Så det här med "throwback thursday" har ju blivit ett fenomen på sociala medier. Något som i korta drag betyder, för er som levt under sten eller haft tentaplugg det senaste året, att man gräver fram gulnade (eller i detta fall lågupplösta) fotografier på sig själv och publicerar de för omvärlden att se. KUL I KVADRAT!
Nu kör vi.
Vann en resa till Österrike, närmare bestämt till Bad Gastein. Åkte inte skidor, men hade håret på min sida.
På 25-årsfest, grimaserades igen. Omringad av kvinnor. Effekten av att ha ett perfekt svall.
Drog till Paris med buss. Året var 2006. Efter en hård natt på autobahn så tvingades vi direkt, utan möjlighet att få checka in på rummet eller en snabb dusch, dra till Disneyland. Det var skitkul, men man trött och flottig i håret. Så jävla flottig i håret. Snygg pose vid Toy Story-pizzagubben fick man ju i alla fall till, alltid något.
Emo up front, helmet in the back. Notre Dame har inte haft samma status efter den där vårdagen för sex år sedan, när den här svennepågen kom, såg och gick ut igen.
Jag och
Sara chattade på
Facebook tidigare idag. Hardcore bloggare emellan, ni vet. Då kom vi i att tala om vilka bloggare som vi "hatläsare" (ett samtalsämne som är få förunnat) och varför vi har svårt för dessa personers texter. Jag ska inte säga vilka bloggare som dök upp i konversationen, så elaka ska vi inte vara. Men jag kan säga att vi bland annat landade i att vi stör oss på de som upprepar samma saker hela tiden, de som aldrig viker ifrån sin "repertoar", från sättet att skriva och aldrig häver ur sig något... nytt?
Lite som att läsa deckarböcker - samma story, olika namn.
Sen, en middag senare, så klickar jag in mig på min egen bloggs framsida och slås av följande insikt: "VEM FAN ÄR JAG ATT TALA OM UPPREPNING? HÄR STÅR JU SAMMA SAK HELA TIDEN!".
Upplever ni den här bloggen som så, att den lunkar på slentrianmässigt med samma dynga dag in och dag ut? Nu får ni möjligheten att tala/stilla min oro.
Sen vet jag inte vad jag skulle kunna göra annorlunda egentligen. Kanske behöver jag bli lite allvarligare mellan varven? Fast att hålla på att predika mina ideologier och åsikter likt LD och kompani känns inte som min melodi. För även om jag gillar att ta del om vad folk tycker och tänker, så vill jag personligen ogärna vara den som kör ner mina åsikter i halsen på någon. Åtminstone inte för ofta och inte om "för allvarliga saker".
Har alltid sett den här bloggen som lite av en frizon på nätet. En blogg fri från åsiktshetsande (om ni förstår) och självupptagenhet (nåja), men full av onödiga Pelle-anekdoter och nörderier. Men en vill ju inte vara tradig och långrandig. Behövs det något mer anser ni? Eller var det mig Bruno Mars syftade på när han sjöng "you're amazing just the way you are".
TALA NU! Eller tig för evigt. Era rövhattar. #skoj
På tal om Klimax och
Tre Kronor i
förra inlägget. Jag kom tänka på när vi gjorde ett "arbete" i tredje eller fjärde klass och bestämde oss för att "forska" (klippa och klistra ihop A4-blad i textstorlek 24) om svenska såpoperor.
Eftersom man är ett barn av 90-talet, så gick ju vardagen runt med hjälp av Rederiet, Skilda Världar, Tre Kronor och Nya Tider. För vem behövde egentligen verkligheten? Och hur jävla fucked up är det att lärarna lät oss ta an uppgiften? Eller var det god pedagogik, att vi kids fick göra som vi ville? Kan inte bestämma mig.
Jag vet att vi skrev ett brev till han som spelade den öppet homosexuella frisören i Rederiet. Eller brev och brev. Det var snarare 25 frågor som skickades i ett väl igentejpad kuvert. Exempel på frågor:
- Är du frisör på riktigt?
- Är du bög på riktigt?
- Hur känns det att pussa en kille?
- Blir du sjösjuk på båten?
Och så vidare. Pulitzerpriset var inom räckhåll.
Sen tog vi ju "arbetet med oss hem" också. Jag fick i uppdrag att ragga upp ett telefonnummer till han som spelade tvillingbrorsan i Skilda Världar. Ni vet, han som fick ihop det med sin long lost tvillingsyrra. Oklart var till vad vi skulle ha detta nummer, men jag ringde 118 118 (som nyss lanserats vid den här tiden).
- Hej! Jag söker numret till Bengt Dahlqvist (googlade hans namn, ja) i Stockholm.
- Det finns totalt 28 Bengt Dahlqvist i Stockholm.
- ... AAAAAAAAAH!
[Klick]
Resultatet: intervjun från twinhumper uteblev, men vi fick i alla fall ett idolkort från frisören. Dock utan svaren på våra frågor.
Igår när jag satt vid datorn så ville det inte sluta klia i snoken. "Jävla pollen" svor jag och försökte lindra kliandet med ett par handstrykningar över den nasala regionen. Varpå jag känner att anledningen till mina näsproblem är frippan som vuxit sig långt ned över ansiktet. Sist jag hade en sådan här lång lugg var i gymnasiet och man ville vara "indie".
Så jag gjorde vad var vettig individ gör vid ett sådant här tillfälle, jag förde lugghelvetet åt vardera sida av ansiktet. Något som senare visade sig vara den perfekta mittbenan. Plötsligt hade jag samma frisyr som han, Klimax, i Tre Kronor.
Självfallet dokumenterade jag det hela på Instagram (@personligapelle). 27 likes and counting. Min nästa profilbild på match.com, that's fo' sure.
Här har ni Doggystyle, mina vänners hund som jag sitter hundvakt åt idag. Det sägs att, även om de inte sagt så rakt ut, hundfan är döpt efter deras "preferenser i sovrummet". För att hålla saker och ting barnvänligt här i sfären.
Nä, jag bara skojar. Hunden heter såklart inte Doggystyle. Prova istället att ropa "missionären" så får ni se vem som reagerar.
...
Vad känner jag för folk egentligen?
Så lördagen skedde med bravur. Det var jag och mina fem närmsta undersåtar som slöts upp hemma hos undertecknad. Planen var att se på Eurovision Song Contest och umgås över lite käk och dricka. Vilket vi gjorde. Men jag måste erkänna att jag har något så djävulskt svårt för Melodifestivalen och ESC. Musiken är fan pure shit.
Och kvällen till ära hade jag snickrat ihop små lappar (laminerade och allt, seriöst jävlar) där det stod "bra" och "anus" på vardera sida. Efter att en låt tagit slut, så skulle var och en av oss lägga en dom om huruvida den var just "bra" eller "anus". Och eftersom låtkvalitén är som den är, så fick man sålla ut konkelbären från rännskitan. De som röstade i minoritet fick ta en klunk alkohol och blev det lika röster så fick de bli de som röstade "anus" ta en sup. 'Cause alkohol är anus.
Skitkul!
Jag bjöd på välkomstdrinkar också. Internetfenomenet #jargaritas var först ut och så kom det ett glas med Pimm's efter det. Den förstnämnda fick betyget "skitäcklig, den här tänker jag inte dricka upp". Inte nog med att man rör sig runt ouppfostrat slödder, det är minsann inga finsmakare heller. Men jag gillade i alla fall drinken.
Men så är ju också jag lite bättre än den genomsnittlige undersåten.
Ni då? Vad gjorde ni igår? Jaså? Kul. Okej. Hej då.
Jag var på gala tidigare idag. Mot slutet så berättade konferencier Kristen Bell att det var dags för dagens höjdpunkt. Vi frös alla till is.
"Now, ladies and gentlemen, is the moment here. The moment we all've been waiting for all night. Of course no one of you understand what the hell I'm talking about, 'cause this event is made up in a crazy persons mind. But let me tell you. Here to my right I now have the almight Tree Sculpture, a price we hand out to the person that we think have succeeded the most in a life time.
And the one lucky winner today just passed 500 subscribers on Bloglovin'. We are all in shock. A fugly person like this that attracts +500 people daily? It is just... yeah, it's truly amazing. Welcome to the stage, Pelle Nilsson".
"Oj, hörde jag rätt? Sa Veronica Mars precis mitt namn? SHIT! Det här stort. OCH RÖR PÅ DIG, PELLE. Mot scenen. Kom ihåg tacktalet du övat på i veckor inför denna stund". Tankarna flög i huvudet.
"WOW! O-M-GEEZ, Y'ALL! So okay, I'm not that good in english, så let mig speak på swedish. Host! Wow, hörni! Jag var inte alls beredd att få det här priset. Vilken ära! Och femhundra personer som prenumererar på min blogg alltså? Jag hade iiiiiiiiingen aning. Försöker inte att tänka på siffror så där konkret. Men nu när man får det så här på svart och vitt, så kan jag ju säga att det är fler som följer min blogg än vad det är folk som bor i orten jag växte upp. Och kommunen som sa att det minsann inte fanns något hopp för mig! HAH!
Okej, det är nu jag måste börja tacka folk också. Jag vill tacka min far för att han bar mig i sitt scrotum. Jag vill tacka mor som lät sig befruktas och sedan föda mig i ett härligt kejsarsnitt. Jag vill tacka tvillingen som lärde mig tackla mobbare med humor. Jag vill tacka syrran för att hon gav mig en bra musiksmak. Jag vill tacka storebror för att han höll sig borta. Tack Apple för att ni skapat den första dator som överlevt ett år. Tack blogg.se för all tid i rampljuset. Och självklart vill jag.... så vill jag... oj, förlåt, nu blir jag blödig..."
"...och självklart vill jag tacka alla er läsare som stått ut med mig i vått och torrt. Som stått ut med mig genom katter och fötter. Som hållit er kvar genom mina glada och mina ledsna stunder. Snyft. Snoooork. Buhuuuu!
JAG VORE INGET UTAN ER! INGET! TACK! TACK SÅ MYCKET!"
Enkel matematik: 500
Bloglovin'-stalkers + en drös med annat löst folk = en given
Guldpennan-nominering.
KLICKA HÄR!
Började på riktigt att planera en road trip efter att ha sett den här kartan ovan. "Nä, det är nu jag gör det, det är nu jag öppnar ett fondkonto för min tv-resa genom Amerikatt". Sen kom jag på att fonder suger. Man måste ju skatta på skiten en gång till?! Jag minns för ett par år, när jag skulle få tillbaka svinmycket på skatten. Allt för att sedan få ett brev från
Swedbank ett par veckor efteråt. "Hej, vi glömde ju att du ska skatta för din fondförsäljning, så nu blir ditt liv inte så fullt i klöver som du först räknade med, assface". Det stod så! På riktigt!
Det stod inte så.
Vilket ställe från film och tv-världen skulle ni helst besöka (och nu grottar vi inte ned oss i detaljer som eventuella kulisser och så vidare)? Själv skulle jag [SPOILER! SPOILER! SPOILER! SLUTA LÄSA OM DU SER PÅ SIX FEET UNDER!] vilja besöka platsen där Nate i Six Feet Under blev begravd. Snyft. Eller där bananståndet i Arrested Development en gång stod i all sin prakt. Snyft.
Fuck riktiga minnesmärken vad fan.
Vaknar upp.
Går sömndrucken till dass.
Urinerar.
Tänker att "idag är det ju fan fredag".
Firar upptäckten med ett par schyssta moves tillbaka till sovrummet.
Plockar upp mobilen.
Slänger ett öga på kalendern.
Får se att det bara är torsdag.
Reality ba':
Med risk för att dra alla över en kam, men visst är man jävligt tillgjord på Facebook många gånger? Inte alltid, men många gånger. Till exempel så vet inte hur ofta som jag rensat bland mina "gillade" sidor bara av den anledning att jag är "rädd" för vad andra ska tycka om mig. Vilket är jävligt märkligt med tanke på att jag skriver den här bloggen - som en gång i tiden var internets mest erkända samlingsplats för katt- och fotfetischister.
Men Facebook är the real deal, allt är ju lite, lite seriösare där. Man är vän med moster, man har chefer som försöker frienda en mellan varven och gamla klasskompisar som gärna vill minnas en som det patetiska fanskap man en gång var. Då passar det inte att visa upp en verkliga jag.
Därför har jag, som den vetgirige semi-forskare jag föddes till, tagit reda på hur Facebook skulle se ut om man tog bort alla skämsfilter, bejakade livets alla "likes" och inte lät samhällsnormer hålla en tillbaka.
Värt att notera: koppla ej (mer än nödvändigt) ihop författaren av den här bloggen med de preferenser och åsikter som används i exemplen nedan.
Alltid smickrande i min mening.
Som om vi inte visste.
Allas vår verkliga reaktion på sjuka barn-uppdateringar. Eller barnuppdatering överlag. Mvh forever alone.
Vilka andra intressen finns det egentligen? Just precis.
Nej, Spotify, jag vill fortfarande inte koppla mitt konto till Facebook!
"Asså jag lyssnar ba' på tung underground soul. Troligen inget du aldrig hört talas om".
Slutsats: det hade varit ett roligare internet.
Ledsen för den actionspäckade reklambannern här ovan, hoppas den inte utlöser sjukdomar ni inte visste att ni hade. Nu har jag i alla fall äntligen lärt mig hur man gör
GIF-bilder på egen hand och blev "illa tvungen" att
promota mitt uppdrag om att lyckas nässla mig in på
Veckorevyns galej.
Än så länge verkar det gå bra, har fått åtskilliga kommentarer från folk som hjälpt till med en nominering. I verkliga livet alltså. Jag vet, jävligt otippat. Folk utanför internetsfären har sagt att de bidragit och jag hade ingen aning om att de ens läste den här dyngan.
Undra vem som mer läser?
...
Börje Maxe, är du där? Du hade mig i biologi under högstadiet, minns du? You taught me 'bout the birds and the bees, the importance av kondomer och hur hemoglobinet fungerar. Nu har jag förvisso glömt allt (gummiklädda kroppsdelar, vad är syftet?). Men kul att du eventuellt läser! Tja!
Grannen berättade att hon också bidraget med en nomineringsröst.
Jag: "skrev du någon motivering då?"
Hon: "ja, den som du skrev i inlägget?"
Jag: "som jag skrev?"
Hon: "Ja, att jag 'är en Pelle-dyrkare och skulle göra allt för att få han i säng'".
Säg att hon är den enda som missuppfattat det där. Annars lär de ju undra, stackarna som läser alla bidrag som öser in. Och stackars mig. MEN PROVA RÖSTA IGEN! En gång om dagen från varje internetapparat du äger.
