Yo team!
Det har blivit en del TV-tittande. I verkliga världen (ska jag kanske säga IRL?) och här på datorn. Sorgligt, jag vet. Tryck inte upp det i ansiktet på mig.

Sanningens ögonblick - vilket skitprogram. Idén är egentligen jävligt underbar. Men personerna som är med. Och Pontus Gårdinger. Har femman inte råd med annat än white trash-svenskar och samma tråkiga programledare. Sen så ska de kallpratas mellan frågorna. Plus att det är säkert tjugo sekunders väntetid mellan svaret från den tävlande och det riktiga svaret från lögndetektorn. Hade man skippat allt mellansnack så hade fyra-fem personer klarats av på ett program. Det är väl inte vad de letar efter förstås. Man vill väl ha tårar, bråk och skiljsmässor skulle jag tro. Ju värre och göttiare, desto bättre. Länge leve medmänskligheten!

Britain's Got Talent - BGT, som snyggt översatt blir "Storbritannien har talang", har sjukt många klipp på YouTube. Det är där jag suttit och glott i timmar. Det är lite farligt med YouTube, plötsligt så har klockan förflyttat sig tre timmar fram på bara en tid som känns som tjugo minuter eller så. BGT är i alla fall en rolig tävling. Det är många gånger jag får rysningar över att någon är så duktig på vad de visar upp. Det spelar ingen roll om det är en ståuppkomiker, en sångerska eller hunduppfödare - jag blir alltid lika glad. Jag kollar ofta på sådant där det går bra för folk. Vinnarna av miljon på "Vem vill bli miljonär" har jag sett många gånger om, bara för att jag glädjs så med dem. Jag tycker det är bra att man kan vinna pengar på något man kan något om. Det är det som gör att jag sover gott om nätterna. Det och lite sömnpiller. Jag har de under kudden så att jag minns de varje kväll. Höh. Skämt å sido.

Så det var min TV-afton. Dags att törna in. Glöm inte spana in föregående bloggar bara. Hej.