Sprang på den här låten häromdagen. Snacka om en blast from the past, skiten är redan tio år gammal! Den trillade alltså ner från MTV-himlen och in i mina öron för ett decennium sedan. Jag var femton år och den här låten gick varm på min Sony Walkman (som för övrigt hade svinmycket skakminne). Tillsammans med The Sounds.
Jag vill minnas hur jag insöp sensmoralen i texten och verkligen började älska alla runtomkring mig, oavsett hudfärg ("eller vad låten nu handlar om", jag och engelska back then..). Inte för att jag ogillade någon innan. Men ni hajar, naiv och världsfrånvänd bonde med blont hår och blåa ögon - hur skulle jag kunna veta annat?!
Sen kom uppföljande singlar och The Black Eyed Peas började sakta men säkert äntra sin roll som musikvärldens främsta vulgoband. "Hur kan jag lita på ett band som plötsligt väljer att sjunga om 'lady lumps'?". Alltså var det enda som återstod att göra att börja propagera mot allt och alla som inte var av svensk härkomst och gå med i SD.
Min rasism är alltså ett direkt resultat av The Black Eyed Peas' evolution.
Nä, självklart skojar jag. På riktigt fan. Tunn is härinne nu, hur hamnade jag här? Jag är inte rasist. Vet ni hur många jag unfriendat på Facebook för att de envisas med att gå med i grupper som "om den svenska flaggan skändar dig, så kan jag hjälpa dig att packa". Säkert fem pers. Och den svenska flaggan skändar mig med sin uppenbara fulhet, skicka iväg mig fan! Gärna till något varmt ställe.
Och The Black Eyed Peas är faktiskt okej. I'd buy their greatest hits-platta. Bäst jag slutar skriva nu.
Shit, statistikökningen som kommer med you average Game of Thrones-hatinlägg.Vad händer fan? Känsligt Ämne AB och ni är deras ledning.
Så jag är lite lite bakis idag. Pyttelite. Jag gick med på att hosta en personalfest på päronens "festvåning". Skitkul. Men det var inte det jag ville tala om idag. När jag låg och vred mig i alkoholångor i morse, så kom jag att tänka skolan och vilket ämne som var mitt absoluta favoritämne. Så där som man gör när gifter förpassas genom kroppen alla porer.
Låt oss alltså prata våra favoritämnen i plugget.
Jag är ett mattebarn in märgen. Svenska var också min melodi. En har ju sina stabila mvg i samtliga kurser man läste på gymnasiet. Matte är logiskt, man kan hitta lösningar genom uträkningar. Svensklektioner var bara kul. Och lätta. Mvh ödmjuk.
"Lika barn leka bäst" slog det mig sen och jag kom att tänka på er, min allra flyktigaste av bekantskaper? Hade ni också matte och svenska som favoritämnen? Jag tror det är så. För jag vet inte varför, men av någon anledning så har jag fått för mig att alla som läser här inne är blivande doktorander och/eller bioanalytiker. Och vi vet ju alla att den banan i livet börjar med ett mvg svenska A (svenska 1?) på gymnasiet och lusläsning av pellespersonliga.se.
Men jag har ju haft fel om er förr. Ta bara denna fascination av Game of Thrones. Hähä.
Wöw, provocerande titel på det här blogginlägget! Jag ser redan hatkommentarer gry i horisonten. Fokusera gärna vreden på mitt yttre. Har tyckt att jag varit lite för snygg på sistone, så jag behöver kom ned på jorden igen.
Så jag och grannen har börjat kolla på Game of Thrones. Vi tänkte ha som sommaruppdrag att beta igenom de tre säsonger som finns så här långt. Men fan alltså... jag tycker inte det är så bra. #nåd. Eller, det är okej. Det är som vilken fantasyserie som helst, bara extra blodig och incestig. Vilket, så här långt, är de enda fördelarna.
Nu har vi ju visserligen bara sett de fem första avsnitten (så jag kommer säkert få äta upp mina ord), men ska inte det vara tillräckligt för att en ska vara hooked? Det är en startsträcka på fem timmar, så varför är jag inte såld som alla andra?
Sen faller ju förvisso serien in i den subgenre av fantasy som jag har lite svårt för. Ni vet, sådana där semi-medeltida epos med riken och land (som stavas med 96 procent konsonanter), samt karaktärer med oändligt långa titlar.
"This is Waerreffrrd, son of Waaartdf, the ruler of the western kingdom RTaratrtaraRT".
Jag har för mycket ADD för att bemöda mig att lägga något på minnet. Men vi har våra egna namn på karaktärerna, så vi ska kunna diskutera mellan avsnitten (vilket är ett obligatoriskt under ett serieuppdarag). Ungen som faller ur tornet kallar vi för Calinne (sorry, Calinne). Den blonda preggokvinnans namn stavas lite som Danderyd, så därför föll det naturligt att hon skulle kallas så. Sen har vi ju Dvärgis också, som så här långt är lite av en favoritkaraktär.
De fem första avsnitten av GoT får två starka sushibitar.
Oj, här evaporerade man från internet ett par dagar utan att säga en knyst. Mina djupaste kondoleanser till er, ni närmst sörjande. Så vad har hänt? Stockholm hände och city-Hultan hände. "Bara" 40 minuter bort med buss. Eller ett kanonskott från Stureplan.
Om man skulle sammanfatta festivalen med tre ord: sol, öl och kallt.
Denna längre versionen: det var faktiskt en bra festival. Oavsett vad Markus Larsson väljer att skriva med sina krokiga, norrländska ord. Det allra bästa var, för oss som hade åldern inne, att man valt att ha maten i inhägnader och alkohol på hela området. Man hade alltså vänt på steken mot vad vi annars är vana vid. Jag gillade det som fan, att kunna sippra på en bira i publikhavet. Varför har ingen gjort så förr?!
#innovation
Det enda som sög var hur jävla, jävla skitkallt det blev när solen gick ned. Något som jag klandrar festivalarrangörerna för fullt ut, ja. Från strålande sol och stekande värme till en... ja, nio-tio grader? Det blev skitkallt. Det blev faktiskt så kallt att vi blev tvungna att banga Fatboy Slim. VILKET SÖG! Vi hade sjungit på The Rockafeller Skank hela dagen och jag hade dessutom planer på att visa mina vänner hela Praise You-dansen. Samt också få psykbryt (on the inside) under Right Here Right Now som jag bara förknippar med våldtäktsscenen ur Veronica Mars.
Men så blev det ju inte. FAN TA DIG, SVENSKA SOMMAR!
Annars var ju det ju trots allt kul med Tegan & Sara, Oskar Linnros, Band of Horses och Adrian Lux. Och all öl. Nämnde jag all öl?
Jag har fått för mig att jag behöver köpa nya jeans. Varför? För att det senaste skedde under stentvättseran i högstadiet, då det var party in the front och business in the back som gällde. "Party" var alltså synonymt med nedslipat jeanstyg som föll längs med knäna. Ville man ha en touch av LSD så köpte man brallor med redan utskurna hål.
+ att jag är trött på att ärva tvillingens urfisna exemplar som han tröttnat på.
Så nu sitter jag här och läser fem år gamla, alltså högst inaktuella, jeansguider i jakten på den perfekta byxan, samt fibblar runt på internet efter ett eller kanske två par coola jeans. Det är en jäkla djungel och jag är en apa utan lian.
Sen lyckades jag, som så många gånger förr, dra mig till minnes att ni finns. Era fån. Källan till all världens onödigt vetande (inget illa menat). Vad är det som gäller i jeansväg nuförtiden? Kan man få sig en pösig kalasbyxa med plats för stilettkammen eller får man tvinga ned lemmarna tre i en tajt stuprörsvariant? Lär mig allt ni kan. Annars kommer jag klä mig i en sådan här hela sommaren (inget tomt hot).
Precis när jag hade lagt mig igår så ringde telefonen. Jag tittar på skärmen och får se att det är ett nummer jag inte känner igen. Vilket inte är något jätteovanligt i sig, då jag har för ovana att inte lägga till nummer från bekanta. Min taktik är att låta signalerna dö ut, googla det "missade" numret och ringa upp igen. "Jag stod visst i duschen" eller "jag hämtade tvätten" är två mycket bra och välanvända ursäkter.
Numrets ägare: Anders Karlsson. Boendes ett stenkast bort här på orten.
Vem fan var han då? Hade ingen aning. Känner inte ens någon som heter Anders. Vilket är skrämmande i sig, med tanke på att det är typ Sveriges vanligaste landsortsnamn. Här började min sömndruckna hjärna spåra som fan. Och handen på hjärtat att det jag säger nu är sant. Jag kom fram till följande "logiska" anledningar till varför en Anders Karlsson skulle få för sig att ringa mig tio på kvällen:
1) Jag hade, utan vetskapen om det, råkat köra på eller på något sätt skadat en bil med mitt eget vrålåk. Anders Karlsson hade checkat registreringsnumret och var nu på jakt efter hämnd.
2) "Vem har jag raggat på den senaste tiden? Är det något psykotiskt ex till kvart-i-tre-ligget som ringer och vill dödshota mig?"
3) En stalker som följt bloggen och lyckats listat ut min hemadress och telefonnummer. #ödmjuk. Spanade ut genom fönstret. Ingen där.
4) Någon försökte kassera in en jätteskuld. Det brukar börja med ett telefonsamtal i natten och sluta med två fingrar i ränta. Det har jag sett på film. Sen kom jag på att jag varken är a) en lyxpundare med mersmak av heroin eller b) en underhuggare till traktens mafiosos. Finns här ens några kriminella, här som aldrig sker något?
Went all Veronica Mars på min omgivning och lyckades efter många om och men lista ut att det numret tillhörde en polare som tagit över en annan persons nummer. Så mycket för den ångesten.
Så Viktor, get you shit together och regga numret på dig själv. Annars ryker två jävla fingrar. Capish?
"Pelle svarar" har fått sig ett lyft och segmentet kommer nu att prydas med bilden ovan. Den har ju lite av allt det som krävs. Lite Kiefer, lite fötter, lite kåt blick och lite bresande ben. Tack för bidraget, Calinne! Jag tar gärna emot fler på pelles@pellespersonliga.se.
Idag tänkte jag ägna mig åt kommentarerna som kom i och med "kräksinlägget" jag skrev häromdagen. Så jävla underhållande läsning, jag rekommenderar er att läsa samtliga. Nu tänkte jag belysa ett par av de och ge råd på vad som skulle kunna ha gjorts istället. För att det är roligare att vara efterklok.
nina: [...] lyckades hålla mig hela vägen till hotell dum (som det faktiskt hette), tog mig till hissen och kräks mitt på golvet, framför hissen då. väl inne i hissen slänger magen ur sig en hälsning till och sen sov jag vid toan halva natten. mina rumskamrater fick kissa i duschen. härliga tider.
Allt jag kan tänka på är hur mycket jag önskar att du spytt i duschen också. Vad hade dina rumskamrater gjort då? Jag ser kreativa MacGyver-lösningar med blomvasar och/eller rostiga handfat flimra förbi ögonen.
anonym: [...] så jag springer upp och spyr, ber om ursäkt och spyr igen. första gången jag spyr av alkohol sker alltså detta hos ett one night stand och jag försöker med "förlåt men det här har faktiskt aldrig hänt mig förut...". ringer en taxi och åker hem (för 380 spänn) och så fort taxin stannar springer jag ut och spyr på gatan.
Det här hade ju kunnat bli en "situation 2 girls 1 cup", förstår du vad du gått miste om? Oändlig internetfame. Jag hade bejakat idén, jag.
stina: [...] vi tog en suovaskebab tillsammans innan vi gick till honom. jag hade inte alls druckit mycket den kvällen men mitt i allt när vi höll på.. ja du fattar... så känner jag att det är spya på g. springer till hans toa och spyr av bara den! helt bortdomnad av illamåendet och kräkningarna märkte jag inte förrän jag hade spytt upp allt, att det var en annan kroppsöppning som hade tömt sig samtidigt. oturligt nog så hade någon idiot placerat en vit ruggmatta alldeles under toastolen och när jag var klar var det ju inte vit mer. har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv!
Fan alltså hahahahhahahahahahahahahahaha! Du följde regelboken till punkt och pricka, jag hade själv inte gjort något annorlunda.
Det är bara läsare av den här bloggen som är villiga spilla livsanekdoter om en eller ett par pizzor som lagts. Kudos till er fan! Speciellt till Stina som öppnade upp sig lite extra (pun intended).
Det här att ingen nämnt min frånvaro som varat över dygnen två, vad är grejen med det fan? Jag minns in the golden age av den här bloggen, runt 2008-2009, när jag kunde låta inläggen dröja tre-fyra timmar och folk gick apeshit. "AMEN UPPDATERA DÅ FÖR FAN, JÄVLA ÄCKLO!" kunde det ljuda bland kommentarerna.
Nu inget. Jag antar att jag svikit er.
Flämt åsido, jag har haft jävligt fullt upp i helgen. Jobb och social interaktioner (örf!) om vartannat. Det har varit jobbigt. Något som är kul är ju dock att vi bokade en resa till Barcelona nu för någon dag sedan. Så under vecka 32 kommer vi stappla kring på de spanska gatorna i fem dagars tid. Det blir gött. Har redan börjat öva på att hålla fast mina värdesaker med pungen. Ni vet, för att Barcelona är ficktjuvarnas stad och allt det där.
Har ju förvisso redan varit där en gång och var inte nervös en enda gång. Men en kan ju inte vara nog försiktig. Pungen måste leva upp till mina förväntningar. Alltså övar jag.
Blondinbella skrev om sina favoritserier häromdagen. Jävligt överraskande så ligger Seinfeld på första plats. Jag hade aldrig trott att hon gillade den serien. Låter kanske fördomsfullt av mig, men det krävs fan en typ av person att gilla den serien. Helst ska man också försöka missa de första två säsongerna för fastna. Men hej, tjejen har fan bra smak! Seinfeld, Simma lugnt, Larry (sämsta titel någonsin), Breaking Bad och The Office. Bra skit, bra skit! Tyder på excellent humor.
Och eftersom jag fått höra, från säkra källor, att min blogg är Blondinbellas hemliga last, så tänkte jag nu skriva ett öppet bra till kvinnan.
"Hej kära Blondie aka Baby Bell aka Löfvengriph! Se Arrested Development nu! I dagarna släpptes en fjärde säsong av serien, åtta år efter det lagts ned! Se alla avsnitt och sen kan vi, med dina entreprenörskunskaper i ryggsäcken, öppna vårat egna bananstånd. Det kommer bli succé. Du kommer bli rik(are)!
Sen får du jättegärna länka min blogg också. Okej. Bra. Tack!"
Igår tänkte jag, på vägen hem från jobbet, att "det är synd att det inte är någon som vill åka utomlands mig längre". Antingen är det en fråga om minimal ekonomi, nyförlusta kids, tidsbrist och/eller att jag helt enkelt är en oumbärlig individ att röra sig kring.
Men så av en händelse blev jag tillfrågad att åka på en tripp under vecka 32. Ni vet, veckan då vi egentligen tänkt att åka på Way Out West.
Alltså har jag kollat resor i tio timmar nu. Jag vill till Paris igen, för att den staden är grym. Men egentligen är jag inte alls kräsen. Alltså vänder jag mig till er, källan av oändlig information. Vilken stad eller land ska man dra till? Accepterar alla svar utom svennebananorter där man spelar Basshunter och krogarna heter något i stil med Systembolaget eller Beppes Bodega.
Well hello my fellow servants! How are you this fine afternoon? Well that's splendid!
...
MOTHER FUCKING DOWNTON ABBEY! UT UR MITT VOKABULÄR!
Idag tänkte jag go all personlig på er igen. Som sagt, ibland måste jag leva upp till namnet på den där bloggen. Annars vill ni inte komma tillbaka. "Vadå 'personliga'? Allt som ältas här inne är brittisk förstklassig tv, it ain't no personligt alls".
Dagens ämne: kräka. Spyor. Puke. PUH-JUKE! Visste ni att jag är en sådan där som sällan spyr? Sant. Rädslan för att spy är ständigt närvarande. Faktum är att jag, om jag mår illa, håller inne mina spyor så jävla hårt att det istället kommer ut som en kaskadstorm i de "norra regionerna". För ut ska det. Genom något av kroppens olika hål.
Men även solen har sina fläckar. Därför ska jag lista de fyra senaste gångerna som jag minns att jag spytt:
1) Jag var magsjuk som liten och låg i soffan och gnydde. Från ingenstans kom det en projektilspya och jag spydde ner hela vardagsrumsmattan. I soffan med mig satt storebrors ex, som inte gjorde minsta anspråk att hjälpa mig. Då tänkte jag: "är det så här att kräkas, så ska jag aldrig mer göra det".
2) Spola fram åtta år fram till Peace & Love (vila i frid) cirka år 2006. Vi sitter i öltältet, jag och mina peers. Lite stressade så där, eftersom vi strax skulle häva oss i väg och se mitt favoritband vid den tiden, The Concretes. Men här var vi, i öltet med en nyköpt hamburgetallrik och en öl. Vad gör man? Slänger allt? Lämnar till bättre behövande? Nej, man trycker i sig allt på två röda och kutar iväg. Känner på vägen dit allt allt kommer upp genom strupen. Häver mig så alltså in på närmsta bajamaja och ja, ni förstår vad som hände här. Jag tömmer mig på allt ont, råkar knocka ned toarullen dasshålet, drar upp den i ren panik och ställer tillbaka den i sitt hörn. Kliver sedan ur bajamajan till de första tonerna från The Concretes. Ett lyckligt slut.
4) Bara något halvår eller så efter kräkupplevelse nummer tre, så tog jag det enastående beslutet att röka på egen hand. "PEPP-AHR-KAH-KAH"-halsbloss och så där, ni vet. Märk väl att jag var gammal nog att förstå att det här var fjortisbeteende, men fortsatte ändå. Och till vilket pris? Jag spydde nästan ned en klasskamrat pappas bil och var bakis hela dagen efter. Var så skamsen på mig själv att jag, varje halvtimma, gick ut från huset, runt hörnet och försökte få ut nikotingiftet ur kroppen. Genom att semi-hulka gång på gång (jag visste ju inte hur man gjorde). Efter försök 234 657 så kom det så äntligen lite spya. Men mådde jag bättre efter det? Nej.
Har sedan dess aldrig rökt igen. Svärmorsdrömstatus: halvhög till hög.
Någon annan som har en schysst spyanekdot att dela med sig? Skriv här nedan! Och var för all del anonym. Ju fler desto kladdigare.
I julas så köpte de två första säsongerna av Downton Abbey. För "det har man ju hört så mycket gott om". Jag brukar funka så. Om jag får höra från tillräckligt många håll att en film eller tv-serie är skitbra, så brukar jag införskaffa mig ett exemplar av vad-det-nu-kan-handla-om. Och det blir med blandade resultat, detta populärkulturella riskspel. Till exempel så fick andras "surr" mig att börja se på Dexter och släpa röven till biografen för att se Inception. #dubbelwin. Och ibland råkar man helt enkelt köpa Bones på Åhléns dvd-rea.
Och nu hatar jag Bones.
Tillbaka till Downton Abbey, jag började kolla på det i förrgår. FAN VAD BRA SKIT! Och jag fattar inte ens varför jag gillar det? Någon som sett och som gillar det, som kan svarar på varför är det så bra? Kan ej sätta fingret på varför det kittlar lustmuskeln. Kanske dialekten spelar in, jag vet inte? It's veeeery british indeed, yes. Går runt och svarar folk som jag vore en husa i mitt eget mentala mansion (här siktar man högt på fantasikarriären).
"Oh no, I find it quite lovely, milady! Quite lovely indeed. Cheers mate!"
Och jag som trodde att ingen noterat mitt mästerverk. Tji och så vidare fick undertecknad. Visste ni förresten att för varje gång någon nominerar mig till årets Guldpenna, så vinner en läser av den här bloggen en miljon spänn på lotto?
Så the lack of bloggande har jag bara livet att skylla på. Ni vet, den där verkligheten som kommer emellan och förstör mellan varven. I lördags firade vi syrran som blev fjorton år ung för sjuttonde gången i rad. Ni undrar vad hon fick? Hon fick en biljett till ELTON JÄVLA JOHN! Jomenvisst, sörrni! Jag, päronen och tvillingen gav henne det (fast mest jag, rent procentuellt). Jag blev tvungen att be om samarbetspartners till presenten, för skiten var snordyr. Jävla diva. Elton alltså.
Det är kul, hon och jag försöker alltid beta av världskända artister att se live. För "man vet ju aldrig när de kanske dör". Den mentaliteten alltså.
Och i söndags slog jag följe med familjen ner till Småland. NI som följer mig på Instagram vet ju redan att besökte Astrid Lindgrens Värld nere i Vimmerby. Så jävla mycket kids på plats. Och då var det inte ens högsäsong. "VEM VILL LEKA MED PIPPI?" ropades det i högtalaren och femtio ungar sprang mot tjejen som var (SPOILER) klädd i röd peruk.
Men det var kul, jag hade skittrevligt! Det är tur att big brother och syrran har sina kids, så man har en anledning att åka rutschkana och spasma runt i klätterställningar. Roligast var Nils Karlsson Pysslings hus. Har kommit till insikten att mitt hem behöver en tre meter hög matsalsgrupp. Sämst var Skorpans hemliga tunnel ut ur Törnrosdalen. Jävla lervällingshelvete.
Etiketter: Katla, Vimmerby? More like Svimma inte nu., Tengil, vår BDSM-mäster
Pelle här. Första klassens nörd som spenderar för mycket tid framför tv-serier, YouTube och bloggar. På fritiden klappar jag katter, hatar Comic Sans och spanar på fötter.
