McPelle - historien om en svunnen era.

Memorabilia
 
Idag tänkte jag berätta om mitt gamla jobb. Det hör ju inte till vanligheten att jag tar upp det ämnet här på bloggen. Mest på grund av skräckhistorier från USA där folk blivit avrättade efter att ha andats om sin arbetsplats på nätet. Men jag känner att preskriptionstiden löpt ut, så nu kör vi vad fan.
 
För tretton månader sedan så började jag min nya tjänst och för exakt ett år sedan idag så jobbade jag mitt sista pass på McDonald's (körde alltså dubbelt under en månads tid). Korrekt - en var alltså snabbmatsknegare. I jävla nio år! Under en tredjedel av livet så flippade jag burgare och härjade på folk.
 
Min största behållning i att jag lät mig vara kvar så länge var att jag alltid pluggade något parallellt med jobbet och därför kunde se det som något jag gjorde "vid sidan av plugget". Det är ju inte helt accepterat av samhället att jobba heltid på "Donken". Och som jag skämdes över min anställning. Speciellt under de tre sista åren. Var livrädd att någon skulle döma mig för val av arbetsplats. Då och då dök det till och med upp kommentarer härinne som frågade om "det var mig man sett på McDonald's". Blånekade varje gång och ljög ihop någon liten vals som "vä, det var inte jag, men jag har fått höra det förr, haha!" eller hur det nu kunde låta. Brukade till och med, under mer hektiska dagar, ta bort namnskylten framme vid kassan för att bli något mer anonym.
 
Nu idag fattar jag att det är en rätt dum grej att ha skämts för. Och så här i efterhand så ser man vilka egenskaper en fick med sig efter nio år. Jag är stresstålig som få andra och kan charma häcken av folk med mitt enastående servicenylle. 
 
Men med det sagt; aldrig, aldrig, aldrig att jag igen tar en anställning inom service- eller restaurangyrket. Aldrig! Finns inte en chans i anuset. Att jobba på McDonald's innebar (åtminstone för min del) att jag jobbade på bekostnad av så mycket annat. Ta bara jobbtiderna som fick en att gå miste om vartannat kul skit som hände på ens vänners lediga tid. Eller bara det faktum att ena fick varva supersena nätter och tidiga morgnar med bara en ledig dags mellanrum.
 
DÅLIGA SAKER MED DONKEN-JOBB
- Jobbtiderna/konstant trött.
- Allt oprovocerat hat från gäster som, redan när de klivit innanför dörren, bestämt sig för att unleash allt jävla hat de byggt upp inom sig de senaste dagarna på någon stackars sextonåring.
- Lönen. Kunde jobba 180-190 timmar på en månad (OBS! med frivilliga extrapass) och ändå få ut en riktigt dretlön på kanske fjorton papp.
- Svårigheten/omöjligheten att få semester på sommaren. Till skillnad från andra jobb, som lugnar ned sig på sommarmånaderna, så har McDonald's sin säljtopp på sommaren. Och säljtopp = behov av personal = svårt att få semester. Man fick ledigt, men inte utan en del velande och sura miner.
- Där jag var anställd hade vi ingen friskvårdspeng. Nog sagt.
- Ledig helg kunde innebära (mer ofta än inte) att en blev väckt på morgonen och fick frågan om man kunde hoppa in för att någon blivit sjuk. Igen. Och jag hade alltid svårt att säga nej, så där rök min ledig helg. Plus att en var väldigt pengakåt, i och med dålig lön (se ovan).
- Stressen. Det kunde vara så oerhört jävla jobbigt att arbeta vissa dagar. Speciellt om man själv kanske inte var fysiskt och psykiskt på topp.
- Löneprocenten. Sålde man dåligt så skulle man fråga om någon ville gå hem, så att förtjänsten inte gick åt helvetet. Konstant press. Plus att jag aldrig riktigt fattade den skiten riktigt.
 
BRA SAKER MED DONKEN-JOBB
- Kollegorna. Man kunde faktiskt, oavsett hur illa jag formulerat mig ovan, ha jävligt kul på jobbet med allt löst, random folk. Dessutom har jag haft turen att träffa peers för livet, då fyra av mina närmsta vänner alla är utsprugna från vår gemensamma karriär som burgmasters.
- Som jag sa ovan så lär man sig vad som är god service och man blir jävligt stresstålig. Egenskaper som jag utan tvekan kommer att ha nytta av hela livet.
- Styra och ställa. Jag var skiftledare under perioder. Och med vad allt det innebär så var det fan det bästa att man som relativt ung fick chansen att leda folk och bli utbildad i ledarskap.
 
Det bästa med min tid på Donken (det platsade inte riktigt på listan ovan) är dock att det gjort mig något så djävulskt tacksam för mitt jobb idag. Jag är tacksam för mitt kontorsjobb. Jag är tacksam för mina (jämnåriga!) kollegor. Jag är tacksam för att jag får friskvårdspeng. Jag är tacksam för att kunna flexa mina arbetspass hur jag vill. Jag är tacksam för påkostade firmafester. Jag är tacksam för min nya chef. Jag är tacksam för att jag får möjligheten att löneförhandla. Jag är tacksam för få vara ledig varje helg. Jag är tacksam för skitbra ob (ej tampong) om jag vill jobba någon helg. Jag är tacksam för få vara ledig på röda dagar. Jag är tacksam för att min rast inte klockas på minuten och så vidare och så vidare och så vidare.
 
Mvh
Mamman i Sjunde Himlen

Men ärligt nu. Det var nio år av karaktärsbyggande slit, men jag vill aldrig göra om det. Beundrar på något vis folk som känner att de vill vara kvar.
 
Frågor?
donken - ett år idag - mcdonald's - svettig skjorta utan ärmar var en vanlig företeelse
Emma

Amen på det!

Svar: :)
Pellespersonliga.se - Pelle Nilsson

Anonym

Beundrar alla som står ut med dylika jobb. Jag får tinnitus av blotta tanken.

Markattan

Svar: Man fick tinnitus av alla jäkla ljud också!
Pellespersonliga.se - Pelle Nilsson

Anonym

👍

Anonym

👍

Anonym

👍

Anonym

👍

Ellie

Jag pallade bara ett halvår på Donken, började precis efter studenten och sa upp mig i december för att plugga istället. Best choice ever haha! Men precis som du sa, man får mycket bra erfarenheter som man har nytta av när man söker andra jobb.

Svar: Bra val, bra val!
Pellespersonliga.se - Pelle Nilsson

Ida L

9 år? Hatten av!

Svar: Jag vet inte det. Känns nu som om det var... 6-7 år för länge.
Pellespersonliga.se - Pelle Nilsson

Linn

ÄNTLIGEN! Som jag har väntat på det här inlägget, jag har själv jobbat på Donken (tre år stod jag ut, varav två som skiftis, sen slutade jag. I januari var det ett år sedan sista passet.) och har därför känt igen mig otroligt mycket i dina texter om jobbet. Jag har tänkt att det kan för sjutton inte vara något annat jobb?! Och jag känner igen mig i ALLT i inlägget ovan, herregud. Jag jobbade heltid i tre år, även om det inte var på papper... Jag fick nog när jag fick ångest av att se skyltmasten och alltid gick på tå när (världens sämsta) chef var där.
Nu pluggar jag till lärare och att jobba extra som lärarvikarie är ca 100 gånger enklare/lättare/mindre stressigt/valfritt än McD. Nä, you go Glen Coco!

Svar: Haha, vad kul! Det är fan många som, någon gång i livet, har betat av jobb på snabbmatshak. Färre som talar om det. Och jag fattar inte hur jag pallade nio år. Det är det svåraste att förstå så här i efterhand, nu när man har ett jobb som inte lämnar en psykiskt och fysiskt förstörd. Jag minns att jag hatade stängningshelgerna mest, vilket innebar att man jobbade 15:45-01:30 torsdag-söndag (senare fre-sön). VID-RIGT! Ingen bra ob fick man heller, vilket är så jävla sjukt när man slitar ihjäl sig på helgtid. Kan fortfarande inte käka Donken utan att få ett uns av ångest. Var riktigt färdig med stället. OCH GÖTT att du pluggar till lärare. Det verkar vara skitkul, syrran är lärare och hon förändrar kidz liv varje dag (på riktigt, hon får fina brev och allt möjligt). Betydande och värdefullt jobb - bra där! CIAO!
Pellespersonliga.se - Pelle Nilsson

Ida | the sky under the sea

Vet inte varför men jag föreställde mig alltid att du jobbade på en mack... typ Statoil.

Svar: Jobba på mack verkar om än ännu värre. Strongt folk som klarar alla de miljarder arbetsuppgifterna!
Pellespersonliga.se - Pelle Nilsson

Leo

Jag förstod av någon anledning hela tiden att det var McD du jobbade på, kanske pga arbetstiderna eller berättelser om kunder eller jag vet inte. MEN jag uppfattad aldrig att du skämdes över det utan tyckte bara att det var proffsigt av dig att aldrig berätta för mycket om jobbet. Något som jag aldrig lyckas med av någon anledning.

Svar: Haha! Jo, men det ligger egentligen någon del av proffsighet bakom det också. Man ska respektera sin arbetsplats oavsett vad man jobbar med. Och som sagt, dumt och skämmas för ens jobb. Man ska väl vara glad så länge man är arbetsför. :)
Pellespersonliga.se - Pelle Nilsson