Olles brooorsaa", som det ofta låter om fulla människor. För det är ofta då som jag passar att vara "Olles brooorsaa", när folk är på fyllan. Jag slår ett slag för rättvisan och uppmärksammar Roxy som sin egen coola person. För att hon är jävligt cool. Grymt jävla cool.

Från och med nu så kallar vi de "systrarna Ljungkvist", aight? De måste vara ett slut på favorisering och den pissga släktassociering.

Hur kom jag i kontakt med Roxy då? Jo, via ett inlägg på startsidan där det stod något om äggstolar. Stolar som alltså har äggform. Ingen "omelettfotöl" eller så. Jag kommenterade inlägget, Roxy kommenterade tillbaka, jag kommenterade igen, hon igen och plötsligt förde jag en stalkerdagbok från hustaket mitt emot Roxys lya.

Egentligen gjorde jag inte det, men vi låtsades.

Vad kan man säga mer? Kvinnan är ett levande coolt klotterplank, kåt på kasettbandsformade saker och har en rätt så pervers förkärlek till den fiktiva Nintendo-figuren Link. Nog sagt! Besök henne!

Det här är min egna hyllning till de bra bloggarna ute i cyberspace och en hyllning som inte bygger på någon typ av röstning från ert håll. För vi kan ju alla erkänna att en sådan "omröstning" bara är till för att få kommentarer, något som verkar vara högsta prio hos många.

SPECIAL EDITION-TEMA: bäst fjäsk!

Ingen var speciellt bra på att fjäska. Med mina mått mäta i alla fall. Tur är väl kanske det, för fjäsk är väl i allra högsta grad en dålig egenskap. Men en som smöra riktigt bra var Pjoltas. Underhållande kommentar som fan, men du var nyss veckans bloggtips så... du får nöja dig att bli nämnd. Istället går priset till näst bästa fjäskare:

Fjäsket löd: "skickar en självmordsbombare att fjäska åt mig". Haha.

Nu; bada med "Flickan som lekte med elden" och sen kommentarer. Vad gör ni, ey?

Det här är min egna hyllning till de bra bloggarna ute i cyberspace och en hyllning som inte bygger på någon typ av röstning från ert håll. För vi kan ju alla erkänna att en sådan "omröstning" bara är till för att få kommentarer, något som verkar vara högsta prio hos många. Veckans bloggtips är:


Kvinna som gav överexponeringen ett ansikte, Anna, blev alltså "veckans bloggtips". Alla vet vem den här bruden är vid det här laget, då jag bjuder på en länk till en hennes blogg ungefär en gång om dagen. En höftad snittsiffra förövrigt. Någon kanske kallar mig fantasilös, men vad fan... det är min blogg och jag gillar Anna. Hon är cool och är en av de få som jag klarar av att hålla en MSN-konversation med. Bara det säger en hel del.

Mitt mål med Anna; att via henne bryta ned mr. Addspirit. En man som jag, utan någon egentlig anledning, räds och ser som ett hot mot både mänskligheten och stans alla katter.

Men låt oss inte bli för muntra här, Anna har självklart dålig sidor.
- Hon gillar Kent.
- Hon gillar Kråkan Skrällström.
och... och... och ja, det var det enda. Men visst är det bra jävla illa, hehe?

Besök henne, vettja!

(och just ja, ignorera Lenas kommentar, hehe).

Som modell för veckans "veckans bloggtips"-logotyp står Billboard. Detta utan att jag egentligen vet hur Billboard-logan ser ut.

Det här är min egna hyllning till de bra bloggarna ute i cyberspace och en hyllning som inte bygger på någon typ av röstning från ert håll. För vi kan ju alla erkänna att en sådan "omröstning" bara är till för att få kommentarer, något som verkar vara högsta prio hos många.


Pjoltas, vars riktiga namn hoppas är något annat, är lite av den manliga varianten till Egoina. Och äldre. Fast bara lite. Ungefär elva år. Den här killen blir uppraggad av chipsdudes på tunnelbanan, klär sig som Huckleberry Finn och och ser lite trampande i älgskit som en del av livet på landet. Jag brukar alltid avsluta varje bloggtips med att säga "mer behöver jag inte säga". Så är det fan i mig nu också känner jag, jag behöver inte säga mer. Killen har ett grymt sätt att skriva på och jag garvar varenda jävla gång jag är där och slirar. Besök, ey!
 

Det här är min egna hyllning till de bra bloggarna ute i cyberspace och en hyllning som inte bygger på någon typ av röstning från ert håll. För vi kan ju alla erkänna att en sådan "omröstning" bara är till för att få kommentarer, något som verkar vara högsta prio hos många (är jag rätt man att tala om den saken egentligen? Nej).

 
Kalle, Elviskalmar, Kalle-Balle.... nä, jag bara skoja. Men kärt barn har väl många namn. Eller i det här fallet, en grym 27-åring har många smeknamn. Kalle Nilsson (som förresten är min efternamnsnamne tillsammans med Emma) skriver så poetiskt snyggt att jag ibland känner mig som en riktig lyriknörd som faktiskt gillar det. Inget fel med poesi, men det är sällan jag förstår mig på det. Men så är inte fallet här. Välskrivna inlägg varvas med bilder på kläder, mode och hem. Bara jävligt cool blogg, ey! Besök den!

Det är dags för "Veckans blogg"-tips. Det känns som de här inläggen haglat över den här bloggen den senaste veckan. Men yo, det ska bli bot och bättring! Det här är i alla fall  min egna hyllning till de bra bloggarna ute i cyberspace och som inte bygger på någon typ av röstning från ert håll. För vi kan ju alla erkänna att en sådan "omröstning" bara är till för att få kommentarer, något som verkar vara högsta prio hos många (säger han som horar).
 

Carro (som fick sitt extra smeknamn "Barro" av mig i julas, som en hyllning till julgranen) är en cool brud. Väldigt estisk i sin bilder och ordval, samtidigt som humorn finns där i inläggen hennes från stund till stund. Tillsammans har jag och Barro startat projektet "konstiga plural" som legat lite på is här, men som ska kickas igång snarast. Helst imorgon. Mer än så här kan jag inte säga. Mer behöver jag inte säga. En grym brud med kick ass-humor! Klicka på länken ovan!

Jag håller på och pluggar som fan just nu och ska läsa två kapitel till innan dagen är slut. Det betyder fyrtio feta sidor och cirka fyra timmars plugga. Jag åter kommer om ett kapitel igen. Så länge kan du hora med mig, så skulle det vara schysst. Klicka på knappen nedan!

Ut som nummer två som veckans blogg blir Emma Nilsson som bor högt, högt upp i Sverige. Ända uppe i Umeå. Här har vi en brud som kan driva med sig själv, med andra och få de fulaste saker att bli coola. Ta inte illa upp, Emma, men bara du kan få en filt med ärmar att verka asball. Det är lite så jag menar. Min filt är på väg, ska ha den på krogen på fredag. Mer kan jag nästan inte säga om Emma, hon är bara svincool och full av gryn humor. Det räcker så. Besök henne redan nu!

Skoldagen har varit lång och tråkig. Vad som är skönt med denna kurs är att essän bara är på fyra sidor och tentainläsningen är på ynka fyrahundra sidor. Visserligen på engelska, men vad fan... sexhundra sidor färre än till förra tentan.

Har alla haft en bra dag?

Det är dags för den första ut av förhoppningsvis många "veckans blogg"-tips. Det är min egna lilla hyllning till de bra bloggarna ute i cyberspace och som inte bygger på någon typ av röstning från ert håll. För vi kan ju alla erkänna att en sådan "omröstning" bara är till för att få kommentarer, något som verkar vara högsta prio hos många.

Idag är det första april. Det är inte bara skämtarnas heliga dag, utan det är också idag som Operation blogghora del II tar slut. Jag skulle ju inom två veckor få någon stor blogg att länka mig. Eftersom jag gick in halvhjärtat i uppdraget så lyckades jag självklart inte. Att skicka med mejl om tiggerier var svårare än jag trodde och jag fick inget mer ivägskickat än det till Egoina. Nu var det ju så att jag faktiskt fick ett svar på Egoina. Ett svar som jag tolkade positivt, men sen så kom hennes tjugoårsfest och allt i vägen. Så kan inte direkt klandra kvinnan för att hon glömde mig. Tillmöttesgående var hon i alla fall.

Poängen här är ju att jag bad er att gissa hurvida uppdraget skulle lyckas eller inte. Vad jag ser nu i efterhand så var det bara Peter som gissade på ett misslyckande. Helt ärligt så trodde jag det låg på 50-50 i gissningar, men inte då. Så istället för att skriva en novell, som var det utlovade priset, så blir priset istället något coolare i form av "Veckans blogg".

Hur kan man lättast beskriva Peter då? Hans blogg är störtskön, snabb, smart och utan tvekan en av de roligaste jag följer. Klart värt ett besök! 

Glöm inte svara på frågorna i föregående inlägg om du får en eller ett par minuter över. Snart kommer en sammanställning av svaren!

Bloggtipset för denna gång är Pernillas, "saywhatsername". Väl värt ett besök! Klicka bara på bilden.

Pernilla tycker, liksom jag, att det är roligast att blogga om divers vardagliga ting. Hon laid back som få. Tillsammans med sina två vänner bor hon i kollektivtet "PEZ". Ett glatt litet gäng som verkar ha det kul på sina Idol- och "Bonde söker fru"-kvällar.

Mer information är överflödig, klicka in och läs. Jag diggar den här bloggen som fan! Snygg header har hon också.

Det här tycker jag om!
På listan av blogg.se's mest besökta bloggar så hittar vi på nionde plats "Johans blogg" och på fjärde plats "Designa din blogg". Ingen nyhet där, egentligen. De har legat där förr många och långa gånger förr. Men idag slog det mig att jag gillar båda dessa bloggar. Bara för att de bryter mönstret som annars denna lista genomsyras av. Johans blogg handlar genomgående om sportresultat och Lari lär ut om allt han kan inom bloggdesign och tar även med en hel del privata inlägg om sig själv. 

Kul att dessa bloggar klarar att klättra högt upp på listan utan att skriva om "dagens outfits", "vem bar det bäst?" och "vill ha-collage". Inte för att det är något fel med det, alla får göra vad man vill i sina bloggar. Men jag gillar bloggar som inte är den näste helt lik, det måste jag erkänna. Annars så är jag faktiskt inte så jävla kräsen.

Oh, ja... äntligen öppnas lite nya dörrar här i bloggen. Blopptipsen ska hagla och här kommer nummer ett:

Same same but different - Maria Widarsson egna blogg om bebisar, karriär och jobb. Detta, mina damer och herrar, är en rejäl hitblogg i den rätta kretsen. Jag har förr jämfört Widarsson med Martina Haag och det tänker jag fortsätta med. Lyssna bara till hennes egna beskrivning av sig själv, det är en riktig Haag-redogörelse banne mig; 


Och det är det man får läsa om; vänner, jobb och framför allt bebisjakten. En jakt än så länge, om man ska tro Widersson själv, är ganska mycket på egen hand. Småhintar kommer då och då från pojkvännen, i fredags fick vi lära följande:

Ett uttalande som starkt dementerades efteråt av pojkvännen, som vi fått lära känna vid namn som "Sambobambo" och/eller "Johan", och Widarsson fick lov att publicera följande redan två dagar efteråt:

"Min älskade sambo tycker att jag var way to luddig i min senaste blogg och han tror att alla som läser kommer tro att jag numera gräddar en liten bulle i ugnen. HAHAHA, fat chance. För att stilla hans oro vill jag härmed undanröja alla eventuella missförstånd. Här sker inga framsteg och jag är inte mer gravid nu än vad jag var för fem år sedan".


Så med eller utan bulle i ugnen så är detta något av det roligaste som finns att läsa på internet i sin genre. Vad som skulle kunna förbättras är dock uppdateringarna. Abstinensen hinner bli på tok för jävla hög mellan inläggen. Så nu när jag tryckt på Widarssons bloggångest så kan vi inte annat än att vänta oss flera inlägg från kvinnan. Besök henne, helst idag. Och kom ihåg vem som tipsade er!

Följ min blogg med bloggkoll

Jo, ni missar väl inte att bevaka mig på bloggkoll.com? En hemsida som är det riktigt "stora och nya" inom bloggsfären. Mycket smart funktion faktiskt. Så klicka på orden ovan eller på här till höger sida i menykolumnen. Själv är jag i fullfärd att lägga till bevakningar, ändra informationen och annat gött skoj. Bevaka eller var fyrkantig!

Här om dagen läste jag (äntligen) ut Deborah Spungens självbiografi "Inte som andra döttrar". En självbiografi som framför allt handlade om hennes dotter, Nancy. En psykiskt störd tjej som föddes med naveln runt halsen och dog en för tidig död med en jaktkniv i magen. Nancy Spungen och Sid Vicious har med sina förtidiga möten med döden och sin bråkiga relation gått till historien som det absoluta kultparet.

Varför Deborah valde att skriva denna biografi och få den publicerad i början av åttitalet har sina rötter i skvallerpressen. Både amerikansk och engelsk media beskrev Nancys problem på sin uppväxt och uppfostran. Som både var fylld med knark, fattigdom och mycket bråk. Detta, som sagt, enligt media. Egentligen var hennes uppväxt mer än normal, med två syskon och två älskvärda föräldrar. Problemet låg hos Nancy själv, vilket föräldrarna tidigt förstod. Läkarna skyllde alla problemen på Deborah och Frank, Nancys far. Att de inte gav sin dotter någon uppmärksamhet, att de gav hennes för mycket uppmärksamhet, för lite medicin, för stora doser medicin... vad de än gjorde så var det fel. Först efter deras dotters död fick de veta att hon troligtvis led av schizofreni.

Denna sjukdom visade sig utåt genom aggression, växlingar i humöret och även, märkligt nog, överintelligens. Redan som femtonåring började Nancy sitt första år på universitetet. Det liksom mycket annat gick i stöpet. Då hade hon redan sedan något år tagit droger regelbundet. Detta drogproblem skulle komma att bli värre. I och med att fler och fler saker gick i stöpet för Nancy så ökade inte bara drogerna, utan även humörsvängningarna. Hennes föräldrar hade inget val än att till slut "kasta ut henne" ur huset. Till detta använde de omvänd psykologi, fick Nancy att flytta till stan', bidrog med pengar och fick därmed fred i hemmet. För ett tag. Nancy hittade inget jobb, tog mera droger, började strippa för att få pengar och sedan sälja sex. Ganska typiskt för vilken tjej som helst med svår uppväxt.

Men nu var det ju inte som sagt det svåra i uppväxten, utan den svåra Nancy som fick sig själv att börja med sina båda kvällsjobb. Hon ville leva upp till den moderna livsstilen som bara rockare levt. Efter att ha lyssnat på musik hela sitt liv, så gjorde hon en dag upp med sig själv och bli en groupie. Hon gjorde slag i saken och lyckades galant. Sen om detta är något man kan "lyckas" något vidare med, får ni själva avgöra. Hon möttes upp med många framtida rockikoner så som Debbie Harry från Blondie och alla från New York Dolls. När de beslutade att flytta till London så följde Nancy efter. Där träffade hon Sex Pistols frontman, Johnny Rotten, som presenterade henne för gruppens basist, Sid Vicious. Killen som skulle komma och bli den största kärleken i Nancys liv och hennes, vad man tror, död.

Sex Pistols-eran svalnade rätt fort, intresset sjönk och rätt som det var, mitt i USA-turnén, så la bandet av. Helt utan talang så stod Sid själv med Nancy vid sin sin. Nancy blev sin pojkväns manager. Ingen nappade på Sid som soloartist. Han kunde ju faktiskt inte varken sjunga eller spela något instrument. Detta gick an när punken var som störst, men inte längre. Drogerna blev tyngre och mer. En dag ringde inte Nancy hem till sin mor i vanlig ordning. Detta av den anledning att hon låg dränkt i sitt eget blod på rum 100 på Chelsea Hotel, New York, endast tugo år gammal.

Aldrig hade Sid och Nancy varit så stora som nu, efter Nancys död. Till en början erkände Sid mordet, men nekade sedan och släpptes mot borgen. Månader efteråt så dog han av en överdos.

Det mest vidriga i denna, redan jättehemska, historia är att läsa om hur media skötte saken mot en familj som inte ville annat än att sörja sin dotter och syster. De gjorde intrång i hemmet, kallade Nancy öknamn utanför ytterdörren, ringde dygnet runt, förföljde deras bilar och kastade in löpsedlar som beskrev vilken häxa Nancy varit. Ändå är detta inte emot hur det är idag. Det är inte så att man nästan önskar alla kändisreportrar en tragisk och smärtsam död.

Efter detta följde det svåra återhämtningsarbete som det krävs av en familj som förlorar en medlem. Bli kvitt självmordstankar, rätta till sin en man mindre familj och allt som hör till. Detta klarade Deborah och Frank framför allt genom att starta en samtalsgrupp för föräldrar till mördade barn. Låta andra tala av sig och att själv få tala ut med liksinnade var rätt medicin.

Summan av kardemumman, den här boken var grymt bra och Deborah Spungen är en fantastiskt stark kvinna. Hennes berättelse är svår från den första stund Nancy föds och långt efter hennes död. Man får myten om Sid och Nancy lite bättre förklarad för sig. Mycket, mycket läsvärd vill jag lova.